Språkförbistring på Arrendegatan…norska, svenska, tjeckiska, engelska..heh!…värmländska

Träffade mitt vessle fadderbarn i dag. Mycket sympatisk människa. Men…jag hoppar så otroligt mycket mellan språk, jag förstår inte längre vad jag säger, vad jag menar…jag tror inte det är nån stackars sate som förstår vad jag säger längre.

Med mitt vessle fadderbarn pratar jag engelska och hon försöker lära mig tjeckiska, det är assvårt, men kul. Med folk i min närhet pratar jag svenska och norska. Med mor och far pratar jag värmländska. Med mig själv pratar jag norska. Och mina stackars Vfu-barn får utstå en salt blandning av alltihop, kryddat med skånska. Inte konstigt att dom inte lyssnar på mig, dom förstår inte vad jag säger…

ehm, jo men selvfulgelig…

Internationell medborgare? Jag lurer på hvordan det kom sig att det ble sådan här? Är jag flexibel i mitt tänkande för att jag är flerspråkig? Neh, snarare förvirrad till den ytterste grens.

Jag ska även lära mig italienska för att kunna göra mig relativt förstådd i det land jag ska spendera ett halvår i…processen har redan börjat…Dime…vanligt uttryck när man svarar i telefon. låter fruktansvärt otrevligt, men funktionellt….”Ge mig”…inga konstigheter här inte. Pang på stenen.

Jag har för mycket att säga…jag har inte tid med en Dansk koloni i mitt medvetande!

Så, hvordan löser vi dette? Vaske litt me klorin…awesome!

Aristoteles säger: Avhållsamhet är en dygd.

Eh…men..vackert väder? Eh, va? Nu tar jag er tid i anspråk igen..men, men…whatever…

Så här är det; jag är ute på praktik. min mentor jobbar enbart en liten del..så jag roar mig med att knäcka rätt mina fingrar och…läsa Mark Twain ”Vad är människan?”. Mycket, mycket bitter människa må jag säga, men det han påstår kan jag relatera till via min princip (heh…för jag har inte Gud som yttersta norm, så jag håller inte stånd..Ville 1 – Satans Avkomma 8… men, iaf…) så…jag tycker det är en ytterst intressant och givande bok..

Hur som haver, folkens. Det han menar är att människor är bara resultat av yttre påverkan. Människan är en maskin, för att kunna producera något måste hon ha stimuli (material) från ett yttre objekt. det är detta stimuli som stimulerar människan till handling. det är inte något hon själv får för sig att göra. Vi är maskiner, enligt Twain, sen så finns det olika sofistikerade maskiner. Han tar upp Shakespeare som exempel; han var förmodligen en ångvält. Men poängen är att han var påverkad av sin tid och av den anledningen skrev han sina litterära verk som numera tillhör den litterära kanon.

I boken så är det två parter som diskuterar; en yngre man och en äldre. den yngre ger sig fan på att han ska motbevisa detta elände, men den äldre mannen kommer hela tiden med motbevis. Nu kunde Twain ha skapat en mycket bättre ifrågasättare (för ärligt talat…även jag skulle kunna sticka hål på hans argument…ifrågasättaren tolkar jag som en naiv liten prick…). men, hur som haver….Det är ändock intressant att läsa deras debatt.

Twain går sedan vidare att redogöra för vad det är som driver en människa. Vad kan då detta vara, folkens? Det egna vinnings perspektivet! *katsching!* Människan är en egoistisk varelse som bara agerar om hon vinner själv på det. Subjektet är i ständig fokus. Så…analys; den enkla handlingen. varför sitter jag här och skriver? För att jag har nått att säga. Jag bryr mig inte så fruktansvärt mycket om jag hjälper svältande invånare i Ryd. Detta var ett ganska enkelt exempel…så…men varför donerar jag pengar till Rädda Barnen; förmodligen för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gör något för att hjälpa till. det är inte i första hand för att jag vill hjälpa barn.. (ja, jag är en högst omoralisk båtmotor..men första steget att ändra det som är tokigt är att inse det…)…det är mitt egoistiska tankesätt som kommer i första hand. Usch, jaja, jag har vetat länge att jag inte kommer till himlen…

Jahaja, summa summarum; jag har inte kommit så mycket längre i boken…men jag ser fram emot att läsa ut den..

jag tror jag är en båtmotor…det känns bra…undrar om det är mer sofistikerat än en ångvält? En båtmotor är ganska endimensionellt….jag kanske är en espressomaskin? mm…det känns bra…kanske ska göra nån slibbig latte…mys..

Aristoteles säger: Spontanitet är en dygd

Solen hopar sig:

Försoningsoffret var offrat. Försoningen hade uteblivit.

Det lilla Mörkret föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg.

”Aj, som Carola!” sade Det lilla Mörkret.

Det lilla Mörkret föll igen. Det föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg. Det föll i en till vägg. Det föll i en till vägg. Det fick ett Kosta Boda glas i magen.

”Det där var väl onödigt nödigt!” skrek en molntuss.

”Exakt. Det var därför jag gjorde det.” sade en snöhög.

Det lilla Mörkret slog sig för benet och satte sig upp. Tillvaron var inte som den var till för.

Något fattades. Något hade blivit ersatt av fantomer skapade av smärta. Dessa fantomer dansade balett. Fantomerna åt upp den självmordsbenägna bambun. Fantomerna åt upp det glutenfria mjölet. Fantomerna åt upp allt som var gott och allt som var äckligt.

Det lilla Mörkret var ensam. Det var tillsammans med sin ensamhet. Det var fult och tomt och kallt. Det var vacker och fullt och varmt. Det var…ingenting…men samtidigt allting. Det var…

Texter darrade i luften. Molntussarna…molntussarna hoppades.

Det lilla Mörkret´s fot hade fått känsel. Detta var något som var vanligt ovanligt och det var allt annat än trevligt.

”Vaken? Vaken! Du är vaken!” väste Nått.

”Jag är inte vaken….men jag är samtidigt vaken…jag ser inte med dina ögon…jag ser inte med mina ögon…jag ser med eMiL´s ögon…inte…kanske…neh!” sade Det lilla Mörkret.

”Kontakta Det lilla Ljuset.” kommenderade Nått till ett Lambohovkid.

”Gör det själv. Vi har inte tid i otid…” pep Lambohovkidet.

”Pinnen!” sade Nått. Pinnen dreglade och simmade iväg till Det lilla Ljuset.

Det lilla Ljuset satt och värpte oliver i sin provisoriska bostad. Pinnen simmade in bakom Det lilla Ljusets ögon. Den kommenderade Det lilla Ljuset att ta sig till Puss och kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister. Gjort och sagt. Det lilla Ljuset anlände till just denna plats i tillvaron som inte var som den var skapad till.

Det lilla Mörkret famnade, greppade och sökte efter ”fisk” som inte fanns där det skulle finnas. Det sökte efter en tröst, en tår, en knuten näve…Det tvekade…och följde sedan efter. Trådarna var lösa.

Det lilla Ljuset smälte ihop trådarna.Gav trösten. Torkade bort tåren. Öppnade näven. Fångade ”fisken”. Det lilla Mörkret slutade leta. Det hade hittat det Det sökte.

”eMiL är..inte här…inte där..här och där…” sade Det lilla Mörkret.

”Håll det inom dig.Få sedan ut det.” Uppmanade Det lilla Ljuset.

Det lilla Mörkret väste. Det kräksjuke-panik-sprang till hålet i väggen. Det slängde sig mot det provisoriska räcket. Det skrek.

Ett långdraget tjut. Ett långdraget pip. Ett långdraget väsande. Ett långdraget tjut.

Invånarna i det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov frös i ögonblicket. De granskade varandra. De granskade sig själva. De såg träden. De såg himlen. De såg den stundande våren. De såg leran. De såg de mögliga löven. De såg cyklarna. De såg den provisoriska matbutiken. De såg den Vise Mannen i Centrum. De såg byggnaden som tillbads emellanåt av Skuggorna. De såg Nått. De såg Ballkongskyddet. De såg Det lilla Ljuset. De såg Lambohovskidzen. De såg Pinnen. De såg Det lilla Mörkret. De såg Livet.

De föll sedan efter. De såg inget mer.

Det lilla Mörkret slutade skrika. Det stod flämtande i hålet i väggen.

”Det är slut…allt är slut…och nu är det bara början kvar.” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Ballkongskyddet, Det lilla Ljuset, Pinnen och Lambohovskidzen smög sig på Det lilla Mörkret.

”De levde…de levde för en stund…För en stund var det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov bebott. Vi har lyckats, любимый человек. Dock bara för en liten evighet, men vi lyckades.” sade Nått.

”Vi lyckades olyckligt…” sade Det lilla Mörkret.

———————————————-

Prolog?

Det lilla Mörkret utförde detta skrik med mycket jämna mellanrum. Var 5:e vecka närmare bestämt. Detta för att hedra minnet av försoningsoffret, eMiL.

Nu, i våra dagar, har invånarna tagit efter denna tradition. De har dock glömt bort varför de utför detta (som allt annat). med detta epos har vederbörande författare haft som ambition att upplysa utövarna varför de skriker. Det är inte ett tentaångestskrik. Det är ett skrik till ett minne. Det är ett skrik som får invånarna i det fjärran landet Lambohov att inse för en kort evighet att de lever…

———————————————

Författarens kommentarer:

Detta har varit otroligt roligt och nu är det med stor sorg i hjärtat och med tinnitus i lilltån som jag sätter punkt för den här delen. Förhoppningsvis har ni haft minst lika roligt som jag. Tack, alla underbara levande människor som har vart min inspirationskälla. Tack till alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack till alla som har medverkat, ni vet inte vilka ni är. Jag vet inte vilka ni är (eller gör jag…). Vet vi verkligen vilka vi är? Måste vi vara något alls? Kan vi inte bara vara nått?

Jag vill också säga att det eMiL säger är direkta citat ur hans låtar och spoken word. Jag kan rekomendera att ni lyssnar på hans låtar för att få en djupare förståelse av detta epos. Gå gärna in på hans hemsida http://emiljensen.se (sidan finns länkad här till vänster, eller höger…eh?…) eller sök på spotify. Eller varför inte följa med mig på en av hans konserter ^^

Detta epos har blandats av riktig tentaångest, hårtesar, pinsamt mycket mängder kaffe och kreativitetsångest (ni som känner mig vet vad jag pratar om…eller gör ni? Kan ni säga att ni känner mig? Nej, jag är inte alls svart och svår. Haha! урод!). Och om ni läser mellan raderna så kommer det fram mycket av mina egna åsikter.

Återigen, tack alla underbara människor som har läst och stöttat mig! Ni vet att utan er vore jag ingenting.

// Er älskande Ville

okej, så här är det; jag skrev ju tenta för ett tag sen och jag har nu hämtat ut eländet…summan av kardemumman; den var uppdelad i två delar, en del fick jag Vg på och den andra delen får jag komplettera på, men hittills ha r jag U på den delen..

så..jag spontant tänkte jag ”Ah, Vg, första och sista gången det händer” ”Ah, U, definitivt inte sista gången jag får det”. Återigen, oreflekterat, hänfaller jag åt det negativa. I stället för att hoppa och dansa för att jag fick Vg så tror jag genast att: a) det är sista gången. b) examinatorn måste ha vart hög som ett höghus när denne rättade tentan. c) det är något som är jävligt fel. d) va fan la jag i kaffet den morgonen?

Istället för att tro att jag har pluggat asmycket…istället för att tro att jag faktiskt kan det hela…så förlägger jag ansvaret på ett objekt. Min seger beror inte på mig, det beror på examinatorn, kaffet eller något odefinerbart som är ”fel”. Varför? För att det svenska folket blir matade med faktafel! Faktafel som får dem att tro att de inte duger.Faktafel som får dem att tro att dem inte är nått.

Om vi då kollar på betyget U. När det kommer till det betyget,ett misslyckande (om man ska dra det långt)…så läggs ansvaret på subjektet. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha frågat någon annan. Jag kunde ha diskuterat just den texten med en annan kurskamrat. Jag kunde ha agerat annorlunda. Alltid detta refererande till subjektet när människan har misslyckats. Varför? av samma anledning..Faktafel, folkens!

Nu vill jag inte påstå att alla är likadana, men tänk gärna efter lite och delge mig av ditt resonemang.

Okej, så här också; emellanåt…så är situationen det omvända. de allra flesta av oss känner igen den här situationen; ett barn förstör…pttf…en vas. Vad utbrister den? ”Det var inte jag!” ansvaret har lagts på ett objekt. Antingen var det vasens fel, världens fel, Simons fel. Utomstående objekt. Det är inte ofta som barn lägger ansvaret på det egna subjektet. Föräldrarnas reaktion blir väl oftast; de berättar mer än gärna för barnet att det är barnens, som handlande subjekt, ansvar. Det var de som gjorde fel. Med denna handling tror jag att föräldrarna vill att barnet ska lära sig att ta eget ansvar. Inga konstigheter här inte. Problemet tror jag dock kan bli att det läggs inte tillräckligt med tid att diskutera med barnet vad det är som är så fel. Det lär sig bara att det är fel, men inte varför. Diskutera gärna med barnet. Barn är inte dumma! De är inte halva människor!

Det som jag tror att man också måste lägga tid och energi på är när människor gör något bra. Uppmuntra det. Kommunikation är A och O. Allt som oftast är det svårt att säga konkret vad det är man har lyckats/misslyckats med. Då är det ju mysigt om människan har en annan människa att diskutera med som kan vara där och vägleda varandra.

Ah,jösses, kalla mig gärna idealist, eller vad tusan som helst. Jag kommer dock inte lyssna på det. Jag gillar inte att bli definierad…vare sig jag är lyckad eller misslyckad…jag ÄR och det räcker gott och väl

En vän frågade mig när det är dags att släppa taget…när det är dags att sluta hoppas…och glömma lite till…glömma så att man glömmer helt…radera en hel epok av sitt liv

Jag svarade släpp aldrig taget….sluta aldrig hoppas…glöm inte….glöm inte helt, glöm ingenting…behåll epoken av ditt liv i ditt minne.

Min vän svarade men det gör så ont.

Jag svarade det får göra ont. Det kanske måste få göra ont. Livet gör ont.

Min vän frågade när slutar det göra ont.

Jag svarade snart…

För att citera Luther: Hatar när det händer…

Gaahh!! Och idag åker Moa…

Meh!

jag snusar för mycket för mitt eget bästa…jaja…jeg liker de som er naturli…

Ni vet den där känslan av att inte ha gjort tillräckligt? Ogillar den skarpt…kan människan nå en punkt då hon inte kan prestera mer? Enligt universitetet kan människan alltid göra mer. Våga inte vara nöjd! Ogillar detta faktum mycket skarpt också…

”Men Schara! Är du lite lessen..”

Försoningsoffret:

Lambohovskidzen, Nått och Pinnen hade fått Det lilla Mörkret att inse. Inse att för att det obebodda bebodda fjärran Lambohov inte skulle vara obebott bebott så var Det tvungen att offra någon. Någon som tänker åt Det lilla Mörkret. Någon som förekommer ytterst frekvent i detta epos.

”Alla är med om det, förr eller senare, tror man nått annat borde man stannat i magen.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att alla är med om samma sak. Döden.

Det lilla Mörkret hade insett att eMiL var tvungen att offras.

Detta var en mycket förskräcklig insikt. Det lilla Mörkret övervägde att lägga upp insikten på den beryktade hyllan. Precis som Det sträckte sig upp mot hyllan med den mycket förskräckliga insikten sade Nått:

”Sluta vara en martyr! Det är eMiL som ska offras. Han måste offras för våra ogjorda synder. Han måste offras för våra framtida synder.”

”Sen när blev du Carolas Hantlangare?” sade Det lilla Mörkret.

”Jag är Ingens Hantlangare.” sade Nått.

”Me! Ingen är inte här, som vanligt. Ingen finns. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Ingen finns.” sade Det lilla Mörkret.

Vid det här laget fick Lambohovskidzen nog. De tog den mycket förskräckliga insikten. Släppte den sedan på Det lilla Mörkrets fot. Det lilla Mörkret reagerade inte.

”Men, det var väl själva, Carola, också!” snarkade Lambohovskidzen.

”Jag har ingen känsel i det du kallar ”fot”…” sade Det lilla Mörkret.

”Nu räcker det med svammel!” vrålade Pinnen. Simmade upp på Det lilla Mörkrets rygg. Klämde monstruöst på en järnvägsknut. Denna bryska behandling ledde till att Det lilla Mörkret såg ingen annan utväg än att lyda Pinnen. Vad Pinnen ville var dock ganska klart så det var oklart.

Inom en längre tidsperiod var de dock tillbaka till den framtida brottsplatsen. Puss och Kram – kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

DMK plirade mot de förtappade. Skuggorna var skuggor. Groggen luktade fisk. MDM spelade kräks låtar från en svunnen tid.

Dörren osade inte av säkerhet. Den osade Ondskans Högsäte Arvika. Bakfylleångest. Lera. Öl. Avgaser. Förtappelse. Blod. Panik. Försummad Kärlek. Hopplöshet. Billig Kebab. Ingen Veg – mat.

Detta var en mycket otrevlig os. Det lilla Mörkret blev te – svart i magen. Det pep i ren panik:

”Sätt mig på närmaste farkost och ta mig bort..”

”Nej.” sade Pinnen och klämde på järnvägsknuten.

”In!” sade Pinnen sedan.

Det lilla Mörkret såg en utväg. Utvägen var genom Dörren. Lambohovskidzen pillade upp Dörren med tändstickor och kreativitet.

En Himmel öppnade sig för Det lilla Mörkret. En Himmel som osade Glutenfria Scones.Bönor. Sparris. Spenat. Allt som har med Kärlek att göra.

Det lilla Mörkret gick med mindre tunga steg in i Puss och Kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

En Dimma av Förlåtelse fanns i rummet. Förlåtelse för det som komma skulle.

Det lilla Mörkret sneglade på eMiL.eMiL sade:

”Men stressa inte, oroa dig inte. Vaccinera dig.”

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle skynda sig och att Det aldrig skulle bli förlåtet.

Det lilla Mörkret sträckte ut sin fot mot eMiL. Det kvävde en seperationsångest attack.

”Så lätt att falla ur sin historia.” sade eMiL.

Ett hål i taket öppnade sig ovanför Det lilla Mörkret. Någon hällde salt på Det.

Det lilla Mörkret tog tag i eMiL´s hår och ryckte till.

”jag väntar på att någon ska se oss framför sig” sade eMiL. Detta var också det sista eMiL yppade.

Det lilla Mörkret föll uppåt.

För att lyssna till Lambohovseposet 12; 1 – 15 invänta bekräftelse från Huvudstaden.

————————————–

Författarens kommentarer:

Jonatan, jag ser ljuset….

Ehm…men…kött? Eh…Nej, det kan ju börja bättre….Banan?…mja…inte idealt, men det funkar…

Okej, min lilla kusin har fått sitt hjärta utslitet, spottat på, trampat på och överkört. Helt förstörd, stackarn…men av någon anledning tänker folk ”jaja, lilla vän, du ska se att det går över. du vet inte vad lidande är”

Men det är precis vad han vet! Han känner det ju nu! Det är hans upplevelse av lidande, inte ditt!

Det är hans preferensram, inte din. jag antar att du försöker förstår honom utifrån din preferensram och dina erfarenheter. Men man kan inte se ner på en medmännsika på det viset. Det är respektlöst rent utav.

Av någon outgrundlig anledning, är inte barns känsloupplevelser värda nått i förhållande till en ”vuxens” känslor. Varför är det så? Jag vet inte, för det är så absurt. Detta antagande borde inte ens finnas!

Det är ju som att gå tillbaka i utvecklingen och hävda att barn är halva människor. Men, allvarligt, kolla på ett barn? Det har både överkropp och underkropp och ett barn har ett känsloliv. Det upplever känslor av hat, kärlek, upprymdhet..osv…osv…precis som du och jag!

Vad är det som säger att ett barn inte vet vad det innebär att känna ex. hat? Ett barn på 10 år kan ha upplevt så mycket mer än vad en ”vuxen” någonsin kommer göra när det kommer till bl.a. känslor.

Barn har blivit dagens kvinnor. Det var inte för alls så okristligt länge sedan som kvinnor inte sågs som människor. Nu är det barnens tur…När kommer barnens revolt? (man får visserligen vara lite realist..men, jag hoppas du förstår min poäng..)

Det handlar om kapital. Vissa människors känslor värderas högre…kan säljas för ett högre pris. Inte säljas, men de är värda mer.  Med risk för att låta som en mycket, mycket bitter manshatare, men min uppfattning om detta är att det  är den vite, medelålders, mannens känslor som har högst värde.

Sen så verkar det som att ”positiva” känslor, ex. glädje, kärlek, inte ses med denna skepsis och bortförklaras. Det är en naturlig del av ett barns uppväxt tydligen. Men när barnen upplever ”negativa” känslor (sorg, hat) då ska de bortförklaras med påståendet att barnet inte vet något om dessa. ”Happy, happy family!” eller hur var det nu? Är det önskvärt att man ignorerar vissa känslor? Vad lär sig barnet då? Förmodligen att det inte får känna det barnet vill…att vissa känslor SKA man känna, medans man SKA ignorera vissa…Vad kan det leda till i det långa loppet? kanske att barnet inte kan hantera känslor som sorg eller hat. Är det önskvärt?

Men, känslor är känslor. Alla är lika värda, för det är just dina känslor. Låt ingen, INGEN, värdera dina känslor. De är bara dina och du får känna det du känner. Det är en del av livet. Du känner det du känner just för att du är du (och du är ju bäst i hela världen..hela du).

Så, älskade kusin, du får känna att allt är miserabelt. Du får känna att du aldrig kommer kunna älska igen. Du får. Och jag finns här för dig om du vill..jag kommer alltid finnas kvar.

(om jag av någon outgrundlig anledning skulle få barn..så kommer dom bli helt förstörda…riktiga känslomänniskor kommer dom bli..)

Aristoteles säger: Själviskhet är ingen dygd.

Ah, det är rent! Lägenheten luktar grönsåpa…Moa kommer snart för att se på True Blood…och nu när lägenheten är ren är det väl dags att kolla till dammråttorna i mig själv….

mhm…lalala….oh!…Fuck….What?!…Nej….Är det så?…Illa, illa…Autch!

Okej…så här är det….jag ska plugga utomlands om typ 1 år..Italien…Awesome…och min ambition här i livet är att jobba utomlands ett tag också….. Tycker jag, ja…men vad tycker mina älskade vänner?

Jag älskar att resa. Om jag skulle sätta mig in i något fack så vore det; luffare. Jag älskar att vara fri…älskar att åka…men, vad är det som är fel i den här meningen? Word tycker att det inte är något…ehm…whatever….men det som är fel är att ordet ”jag” förekommer allt för frekvent…

Glömmer jag inte några?

Klart som, sjutton, att jag gör! Mina vänner…vad skulle jag vara utan er?

Jag är van vid att vara men egen herre. Inte direkt ta hänsyn…eller…fel ordval…folk har varit ganska lugna, för dom vet att jag kommer tillbaka…men den här gången…helt plötsligt verkar det vara allvar med det hela…Italien….Italien…det är långt…Helt plötsligt….får jag blandade reaktioner…

Vissa tycker att ”Hell, yeah! Du ska till Italien och jag kommer och hälsar på!” …vissa tycker ”Jaha…Italien…i ett halvår…aha..kul för dig…”

Helt plötsligt inser jag att jag kommer väl vara saknad…shit!…så här har jag inte tänkt förr….Kommer jag vara saknad? Absurt!

Ah! Varför, varför…tänker jag på mig? Själviskhet…om man ska dra det långt…jag har tydligen inte sett mig som självisk förrän nu…

aa…jösses….självinsikten slår mig i ansiktet med en slägga…Hatar när det händer….men, ack, så nödvändigt…

jag kan inte blåsa av mina planer nu..de har slagit rot i mitt medvetande och när de väl har slagit rot kan de inte dras upp igen…

Jag vet inte om det är monstret som heter ”bakfylla” som talar men…så här klart har jag aldrig tänkt förut…

Så, älskande, förlåt, förlåt för allt..

Men,  jag kommer tillbaka….jag kommer alltid tillbaka…

Er Ville <3 Jag älskar er verkligen, tro inget annat..

Awesome! ^^

Och du?