Ehm…halstablett? jepp..

Återigen har en insikt slagit mig i magen. Vi lever i en slags hatande epok. Det verkar som att det är mer accepterat att hatat än att älska.

Det hela började med att Lillstrumpa hittade en grupp på fb som heter ”Vi som hatar Lady Gaga”. Hon frågade då hur man kan hata någon som man inte har träffat, hon kanske är en mycket sympatisk person? Det man dock kan säga är väl om man hatar hennes musik, image, osv. osv. Men kan man verkligen säga att man hatar Lady Gaga bara så där. Vad exakt är det man hatar?

Detta kläckte hon när jag just satt och åt frukost och jag är inte som andra freaks på morgonen, men hur son haver. Jag kläckte att det verkar som att det är mer accepterat att säga att man hatar något utan att direkt reflektera över saker och ting.

Om man säger att man däremot älskar något så måste man precisera vad det just är man älskar, speciellt när det kommer till våran ålder. Speciellt när det gäller personer. Om man säger att man älskar spenat, en stol, ett objekt, då släpper vi det. Men om man däremot påstår att man då älskar Lady Gaga kombineras det oftast med ett utlåtande som Lady Gagas musik, hennes image…you name it…ett subjekt.

Det verkar som att det är mer accepterat att hata nu för tiden…kanske det är för att vi är så bekväma i våran tillvaro så när det uppkommer något som vi tycker mindre om ska vi genast ettikera det som något som vi hatar. och ingen ifrågasätter oss ,det är det som är det värsta.

Jag vet inte om detta är en tendens som förekommer i Linköping, men i den umgängeskretsen jag har…så verkar det vara så accepterat att hata och det skrämmer mig…

Är det så att vi är den hatande generationen? Den hatande epoken? Den hatande världen?

Jag hatar att hata…det är svårt att se det positiva med livet, det älskvärda i livet om man fokuserar på det som vi ska hata…kan vi inte bara glömma bort att hata? Lite senilitet vore väl inte helt fel?

Det verkar också som att det blir svårare och svårare att älska… mycket som sätter käppar i hjulet…det är väl dags att ta bort dom där käpparna och lära oss att älska lite?

Inte direkt i alla fall, folkens.

Se det så här; en beröring, säg en kram. Kan te sig ytterst oskyldigt, men vissa människor vill kanske inte vid ett visst tillfälle ha en kram. Det behöver inte bero på subjektet som vill ha en kram, det kan bero på allehanda omständigheter. Ex. subjektet som inte vill ha en kram kanske inte är i rätt sinnelag för att ge en uppriktig kram, då är det väl lika bra att undvika att krama det andra subjektet? (Jag benämner dessa två parter för subjekt av den enkla anledning att de är båda personer med viljor, det är ingen som vill släppa sin önskan. Å andra sidan blir ett av dessa subjekt ett objekt för det andra subjektets vilja, t.ex. subjektet som vill ha en kram, struntar i det andra subjektets vilja att inte ha en kram, sålunda blir detta subjekt som inte vill ha en kram ett objekt för det andra subjektets vilja…och tvärtom…en av dessa parter blir så småningom ett objekt i denna interaktion, men innan någon av dessa två subjekt har fått sin vilja igenom så är de båda just subjekt. Det är det det handlar om..någon får så småningom sin vilja igenom…båda kan inte ”vinna”, om man ska dra det jävligt långt! )

Vi har en intressekonflikt, folkens! Och det är svårt att se en lösning på denna konflikt, antingen kramas subjekten, eller så gör de inte det. Kan båda ”vinna” denna konflikt? Förmodligen…om det finns ett tredje subjekt som vill ha en kram, då kan det ske en kompromiss..subjektet som vill ha en kram kan krama det andra subjektet som vill ha en kram. MEN…för att komplicera det hela ytterligare. Subjekt 1 (som vill ha en kram) vill kanske inte krama just subjekt 3 (det andra subjektet som vill ha en kram), det kanske är ”fel” person. Så den lösningen är inte ideal…

Jag har försökt finna en lösning på det hela…Kanske subjekt 1 och subjekt 2 kan enas om att de inte ska kramas utan berätta med ord hur de känner för varandra. Men det är tydligen också fel. Just ord av ömhet måste kombineras med något (av någon outgrundlig anledning!), detta något är just fysisk beröring. Det räcker inte med att subjekt 2 säger till subjekt 1 att det är en fantastisk människa, men att subjekt 2 inte just nu föredrar att ge subjekt 1 en kram (eller något annat subjekt för den delen, kanske). Det är svårt att inte ta det här personligt. Varför är det inte nog med själslig beröring med ordets makt? Ord kan förstöra en människa, brukar man ju säga, varför kan det inte vara det omvända?

Men varför är det så, folkens, att det är helt i sin ordning att gräla med en människa. Använda ord för sitt missnöje och inte kombinera det med fysisk kontakt. Om en person skulle slå ner en annan människa för att de har en konflikt, då skulle de agerande subjekten få ett straff för detta (frihetsberövade..).

Det är..tja..nästan samma problematik. Men man kan inte stämma ett subjekt för att den gav ett annat subjekt en kram mot detta subjekts vilja. Men man kan stämma ett subjekt för att den gav ett annat subjekt ett slag mot detta subjekts vilja. Det är beröring mot en agents vilja! Det är kränkande.

Det är den fysiska skadan som värderas, inte den själsliga.

För att glida in på ett sidospår (fast det har med den här argumentationen att göra). Om då subjekt 2 (som inte vill ha en kram) säger just detta till subjekt 1 (som vill ha en kram), då ska det förklaras och förklaras och förklaras varför just subjekt 2 inte vill ha denna beröring. Men det krävs ingen förklaring till varför subjekt ska ge varandra kramar.

Det är lustigt…väldigt lustigt…men, människan är väl i grund och botten egoistisk. Hon gör ytterst sällan något för att tillfredsställa någon annan än sig själv…

Så människan äger inte sin egen kropp emellanåt utan det är ett objekt för ett annat subjekts vilja. Det är lustigt…Välkommen till 2000-talets Sverige…

Den uppriktiga kramen..den uppriktiga beröringen…två subjekt har samma mål med ett möte….de ska kramas..och det är just det som sker. Är det inte fantastiskt? Det är så vackert så jag nästan börjar gråta…två människor förenas i ett gemensamt möte på samtliga plan…mm…

Det är underbart att sitta nere vid resecentrum. Möten…det ser så vackert ut…det är vackert för en utomstående part på en parkbänk…

Aristoteles säger: Att vilja är en dygd.

P.s: kram är bara ett exempel på beröring, det hoppas jag ni förstår. D.s.

Eh…men..vackert väder? Eh, va? Nu tar jag er tid i anspråk igen..men, men…whatever…

Så här är det; jag är ute på praktik. min mentor jobbar enbart en liten del..så jag roar mig med att knäcka rätt mina fingrar och…läsa Mark Twain ”Vad är människan?”. Mycket, mycket bitter människa må jag säga, men det han påstår kan jag relatera till via min princip (heh…för jag har inte Gud som yttersta norm, så jag håller inte stånd..Ville 1 – Satans Avkomma 8… men, iaf…) så…jag tycker det är en ytterst intressant och givande bok..

Hur som haver, folkens. Det han menar är att människor är bara resultat av yttre påverkan. Människan är en maskin, för att kunna producera något måste hon ha stimuli (material) från ett yttre objekt. det är detta stimuli som stimulerar människan till handling. det är inte något hon själv får för sig att göra. Vi är maskiner, enligt Twain, sen så finns det olika sofistikerade maskiner. Han tar upp Shakespeare som exempel; han var förmodligen en ångvält. Men poängen är att han var påverkad av sin tid och av den anledningen skrev han sina litterära verk som numera tillhör den litterära kanon.

I boken så är det två parter som diskuterar; en yngre man och en äldre. den yngre ger sig fan på att han ska motbevisa detta elände, men den äldre mannen kommer hela tiden med motbevis. Nu kunde Twain ha skapat en mycket bättre ifrågasättare (för ärligt talat…även jag skulle kunna sticka hål på hans argument…ifrågasättaren tolkar jag som en naiv liten prick…). men, hur som haver….Det är ändock intressant att läsa deras debatt.

Twain går sedan vidare att redogöra för vad det är som driver en människa. Vad kan då detta vara, folkens? Det egna vinnings perspektivet! *katsching!* Människan är en egoistisk varelse som bara agerar om hon vinner själv på det. Subjektet är i ständig fokus. Så…analys; den enkla handlingen. varför sitter jag här och skriver? För att jag har nått att säga. Jag bryr mig inte så fruktansvärt mycket om jag hjälper svältande invånare i Ryd. Detta var ett ganska enkelt exempel…så…men varför donerar jag pengar till Rädda Barnen; förmodligen för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gör något för att hjälpa till. det är inte i första hand för att jag vill hjälpa barn.. (ja, jag är en högst omoralisk båtmotor..men första steget att ändra det som är tokigt är att inse det…)…det är mitt egoistiska tankesätt som kommer i första hand. Usch, jaja, jag har vetat länge att jag inte kommer till himlen…

Jahaja, summa summarum; jag har inte kommit så mycket längre i boken…men jag ser fram emot att läsa ut den..

jag tror jag är en båtmotor…det känns bra…undrar om det är mer sofistikerat än en ångvält? En båtmotor är ganska endimensionellt….jag kanske är en espressomaskin? mm…det känns bra…kanske ska göra nån slibbig latte…mys..

Aristoteles säger: Spontanitet är en dygd

okej, så här är det; jag skrev ju tenta för ett tag sen och jag har nu hämtat ut eländet…summan av kardemumman; den var uppdelad i två delar, en del fick jag Vg på och den andra delen får jag komplettera på, men hittills ha r jag U på den delen..

så..jag spontant tänkte jag ”Ah, Vg, första och sista gången det händer” ”Ah, U, definitivt inte sista gången jag får det”. Återigen, oreflekterat, hänfaller jag åt det negativa. I stället för att hoppa och dansa för att jag fick Vg så tror jag genast att: a) det är sista gången. b) examinatorn måste ha vart hög som ett höghus när denne rättade tentan. c) det är något som är jävligt fel. d) va fan la jag i kaffet den morgonen?

Istället för att tro att jag har pluggat asmycket…istället för att tro att jag faktiskt kan det hela…så förlägger jag ansvaret på ett objekt. Min seger beror inte på mig, det beror på examinatorn, kaffet eller något odefinerbart som är ”fel”. Varför? För att det svenska folket blir matade med faktafel! Faktafel som får dem att tro att de inte duger.Faktafel som får dem att tro att dem inte är nått.

Om vi då kollar på betyget U. När det kommer till det betyget,ett misslyckande (om man ska dra det långt)…så läggs ansvaret på subjektet. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha frågat någon annan. Jag kunde ha diskuterat just den texten med en annan kurskamrat. Jag kunde ha agerat annorlunda. Alltid detta refererande till subjektet när människan har misslyckats. Varför? av samma anledning..Faktafel, folkens!

Nu vill jag inte påstå att alla är likadana, men tänk gärna efter lite och delge mig av ditt resonemang.

Okej, så här också; emellanåt…så är situationen det omvända. de allra flesta av oss känner igen den här situationen; ett barn förstör…pttf…en vas. Vad utbrister den? ”Det var inte jag!” ansvaret har lagts på ett objekt. Antingen var det vasens fel, världens fel, Simons fel. Utomstående objekt. Det är inte ofta som barn lägger ansvaret på det egna subjektet. Föräldrarnas reaktion blir väl oftast; de berättar mer än gärna för barnet att det är barnens, som handlande subjekt, ansvar. Det var de som gjorde fel. Med denna handling tror jag att föräldrarna vill att barnet ska lära sig att ta eget ansvar. Inga konstigheter här inte. Problemet tror jag dock kan bli att det läggs inte tillräckligt med tid att diskutera med barnet vad det är som är så fel. Det lär sig bara att det är fel, men inte varför. Diskutera gärna med barnet. Barn är inte dumma! De är inte halva människor!

Det som jag tror att man också måste lägga tid och energi på är när människor gör något bra. Uppmuntra det. Kommunikation är A och O. Allt som oftast är det svårt att säga konkret vad det är man har lyckats/misslyckats med. Då är det ju mysigt om människan har en annan människa att diskutera med som kan vara där och vägleda varandra.

Ah,jösses, kalla mig gärna idealist, eller vad tusan som helst. Jag kommer dock inte lyssna på det. Jag gillar inte att bli definierad…vare sig jag är lyckad eller misslyckad…jag ÄR och det räcker gott och väl

Ehm…men…kött? Eh…Nej, det kan ju börja bättre….Banan?…mja…inte idealt, men det funkar…

Okej, min lilla kusin har fått sitt hjärta utslitet, spottat på, trampat på och överkört. Helt förstörd, stackarn…men av någon anledning tänker folk ”jaja, lilla vän, du ska se att det går över. du vet inte vad lidande är”

Men det är precis vad han vet! Han känner det ju nu! Det är hans upplevelse av lidande, inte ditt!

Det är hans preferensram, inte din. jag antar att du försöker förstår honom utifrån din preferensram och dina erfarenheter. Men man kan inte se ner på en medmännsika på det viset. Det är respektlöst rent utav.

Av någon outgrundlig anledning, är inte barns känsloupplevelser värda nått i förhållande till en ”vuxens” känslor. Varför är det så? Jag vet inte, för det är så absurt. Detta antagande borde inte ens finnas!

Det är ju som att gå tillbaka i utvecklingen och hävda att barn är halva människor. Men, allvarligt, kolla på ett barn? Det har både överkropp och underkropp och ett barn har ett känsloliv. Det upplever känslor av hat, kärlek, upprymdhet..osv…osv…precis som du och jag!

Vad är det som säger att ett barn inte vet vad det innebär att känna ex. hat? Ett barn på 10 år kan ha upplevt så mycket mer än vad en ”vuxen” någonsin kommer göra när det kommer till bl.a. känslor.

Barn har blivit dagens kvinnor. Det var inte för alls så okristligt länge sedan som kvinnor inte sågs som människor. Nu är det barnens tur…När kommer barnens revolt? (man får visserligen vara lite realist..men, jag hoppas du förstår min poäng..)

Det handlar om kapital. Vissa människors känslor värderas högre…kan säljas för ett högre pris. Inte säljas, men de är värda mer.  Med risk för att låta som en mycket, mycket bitter manshatare, men min uppfattning om detta är att det  är den vite, medelålders, mannens känslor som har högst värde.

Sen så verkar det som att ”positiva” känslor, ex. glädje, kärlek, inte ses med denna skepsis och bortförklaras. Det är en naturlig del av ett barns uppväxt tydligen. Men när barnen upplever ”negativa” känslor (sorg, hat) då ska de bortförklaras med påståendet att barnet inte vet något om dessa. ”Happy, happy family!” eller hur var det nu? Är det önskvärt att man ignorerar vissa känslor? Vad lär sig barnet då? Förmodligen att det inte får känna det barnet vill…att vissa känslor SKA man känna, medans man SKA ignorera vissa…Vad kan det leda till i det långa loppet? kanske att barnet inte kan hantera känslor som sorg eller hat. Är det önskvärt?

Men, känslor är känslor. Alla är lika värda, för det är just dina känslor. Låt ingen, INGEN, värdera dina känslor. De är bara dina och du får känna det du känner. Det är en del av livet. Du känner det du känner just för att du är du (och du är ju bäst i hela världen..hela du).

Så, älskade kusin, du får känna att allt är miserabelt. Du får känna att du aldrig kommer kunna älska igen. Du får. Och jag finns här för dig om du vill..jag kommer alltid finnas kvar.

(om jag av någon outgrundlig anledning skulle få barn..så kommer dom bli helt förstörda…riktiga känslomänniskor kommer dom bli..)

Aristoteles säger: Själviskhet är ingen dygd.

ehm…det har kommit till min kännedom att vissa människor tar efter det jag skriver, modifierar det och sedan påstår att det är deras idéer…trevligt kan man tycka..otrevligt kan man också tycka..

Det är trevligt att folk håller med det jag säger, men för Guds skull, problematisera gärna det jag påstår. Källkritik är A och O (och B..). Jag kommer absolut inte med några sanningar, för det finns ingen sanning, jag har teorier, du har teorier, perspektiv…berätta mer än gärna om dina perspektiv…min stora last här i livet är att jag är för nyfiken för mitt eget bästa..så berätta…jag har tid..

Så, folkens, våga tänka själv! Dina teorier och perspektiv är mer intressanta än vad mina är. Kom på vad du själv tycker och tänker, för en dag är jag borta och kan inte säga vad du ska tycka…Jag tror, att genom att tänka själv, så blir man mer fri…och att vara fri är det yttersta målet för en människa…tror jag…jag tror för mycket ( men det var inget nytt under månen…).

Ah, jösses, människor, människor…ni är ju helt fantastiska! och det era tankar är helt fantastiska, så våga tänka sjäva, våga skriva ner er tankar för det är så fantastiskt att hitta dessa tankar…om de inte skrivs ner kan risken vara att de springer i väg och vägrar komma tillbaka…de rymmer…för tankar kan vara ganska bångstyriga och rymningsbenägna…ibland kan det kännas som att våra egna tankar hatar oss! Varför tänker vi dessa tankar? Hatar de oss verkligen så mycket?….men det kanske är så att det är vi som hatar våra tankar? Men kan vi hata något som är en så stor del av oss?

Jag kan inte hata mina tankar…för de är en del av mig…en fruktansvärd stor del av mig…skulle jag hata dem så skulle jag hata en fruktansvärd stor del av mig själv..och det vore bara onödigt att slösa energi på att hata sig själv…

Så, summa summarum….Tänk själv, folkens. det är helt underbart när du inser att det är dina tankar och ingen annans…du kommer att inse att du är okristligt smart och bäst…

I Skåne….ensam på ett vandrarhem…tankarna blir oerhört klara…och de är bara mina….

”Om alla människor som vandrade omkring här verkligen såg olika saker, olika världar, så var det också ett krav att de aldrig såg in i varandra, ty då skulle de se något annat och den illusion som presenterades enkom för dem skulle krackelera.” Människohamn, 2008; 434.

Även fast det här är en fiktiv bok, kan det ligga någon sanning i detta? Om jag ser din värld så kanske jag måste omrevidera min värld, eller rent utav förgöra den och bygga upp den igen.

 Världen som vi ser den gestaltad för oss är vår väld, ingen annans. Det är din värld som du regerar över, men om någon annan ser din värld, kommer in i din värld, störs då balansen eller smälter den in i din värld? Blir en naturlig del av den harmoni som existerar i din värld? Blir en statist eller delar den huvudrollen med dig?

Det är frågor som kanske kräver svar, kanske inte. Det kanske förhåller sig på det viset att de hänger i luften, men ingen av er vill konfrontera dem. Ta ner dem till det konkreta planet. Kanske, kanske inte…

Ajvide släpper ny bok under året som kommer, jag ser fram emot att läsa den…

P.s. Vidomsord från Erik har icke infunnit sig ännu, så Lambohovseposet ligger på hyllan tillsammans med allt annat. D.s.

Mhm..nu har jag tänk…igen…

Dagens tema är återigen människor och om man som annan människa kan känna en annan människa.

Okej, se det så här; du vet vad som har hänt i mitt liv (verkligen ALLT!), du vet vad jag har för åsikter (ALLA åsikter) och du vet vad jag har för rutiner i min vardag och vad jag har för mål med mitt liv. Men känner du mig? Verkligen känner mig? Kan du säga att du helt och hållet känner en annan människa? Tänk efter lite…

Har du hittat den här människan? Kan du se den framför dig? Okej, då går vi vidare….

Kan du förstå den här människan? helt och hållet förstå varför den agerar som den agerar. Vet du hur den kommer agera i alla situationer? det kanske du vet, men är det att KÄNNA en annan människa?

vad innebär det att känna en människa? Är det att veta vad den har upplevt och vad den har för åsikter om allt? Att känna den till kropp och själ…

”Jag känner med dig”, den frasen hör jag emellanåt. Men känner personen med mig? Förstår den vad jag förstår? Ja, det gör hon. jag vet att hon gör det. Den abstrakta tysta kunskapen, som jag inte kan forumlera med ord. jag vet att hon förstår, bara vet det och kanske du har en sådan person i din närhet som du verkligen vet förstår och som känner dig.

När det kommer till att känna en annan människa (jag har äntligen kommit fram till vad jag tror) så tror jag att det är bara en känsla…du känner på dig när den personen verkligen känner dig. Denna känsla tror jag kan vara kortvarig eller för den delen så kan den vara med hela tiden, bara som en aning i bakhuvudet, en viskning..

Så…kan man känna en annan människa som sagt? Ja, nej…ibland…kanske?

Människor är ganska trevliga ändå emellanåt..

Love them, hate them, kill them and love them again…

(Hah! varför studerar jag till lärare? Jag borde bli socialantropolog!)

Ehm…jag har varit (och är) bitter på universitetets dubbelmoral, så jag författade ett mycket akademiskt mejl för att få svar på mina funderingar om huruvida det vore möjligt för en student att kräva alternativa examinationsformer.

Jag har fått svar…

Kontentan var att; ”kursplanen är fastställd och det får lärare och studenter rätta sig efter” mhm..jahaja, bara gilla läget, då

”har du inte en diagnos så kan du glömma alternativa examinationsformer” mhm…jahaja, suck it up!

ja, jösses, folkens, vad ska man säga? försöka se det positiva med detta…ehm…jag ska vara glad att jag blir examinerad överhuvudtaget? Det här systemet medför att jag kan söka jobb utomlands? (Hurra, för Bolognaprocessen!) ….ehm…lärarna lider också av salstentamen? Kan väl inte vara så kul att rätta.. Ja, det var de 3 positiva aspekterna, underbart…

Jag och Moa satt och diskuterade hur man på bästa sätt skriver mejl till höjdarna på universitetet och vi kom fram till att för det första så ska man vara okristligt akademisk (!) och man ska göra sig själv till ett offer.  ( ex. ”Nej, tänk inte på mig, men det vore ju bra om du svarade på detta och jag ska dyrka dig som en potatis om du gör det. Men stressa inte, jag kan vänta, nej, nej, tänk inte på stackars mig, för jag är student, jag är inte människa…oj,oj, vessle, vessle!..” ). Man ska med andra ord ikläda våldtagandet  av deras empati i en akademisk språklig dräckt. Underbart, det är lättare gjort än sagt.

Ganska lustigt egentligen…

Jag vet äntligen också hur jag ska bli professor också. Först min utbildning (4.5 år) sen läsa till en master (2 år) sen doktorerande (4 år) + skriva en okristligt bra avhandling sen odla skägg (många, många år) = förhoppningsvis professor. Men först ska man gå igenom en slags opponering (or something…) och som professor ska man föreläsa… ja, jösses, den akademiska vägen är lång, men, ack, så spännande.

Men, medans ni och jag väntar, lyssna på den här och njut ( om vu vill, elelr inte. Gör ett val,чёрт)

Ehm…det vet jag inte..

Hur som haver, jag har återigen upptäckt att vi beter oss som att vi aldrig kommer dö. Men, snälla, det kommer vi göra! Ingen, ingen, kommer att leva för alltid, det bara är så av någon anledning.

Varje dag är ett tecken på att döden är nära. varje dag är ett steg närmare döden. Titta bara på dig själv; en rynka här, lite grått hår. ( nu är jag inte så gammal än så att jag har varken rynkor eller grått hår) Men det finns folk i min närhet som har dom här tecknen…och det är sorgligt att jag inte har tänkt på det förrän nu…Att rynkor och grått hår är ett tecken på att mina nära och kära är på god väg att lämna mig.

Det är tragiskt på ett vis…men magiskt?

Det ska bli…intressant…att åka tillbaka till dom värmländska skogarna igen…Jag har inte varit där på många, många månader och jag har förlikat mig mycket mer med döden sen jag var där sist. Kommer jag se det där som jag inte har vågat se? hm…ja, jösses amalia…

ehm…jag är ingen domedagsprofet…jag bara säger det som vi inte kan blunda för, att vi lever vid en brant med ena foten över kanten…