Nedrättelse:

Det lilla Mörkret hade hittat upphovssaken till att Det var i grannlandet Ryd. upphovssaken låg i en stupränna och blödde röd rök.

Upphovssaken var Superstudenten.

Det lilla Mörkret perkulerade. Det botaniserade i stuprännan. Det snarkade och petade sedan med en snigel på Superstudenten.

”Äcklet, lägg på att vara äcklig!” sade Det lilla Mörkret till Superstudenten.

”…det är vunnet…det är funnet…det kommer bli svunnet…det kunde vara Gunnet…eller spunnet?” visslade Superstudenten.

”Menar du Gunnar? Men det är ju Bengt – Olofs tur att flytta. Meh, nu får du ta dig!” fräste Det lilla Mörkret.

”…purken så att du är unken….” sade Superstudenten och letade upp en hävstång och hävde sig upp.

”Förbannelse, varför drog du in mig i din brunn?” frågade Det lilla Mörkret.

”Rydsmannen har vunnit. Inte Bengt – Olof, han är på vår sida, tror jag…han var, han är det..kanske. Haver som hur. Jag drog in dig i min brunn för att du och jag ska åtgärda detta på tvässteg i historien. Glöm mer än gärna fram att du inte är i oskuld till mig” sade Superstudenten. (Detta återkommer i Lambohovseposet 1036; 5 – 7).

Det lilla Mörkret glömde fram oskulden. Glömskan kittlade Det lilla Mörkret i örat.

”Men, fanden, i sjön och på ängen!” harklade Det lilla Mörkret.

”Principiellt! Du kan inte lägga undan denna tumme! Låt oss!” sade Superstudenten och buttade Det lilla Mörkret till sin provisoriska bostad, som numera fungerade som permanent bostad till Studenter vid det närliggande universitetet med dubbelmoral.

”Var är planoljan?” morrade Det lilla Mörkret.

”I skafferiet. Planoljan är som följde. Vi ska gräva bort minnet av Rydsmannen. Vi ska skicka upp vederbörande i en dokumentförstörare. Vi ska skicka honom till Skägget. Där skall vederbörande döda och avverka Rödbussarna.” föreläste Superstudenten.

”Skägget? Du…vet att det är vid kanten…du vet att det är Området…där…nej, jag töjjer ikke att yppa huruvida det är eller var eller kommer att bli…det är lättare gjort än sagt…” konspirerade Det lilla Mörkret med, vad ovanligt vanliga människor skulle kalla ”rädsla”, i rösten.

”Proceduriellt! Låt oss!” sade Superstudenten.

”Väntrum! Låtom oss hålla andan..Var? När? Hur? Varför?” frågade Det lilla Mörkret.

”Här. Nu. Brutalt. Därför.” svarade Superstudenten.

”Okej, allt jag behövde inte veta. Överflödigt.” sade Det lilla Mörkret.

”Vill du erhålla en stekspade?” frågade Superstudenten.

”Jag har erhållit en vinöppnare.” svarade Det lilla Mörkret.

”U! Den har gömt sig i din senilitet. Ta en tekula.” sade Superstudenten och kastade nämnda tekula på Det lilla Mörkret.

Tekulan fångade Det lilla Mörkret.

”Jesus ler mot Rydsmannen!” sade Det lilla Mörkret.

”Vi kanske ska ge honom en anonym flaska Ryskt vatten?” sade Superstudenten.

”Låt oss!” sade Det lilla Mörkret.

Därefter hoppade Det lilla Mörkret och Superstudenten iväg under taken för att gömma reda på Rydsmannen och hans svarskort.

För att lyssna till Lambohovseposet 17; 72 – 81 använd dina ögon till något annat. Slösa inte tid på att läsa det här.

——————————

Författarens kommentarer:

Haha! Sista tentan är gjord! In your face, världen! jag börjar knappa in på världen…snart så, snart så…leder jag…

men!  i morgon åker, Betty – Pretty….studentsommarlov tror jag det kallas…eller jobba…

Epic i dur:

Det lilla Mörkret satt och knorrade. Vad ovanligt vanliga människor skulle kalla föda hade sinat i Puss och Kram – Kollektivet för morgondagens fredsaktivister. Det lilla Mörkret slängde en blick mot Dörren. eMiL´s dörr. eMiL satt inte kvar och kunde sålunda inte ge Det lilla Mörkret råd om vad Det skulle göra.

Det lilla Mörkret snarkade och gick till Svarta Rummet. Den Svarta Lådan upplös Det lilla Mörkret. Det blev bländat. Morgon – humörs – grinig satte Det lilla Mörkret sig på Den Svarta Lådan. Något var oförändrat. Superstudenten hade kontaktat Det lilla Mörkret. För en Kalpa tidigare.

”Det var väl onödigt nödigt…” sade Det lilla Mörkret.

Ballkongskyddet hade flytt till den Östgötska tundran och det var och är fortfarande oklart när denne behagar dyka upp igen. Förmodligen när Mördargrisen slutat flyga. Så Det lilla Mörkret kunde fortsätta göra som Det ville. Vilket för tidpunkten var att ordna ner vad Superstudentens hjärta kände på sig.

Hjärtat sade:

” Ryd. Onsdag – För Alltid. Be there. Fyrkant”

Instruktionerna var oklart klara. Det lilla Mörkret fattade efter ett beslut.

”Blod är grönt. Du är en maskros”

Lös beslutet. Det lilla Mörkret kastade ut handduken. Det sneglade mot påslakanet. Det tog på sig Ove och förberedde sig omentalt för den strapatsfattiga resan mot grannlandet Ryd.

Den Blåe Hest hade återigen blivit likviderad och befann sig nu i närheten av den Östgötska hagen. Detta ledde till att Det lilla Mörkret fick bruka sina, vad ovanligt vanliga människor skulle kalla, ”ben” på ett sätt som Det lilla Mörkret inte kände till. Detta ledde till att resan till grannlandet Ryd tog vanligt ovanligt lång tid…för mycket tid…När Det lilla Mörkret hade rullat runt i periferin i 5 år, 8 månader, 34 dagar, 16 timmar, 18 minuter och 24 sekunder var Det lilla Mörkret framme i grannlandet Ryd.

”Men, for i helvede!” pep Det lilla Mörkret.

Grannlandet Ryd var ikke längre det traditionella slagfält det brukade vara. Studenterna från, det närliggande universitetet med dubbelmoral, var borta. Vad ovanligt vanliga människor skulle kalla ”gatorna i Ryd” befolkades av de fruktade Rydskidzen och….skam och ve…OVANLIGT VANLIGA MÄNNISKOR. Dessa hemska varelser bevandrade ”gatorna i Ryd” som om Studenterna, från det närliggande universitetet med dubbelmoral, aldrig funnits. Det fanns inte ett spår av dessa att se.

Det lilla Mörkret kvävde ett diskbråck och en nackspärr. Det begav sig sedan på mindre etisk korrekt jakt efter upphovssaken till detta elände.

Det lilla Mörkret fann upphovssaken i en takränna. Blödandes röd rök.

För att lyssna till Lambohovseposet 16; 8 – 2 invänta bekräftelse från TentaEländet

———————————————–

författarens kommentarer:

Jag…eh….jag….har på tok för mycket att göra….jag borde plugga lite etik, men, men…allt handlar om prioriteringar kära vänner och varje förändring börjar med drömmar….och drömmar har jag för mycket av…men något ska man fylla sin tillvaro med <3

El super-studento:

För att inte anknyta till tidigare epos ska vederbörande författare berätta en mycket ovacker ful historia. En historia som skapades av två vinmarinerade medvetanden en alltigenom upplyftande deprimerande torsdag. Historien handlar om El super-studento (ehm..a.k.a. Superstudenten).

Superstudenten sov i kulverten under den närliggande universitetet med dubbelmoral. Över det mest ödesdigra året i denna tidsepok byggdes det närliggande universitetet med dubbelmoral…Superstudenten vaknade. Superstudenten blev arg. Tog en flaska Kir och rymde till Grannlandet Ryd.

Väl framme i Grannlandet Ryd byggde Superstudenten ett provisoriskt boende (som sedan kom att användas som ”bostad” av studenter vid det närliggande universitetet med dubbelmoral).

I sitt provisoriska boende kokade Superstudenten ideal makaroner på tre minuter. Festade varje dag vid den Sliskiga Oasen (men Superstudenten hade alltid resurser kvar på vad ovanligt vanliga människor skulle kalla ”konto”). Superstudenten hade även tid i sin misär att, vad ovanligt vanliga människor skulle kalla, ”plugga”. Det förefall sig även på det mindre oetiska viset att det var Superstudenten som var det sjuka medvetandet bakom alla kursplaner. Superstudenten läste (och läser) alla, vad ovanligt vanliga människor skulle kalla, ”program” och ”kurser”.  Eftersom Ledningen vid den här tiden fortfarande var kidnappade av Situationen så var det Superstudenten som styrde det närliggande universitet med dubbelmoral.

En mycket outgrundad grundläggande företeelse vid den här tiden var att Superstudenten visste och vet. Superstudenten kunde och kan. Superstudenten kunde och kan inte ifrågasättas. (om man är mindre orädd för sin hörsel och sitt liv kan man ifrågasätta Superstudenten, med påföljande konsekvenser att vederbörande föreläser i 49 timmar om hur allvetande vederbörande är…..UTAN kaffepaus…).

Nu kan det te (ja, om du tjatar så… tack!) sig att Superstudenten hade och har en ytterst otrevligt trevlig tillvaro i Grannlandet Ryd. Det hade och har vederbörande. Tills Rydsmannen våldtog scenen.

Rydsmannen är Superstudentens änkenemesis. Dessa konfronteras med ojämnt jämna mellanrum. Detta var en episk kamp som det talas om än i en stundande dåtid. Det talas om det inför den undergång som redan har inträffat.

Rydskidzen hade och har även 4 tår med i spelet. De, vad ovanligt vanliga människor skulle kalla, ”fuskade”. Detta fick som konsekvens att Superstudenten kunde och kan inte likvidera Rydsmannen.

Superstudenten skrev på Facebook till Det lilla Mörkret…

För att lyssna till Lambohovseposet 15; 6 – 324 vänta tills Det lilla Mörkret har kollat sin Facebook och svarat på eventet…

————————–

Författarens kommentarer:

Ja, du, Niklas…det var en mycket, mycket vacker torsdag….Haha! Det får vi göra om, hjärtat! Jag vet att du är rädd för mig….det är ingen idé att du försöker dölja det längre…Maha!

Inhyrt mörker:

I Skogarna vid grannlandet Ryd levde och verkade Rydsmannen. Denna var den mest missförstådda av de missförstådda och till följd av denna missförståelse bedrev Rydsmannen mindre etiskt korrekta handlingar. Rydsmannen kidnappade intet ont anande studenter från det närliggande universitetet med dubbelmoral. Ingen vet dock vad Rydsmannen skulle med dessa individer till då de uppenbarligen inte är bra till direkt någon verksamhet i det tillstånd de nu befinner sig. Sålunda drar vederbörande författare slutsatsen att Rydsmannen rätt och slätt ”förtärde” sina intet ont anande offer.

Hur kom det sig då att det blev som det inte blev? Hur hamnade Rydsmannen i denna periferi av moraliskt beteende?

Det hela började ett mycket långt och ödesdigert år. Rydsmannen var student vid det närliggande universitetet med dubbelmoral. Rydsmannen levde knappt, men frodades som en självmordsbenägen bambu. Någonting gick rakt. Någonting gick diagonalt. Någonting gjorde så att Rydsmannen hamnade i en uppåt nedåtgående romb. Rydsmannen föll uppåt, åt sidan, neråt. Rydsmannen fick en diger lunta i magen. Rydsmannen kastade bort allt sans och vett (vad man nu ska ha det till?).

Rydsmannen sprang bort sig i den akademiska skogen. Ledningen för det närliggande universitetet med dubbelmoral blev gripna av situationen. Situationen fjättrade därefter ledningen. Rydsmannen sprang bort sig i Skogarna vid grannlandet Ryd.

Efter detta maraton har man både sett och hört denna varelse. Ledningen är likväl fortfarande fjättrad av situationen och det är fortfarande oklart vad situationen ställer för krav och till vem. Tills detta är utrett lever dock Rydsmannen på att ”förtära” studenter från det närliggande universitetet med dubbelmoral.

Rydsmannen blir slipad av sina vapen och tiden bidar Rydsmannen. Rydsmannens pipa dansar efter Ledningen.

Det är dock inte det enda som förekommer i Rydsmannens tillstånd mellan 81 världar. Rydsmannen har även en trogen skara Rydskidz.

Dessa infinner sig hos Rydsmannen med ojämnt jämna mellanrum för att lyssna när Denne predikar ur rullen-som-ingen-har-hittat-på-ett-opassande-namn-på (RIHON). Det är ur RIHON som Rydskidzen har lärt sig allt de inte kan och kan (vilket är fruktansvärt lite). I detta verk förtäljs även hur det hela kommer att börja och hur det slutade. Detta får till följd att Rydzkidsen lyssnar sövande uppmärksamt på när Rydsmannen reciterar ur RIHON.

I ,vad ovanligt vanliga människor skulle kalla gengäld, gav Rydskidzen Rydsmannen studenter från det närliggande universitetet med dubbelmoral att ”förtära”.

En annan situation (en betydligt mindre trevlig situation) blev ohållbart hållbar så det brast. Studenter från det närliggande universitetet med dubbelmoral pep så fort de skulle sätta sin häl i skogarna vid grannlandet Ryd. De få gånger som de tordes göra detta var studenterna i ett tillstånd då deras sinnen var fulla…ja…fulla…av Kir…Fördelen hade då Rydsmannen. Studenterna var så närvarande borta att de hoppande hoppades att Rydsmannen var eMiL (för att veta om eMiL’s öde hänvisas till tidigare epos). Studenterna följde gladligen med till Rydsmannens villa och därefter hittade man en sko…

Den minsta högtiden förRydsmannen och Rydzkidsen var när vederbörande brände alla skor. Helst vänsterskor. Därefter injicerade de askan i träden och ont anande transportmedel. Dessa transportmedel var studenters ,från det närliggande universitetet med dubbelmoral, färdmedel. När dessa färdmedel hade fått denna livsbringande dödande injektion färdades de till Rydsmannen.

Nu kanske vederbörande författare ska redogör för eder om det inte kommer en förändring. Det ska vederbörande författare prata i sömnen om.

För att lyssna till Lambohovseposet 14; 1 – 78 ”vila ögonen”…

————————

Författarens kommentarer:

Corren skriver: ”Och det kritikerrosade Lambohovseposet är tillbaka! Författaren kommenterar ‘Äh, fuck this! Let’s make a lovepile!’ Ja, vad ska man säga?”

Detta kanske blir klarare och klarare för varje del, eller inte, det kan jag återigen inte lova, men håll benen högt och framförallt, tappa aldrig hoppet att det är du som skapar din egen historia….på alla sätt och vis…

Jag tror jag är existensialist…Sartre…

Solen hopar sig:

Försoningsoffret var offrat. Försoningen hade uteblivit.

Det lilla Mörkret föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg.

”Aj, som Carola!” sade Det lilla Mörkret.

Det lilla Mörkret föll igen. Det föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg. Det föll i en till vägg. Det föll i en till vägg. Det fick ett Kosta Boda glas i magen.

”Det där var väl onödigt nödigt!” skrek en molntuss.

”Exakt. Det var därför jag gjorde det.” sade en snöhög.

Det lilla Mörkret slog sig för benet och satte sig upp. Tillvaron var inte som den var till för.

Något fattades. Något hade blivit ersatt av fantomer skapade av smärta. Dessa fantomer dansade balett. Fantomerna åt upp den självmordsbenägna bambun. Fantomerna åt upp det glutenfria mjölet. Fantomerna åt upp allt som var gott och allt som var äckligt.

Det lilla Mörkret var ensam. Det var tillsammans med sin ensamhet. Det var fult och tomt och kallt. Det var vacker och fullt och varmt. Det var…ingenting…men samtidigt allting. Det var…

Texter darrade i luften. Molntussarna…molntussarna hoppades.

Det lilla Mörkret´s fot hade fått känsel. Detta var något som var vanligt ovanligt och det var allt annat än trevligt.

”Vaken? Vaken! Du är vaken!” väste Nått.

”Jag är inte vaken….men jag är samtidigt vaken…jag ser inte med dina ögon…jag ser inte med mina ögon…jag ser med eMiL´s ögon…inte…kanske…neh!” sade Det lilla Mörkret.

”Kontakta Det lilla Ljuset.” kommenderade Nått till ett Lambohovkid.

”Gör det själv. Vi har inte tid i otid…” pep Lambohovkidet.

”Pinnen!” sade Nått. Pinnen dreglade och simmade iväg till Det lilla Ljuset.

Det lilla Ljuset satt och värpte oliver i sin provisoriska bostad. Pinnen simmade in bakom Det lilla Ljusets ögon. Den kommenderade Det lilla Ljuset att ta sig till Puss och kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister. Gjort och sagt. Det lilla Ljuset anlände till just denna plats i tillvaron som inte var som den var skapad till.

Det lilla Mörkret famnade, greppade och sökte efter ”fisk” som inte fanns där det skulle finnas. Det sökte efter en tröst, en tår, en knuten näve…Det tvekade…och följde sedan efter. Trådarna var lösa.

Det lilla Ljuset smälte ihop trådarna.Gav trösten. Torkade bort tåren. Öppnade näven. Fångade ”fisken”. Det lilla Mörkret slutade leta. Det hade hittat det Det sökte.

”eMiL är..inte här…inte där..här och där…” sade Det lilla Mörkret.

”Håll det inom dig.Få sedan ut det.” Uppmanade Det lilla Ljuset.

Det lilla Mörkret väste. Det kräksjuke-panik-sprang till hålet i väggen. Det slängde sig mot det provisoriska räcket. Det skrek.

Ett långdraget tjut. Ett långdraget pip. Ett långdraget väsande. Ett långdraget tjut.

Invånarna i det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov frös i ögonblicket. De granskade varandra. De granskade sig själva. De såg träden. De såg himlen. De såg den stundande våren. De såg leran. De såg de mögliga löven. De såg cyklarna. De såg den provisoriska matbutiken. De såg den Vise Mannen i Centrum. De såg byggnaden som tillbads emellanåt av Skuggorna. De såg Nått. De såg Ballkongskyddet. De såg Det lilla Ljuset. De såg Lambohovskidzen. De såg Pinnen. De såg Det lilla Mörkret. De såg Livet.

De föll sedan efter. De såg inget mer.

Det lilla Mörkret slutade skrika. Det stod flämtande i hålet i väggen.

”Det är slut…allt är slut…och nu är det bara början kvar.” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Ballkongskyddet, Det lilla Ljuset, Pinnen och Lambohovskidzen smög sig på Det lilla Mörkret.

”De levde…de levde för en stund…För en stund var det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov bebott. Vi har lyckats, любимый человек. Dock bara för en liten evighet, men vi lyckades.” sade Nått.

”Vi lyckades olyckligt…” sade Det lilla Mörkret.

———————————————-

Prolog?

Det lilla Mörkret utförde detta skrik med mycket jämna mellanrum. Var 5:e vecka närmare bestämt. Detta för att hedra minnet av försoningsoffret, eMiL.

Nu, i våra dagar, har invånarna tagit efter denna tradition. De har dock glömt bort varför de utför detta (som allt annat). med detta epos har vederbörande författare haft som ambition att upplysa utövarna varför de skriker. Det är inte ett tentaångestskrik. Det är ett skrik till ett minne. Det är ett skrik som får invånarna i det fjärran landet Lambohov att inse för en kort evighet att de lever…

———————————————

Författarens kommentarer:

Detta har varit otroligt roligt och nu är det med stor sorg i hjärtat och med tinnitus i lilltån som jag sätter punkt för den här delen. Förhoppningsvis har ni haft minst lika roligt som jag. Tack, alla underbara levande människor som har vart min inspirationskälla. Tack till alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack till alla som har medverkat, ni vet inte vilka ni är. Jag vet inte vilka ni är (eller gör jag…). Vet vi verkligen vilka vi är? Måste vi vara något alls? Kan vi inte bara vara nått?

Jag vill också säga att det eMiL säger är direkta citat ur hans låtar och spoken word. Jag kan rekomendera att ni lyssnar på hans låtar för att få en djupare förståelse av detta epos. Gå gärna in på hans hemsida http://emiljensen.se (sidan finns länkad här till vänster, eller höger…eh?…) eller sök på spotify. Eller varför inte följa med mig på en av hans konserter ^^

Detta epos har blandats av riktig tentaångest, hårtesar, pinsamt mycket mängder kaffe och kreativitetsångest (ni som känner mig vet vad jag pratar om…eller gör ni? Kan ni säga att ni känner mig? Nej, jag är inte alls svart och svår. Haha! урод!). Och om ni läser mellan raderna så kommer det fram mycket av mina egna åsikter.

Återigen, tack alla underbara människor som har läst och stöttat mig! Ni vet att utan er vore jag ingenting.

// Er älskande Ville

Försoningsoffret:

Lambohovskidzen, Nått och Pinnen hade fått Det lilla Mörkret att inse. Inse att för att det obebodda bebodda fjärran Lambohov inte skulle vara obebott bebott så var Det tvungen att offra någon. Någon som tänker åt Det lilla Mörkret. Någon som förekommer ytterst frekvent i detta epos.

”Alla är med om det, förr eller senare, tror man nått annat borde man stannat i magen.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att alla är med om samma sak. Döden.

Det lilla Mörkret hade insett att eMiL var tvungen att offras.

Detta var en mycket förskräcklig insikt. Det lilla Mörkret övervägde att lägga upp insikten på den beryktade hyllan. Precis som Det sträckte sig upp mot hyllan med den mycket förskräckliga insikten sade Nått:

”Sluta vara en martyr! Det är eMiL som ska offras. Han måste offras för våra ogjorda synder. Han måste offras för våra framtida synder.”

”Sen när blev du Carolas Hantlangare?” sade Det lilla Mörkret.

”Jag är Ingens Hantlangare.” sade Nått.

”Me! Ingen är inte här, som vanligt. Ingen finns. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Ingen finns.” sade Det lilla Mörkret.

Vid det här laget fick Lambohovskidzen nog. De tog den mycket förskräckliga insikten. Släppte den sedan på Det lilla Mörkrets fot. Det lilla Mörkret reagerade inte.

”Men, det var väl själva, Carola, också!” snarkade Lambohovskidzen.

”Jag har ingen känsel i det du kallar ”fot”…” sade Det lilla Mörkret.

”Nu räcker det med svammel!” vrålade Pinnen. Simmade upp på Det lilla Mörkrets rygg. Klämde monstruöst på en järnvägsknut. Denna bryska behandling ledde till att Det lilla Mörkret såg ingen annan utväg än att lyda Pinnen. Vad Pinnen ville var dock ganska klart så det var oklart.

Inom en längre tidsperiod var de dock tillbaka till den framtida brottsplatsen. Puss och Kram – kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

DMK plirade mot de förtappade. Skuggorna var skuggor. Groggen luktade fisk. MDM spelade kräks låtar från en svunnen tid.

Dörren osade inte av säkerhet. Den osade Ondskans Högsäte Arvika. Bakfylleångest. Lera. Öl. Avgaser. Förtappelse. Blod. Panik. Försummad Kärlek. Hopplöshet. Billig Kebab. Ingen Veg – mat.

Detta var en mycket otrevlig os. Det lilla Mörkret blev te – svart i magen. Det pep i ren panik:

”Sätt mig på närmaste farkost och ta mig bort..”

”Nej.” sade Pinnen och klämde på järnvägsknuten.

”In!” sade Pinnen sedan.

Det lilla Mörkret såg en utväg. Utvägen var genom Dörren. Lambohovskidzen pillade upp Dörren med tändstickor och kreativitet.

En Himmel öppnade sig för Det lilla Mörkret. En Himmel som osade Glutenfria Scones.Bönor. Sparris. Spenat. Allt som har med Kärlek att göra.

Det lilla Mörkret gick med mindre tunga steg in i Puss och Kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

En Dimma av Förlåtelse fanns i rummet. Förlåtelse för det som komma skulle.

Det lilla Mörkret sneglade på eMiL.eMiL sade:

”Men stressa inte, oroa dig inte. Vaccinera dig.”

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle skynda sig och att Det aldrig skulle bli förlåtet.

Det lilla Mörkret sträckte ut sin fot mot eMiL. Det kvävde en seperationsångest attack.

”Så lätt att falla ur sin historia.” sade eMiL.

Ett hål i taket öppnade sig ovanför Det lilla Mörkret. Någon hällde salt på Det.

Det lilla Mörkret tog tag i eMiL´s hår och ryckte till.

”jag väntar på att någon ska se oss framför sig” sade eMiL. Detta var också det sista eMiL yppade.

Det lilla Mörkret föll uppåt.

För att lyssna till Lambohovseposet 12; 1 – 15 invänta bekräftelse från Huvudstaden.

————————————–

Författarens kommentarer:

Jonatan, jag ser ljuset….

I Lambohovskidzens nåd:

Det lilla Mörkret, Nått och Pinnen vaknade bryskt upp i något som liknade en bensintank. Det lilla Mörkret sade:

”Var är fil och te? *morr*”

Lambohovskidzen knorrade:

”I vår värld finns ingen fil. Ingen te. Bara önskningar. Önskningar om en sämre morgondag. Önskningar om en bättre morgondag som leder till en bättre natt. Vi lever på natten och det gör vår hy inflammerad.”

”Ingen fil?! Det är ju värre än Norge…Surmelk, dah?” sade Det lilla Mörkret.

”Nej, de har icke surmelk..” sade Nått.

Något brast inom Det lilla Mörkret. Det hade nyss vaknat. Det fanns ingen fil. Det fanns inget te. Det fanns bara en avgrund. Två avgrunder. Det lilla Mörkret föll genom tre.

Vad som hände sedan är censurerat av Lambohovskidzen. Men det hela resulterade i att Pinnen nu lider av Post Traumatiskt Stressyndrom. Nått tappade håret. Två Lambohovskidz rymde till grannlandet Ryd. Det lilla Mörkret’s upplopp är numera känt över hela det fjärran landet Lambohov och ses som en företeelse som man inte pratar om. Det är för traumatiskt.

De resterande Lambohovskidzen viftade på sina öron mot på Det lilla Mörkret.

” Det hörs att du vill oss inget gott” sade de.

”Det förefaller sig på det viset att mitt syfte är det motsatta.” sade Det lilla Mörkret.

”Eha?” sade Lambohovskidzen.

”Låt mig berätta en saga om hur det förhåller sig i världen..Den kan vara sann. Den kan vara så sann att den förefaller vid första anblick vara osann…” sade Det lilla Mörkret. Det gick igenom för Lambohovskidzen allt som tidigare tagits upp i denna episka berättelse. När Det lilla Mörkret berättat allt detta skiftade Lambohovskidzens öron färg till gult. Detta var ett tecken på att de var svårflörtade.

”Jaha, så det fjärran landet Lambohov är obebott bebott och vad rör det oss?” frågade Lambohovskidzen.

”Ingen aning…vi tänkte bara ge er en liten uppdatering på läget. Hej då!” sade Nått.

”…Vessle…” pep ett Lambohovskid.

Det lilla Mörkret rös till för Pinnen hade simmat upp dess axel.

”Vessle? Vad vill du ha osagt?” frågade Det lilla Mörkret.

”Skit i er kamp. Klara er hel. Dra härifrån om ditt liv är dig kärt.” sade Lambohovskidzen.

”Men vår egen död är det alltid värt. Vi vände oss till er för att ni är en förutsedd oförutsedd bricka på kartan. Ni vill inte låta er själv växla ner i det här. Ni..vill vara det obebodda bebodda fjärran landet Lambohovs riktigt oriktiga medborgare. Vill ni lyssna med förakt klingades i era öron på Rydskidzen och deras svammel om en gammal Hamlet?” predikade Det lilla Mörkret. Och med detta sagt vidrörde Det lilla Mörkret Lambohovskidzens skulderblad. Den fråga som var som ett hål i benet.

Lambohovskidzen knorrade förnöjt.

”Hur ska vi få det ogjorda gjort?” frågade de.

”Genom att tro att vi är de som ni har väntat på.” sade Nått.

”Vilka har vi väntat på?” frågade Lambohovskidzen.

”De som lyfter ner er från kryddhyllan.” svarade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen viftade med sina öron. Och de sade:

”Det är väl det bästa av de sämsta erbjudanden vi fått. Men..bifalles.” sade de.

”Låt oss..” sade Det lilla Mörkret.

”Ska vi börja i rätt ände nu?” frågade Nått.

”Någon måste dö för våra synder.” pep Pinnen. Alla vände genast blicken mot Pinnen. Detta var det sista som Pinnen vågade yppa i Lambohovskidzens närvaro. Anledningarna till detta är för känsligt att behandla i detta sammanhang.

”Någon måste dö för våra synder…ett försoningsoffer…En ny värld kan skapas genom dennes död…ser du, hör du, känner du vad vi måste göra?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

Under Nåtts utläggning genomgick Det lilla Mörkret ett yttre avfall från tillvaron.

”Det finns ingen sanning. Hur vågar du ens tänka tanken, kättare!” sade Det lilla Mörkret.

”Du vet…du har alltid vetat. Du kan inte leva genom honom. Du är en av de som gör det fjärran landet Lambohov obebott bebott. Han måste dö för att du ska kunna leva ditt liv. Du måste föregå med mindre dåligt föredöme om du vill att det ska bli som det ska bli.” sade Lambohovskidzen.

”Ni känner inte mig…men…jag känner dock på lukten vart ni vill komma och jag tycker mycket, mycket okristligt mindre om det…”

”Han måste dö. Det är en del av vår slutgiltiga lösning…” sade Nått.

”Vår slutgiltiga lösning…Medlen helgar ändamålet…” sade Det lilla Mörkret.

”Då är det inte beslutat. Mot Verken!” sade Lambohovskidzen.

”Ah! Nämn inte denna hemska plats!” sade Nått.

”…ehrm…mot Templet vill ni ha sagt.” sade Det lilla Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 11; 1 – 17 invänta Skånes revansch.

———————————-

Författarens kommentarer:

Jag tycker att det är så roligt att skriva det här så jag vet inte när det här kommer sluta…om det slutar. Jag tror att jag omöjligt kan reda upp den här röran…Jag ska inte göra ett tappert försök…

Slutet i början:

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret hade, efter många men och om, beslutat sig för att konspirera med Lambohovskidzen. Konspirationer skulle kokas ihop om hur de skulle få det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov att bli…ehm…något annat.

”Jag borde berättat vem du var för mig.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att det var dags att berätta nått för Nått. Men som vanligt lade Det det på hyllan och lät det osagda förbli glömt. Det lät tystnaden vara tyst.

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret klädde sig i konspirationsmundering. Denna bestod av ”ovve” från det närliggande universitetet med dubbelmoral, svarta converse-skor och vita halsdukar. För att vinna Lambohovskidzens ”förtroende” fyllde de strumporna med snus, öl och kärlek. När detta var nerpackat bröt de scones och drack te till eMiL’s ära.

”Brödet som vi äter är ett substitut för ’det-som-inte-får-nämnas-vid-namn’. ” sade Det lilla Mörkret.

”Teet som vi dricker är ett substitut för vin. Vi borde köpa mer vin…” sade Nått.

”Man tager det man inte har.” sade Det lilla Mörkret.

”*ssllluurp!*” sade Pinnen

”Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig, det tror man aldrig att det ska bli.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att allt var meningslöst.

När brödbrytandet och te-drickandet var avklarat begav de sig till Den Blåe Hest.

Den Blåe Hest stod och väntade troget där Det lilla Mörkret inte hade lämnat den. Detta var en vanlig företeelse. Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret besteg Den Blåe Hest för att leta ner Lambohovskidzen.

De fann sina ärkenemesis vid deras högkvarter. Lambohovskidzen hade återerövrat sitt högkvarter (denna kamp är censurerad av Lambohovskidzen).

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret närmade sig Lambohovskidzen med brutal oförsiktighet. De rent utav stormade in i skaran Lambohovskidz som tuffhängde vid sitt högkvarter. Lambohovskidzen blängde på Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Deras nikotinabstinens var nu värre än vad den någonsin varit och kommer att bli. De hade nått toppen av botten. De var de sämsta av de bästa. Den oförsummade försummade framtiden. Deras framtid hade redan varit. Nu befann de sig i deras dåtid. De var som bakfylleångest. De var inget som ingen ville veta av. De var…Kidz…De skulle egentligen vara det obebodda bebodda fjärran Lambohovs framtid. Men nu…ack…så var de inte värda mer än en snöflinga mot gatlyktan. De var icke önskvärda.

Allt detta såg Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Pinnen blev så överväldigad av denna förtappelse så den brast ut i vad människor skulle kalla gråt.

”Hur kom det att bli som det blev?” frågade Nått.

”Ack, strö inte salt i våra infekterade tår!” gurglade Lambohovskidzen.

” Det är precis vad vi ska få ogjort!” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Pinnen och Lambohovskidzen lyssnade oförstående på Det lilla Mörkret. Detta var också en ovanligt vanlig företeelse.

”Det är vad vi ska göra…” sade Det lilla Mörkret och plockade fram lite kärlek ur strumpan.

”Nej, men attans rabarber och en rostig, trasig vinkelslip! Kom inte för nära. Vi vill inte att du ska se våra märken på vår hud”. Sade Lambohovskidzen.

Det lilla Mörkret ställde sig handfallen. Nått tog över kärleken och gick fram mot Lambohovskidzen.

”Men, det var väl själva, Carola också!” knorrade Lambohovskidzen.

Detta var det sista som Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret mindes. De led av tillfälliga minnesluckor så detta var ovanligt vanligt.

När denna minneslucka upphörde var de inte där de lämnade sig.

För att lyssna till Lambohovseposet 10; 1 – 15 sänd en förlåtelse till vederbörande författare.

——————————

Författarens kommentarer:

Det här börjar spåra ur mer och mer…men håll fegheten högt! Skon börjar knytas ihop…

Hur det gick och sprang (del 2):

Det lilla Mörkret hade blivit besatt av demonen Carola. Det lilla Mörkret var nu fastbunden vid byrån hos Nått.

”..hah…främling vad döljer du för mig?” yrade Det lilla Mörkret.

Nått slog till Det lilla Mörkret med ett paket bacon.

”Jag tror jag är nått att hänga i julgranen!” sade Nått

”Frääääss!” sade Det lilla Mörkret.

Återigen blev Det slaget med ett paket bacon.

”Men, du, du ska alltid finnas kvar. Så länge jag får vara med ska du också vara det.” sade Nått.

”…he..mene…he…mene…Nej!” sade Det lilla Mörkret.

Nått tog lite gammal köttfärs och placerade det på Det lilla Mörkrets fot.

”HAH!!!” skrek Det lilla Mörkret.

”Ni är inte vackrast i världen. Världen är vackrast i er.” sade Nått.

”…*gruff*….” sade Det lilla Mörkret.

Men ur den gamla köttfärsen på Det lilla Mörkrets fot kröp en liten stor knappnål. Pinnen kastade sig över knappnålen och åt upp den. Därmed var knappnålen likviderad. Vad som hände med Carola vet bara eMiL. Likväl var Carola inte längre i Det lilla Mörkret.

”….ni som vet att en mur bara är en bro på högkant….” mumlade Det lilla Mörkret.

” och det som är som det är inte måste vara konstant.” sade Nått.

”Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det…” sade Det lilla Mörkret.

”Ni som vågar vara sena och defekta.” sade Nått.

”Å, hur ni lyckas exaltera, får mig att orka vilja mera, utan att jag känner mig sämre eller måste prestera… Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er!” sade Det lilla Mörkret.

”Välkommen tillbaka…” sade Nått.

”Mmm…hatar när sånt här händer..”

”Äh, любимый человек. Det kan hända den bästa av dom sämsta…dig alltså..”

”Äh, молчать!”

”Så…vad förskaffar mig denna ära? Besök från det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov?”

Den resterande delen av Det lilla Mörkrets ögonbryn hoppade till.

”Vid, eMiL ’s skäggstubb! Hur vet du detta?”

”För att….vi är del av samma låga, vi är svar på samma fråga…” sade Nått.

”eMiL?”

”Nja…nästan fel…det hör dock inte hit. Jag vet vad du vill göra och jag ska inte hjälpa dig genom att hjälpa dig. Jag följer med till det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.”

”Awesome…jag vill inte gå vilse i Ryd igen…ack, hemska otukt!” sade Det lilla Mörkret.

Sagt och gjort. Nått, Pinnen och Det lilla mörkret försökte hitta sin väg ut ur grannlandet Ryd. Otaliga gånger gick de nästan vilse, men de lyckades lägga band på sig. Pinnen var dock otroligt vilsen av sig så den åkte på spöstraff. Pinnen lyckades då komma tillbaka till sina osinnen.

Efter att ha krälat, krupit och rullat i periferin i ett sekel, två månader, fem dagar, 13 timmar, 26 minuter och 7 sekunder såg de det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.

”Ser du att det är obebott bebott?” frågade Det lilla Mörkret Nått.

”Jag hör dåligt och fattar trögt…men jag ser alldeles ypperligt..” muttrade Nått.

”Hey ho…” sade Det lilla Mörkret.

”…lets go!” sade Nått.

De anlände till Puss och kram – kollektivet för morgondagens fredsaktivister. Ballkongskyddet låg och ”vilade ögonen”.

”Men, kött! Är du tillbaka redan?” sade Ballkongskyddet.

”Det där är en definitionsfråga.” sade Det lilla Mörkret.

”Men har man sett vad Mörkret släpat in! Nått!” sade Ballkongskyddet.

”..ehm…jag säger inget utan min advokat!” pep Nått och smet in i Det lilla Mörkrets boning.

”Nått mår mindre dåligt i dag.” förklarade Det lilla Mörkret och hasade sig mot sin boning.

Ballkongskyddet haffade Det lilla Mörkret i rymmen från flykten.

”Du…luktar…kreativitet och plan” sade Ballkongskyddet.

”Mmm..jag rullade mig i lite plan-olja. Rör mig inte!” sade Det lilla Mörkret.

Ballkongskyddet såg glädjen i Det lilla Mörkret. Detta var en ovanlig företeelse och bådade sällan gott. Ballkongskyddet släppte Det lilla Mörkret som hasade sig förvånansvärt snabbt in till Nått.

”Så…var slutar vi?” frågade Nått.

”Vi slutar där vi börjar…Mot Lambohovskidzen…” sade Det lila Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 9; 1 – 15 drick lite vin som smakar svamp och metall, men som är ekologiskt. Bra skit!

—————

Författarens kommentarer:

Inte ens jag vet vart det här ska sluta…vem som är vad och vad som är vem…och när och hur det var…..och var och hur det närmar sig slutet…men slutet är alltid nära…ner kommer vi alltid, vi har bara olika fall tid…

Hur det gick och sprang (del 1):

Det lilla Mörkret hade genom eMiL fått visionen att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Det ogillade skarpt detta faktum och Det hade beslutat sig för att det var dags för en förändring som skulle leda till oförändring.

Det lilla Mörkret gav en blick till Ballkongskyddet. Ballkongskyddet betraktade blicken och sade:

”Vill du inte ha den längre?”

”Dit jag ska behöver man inga blickar. Slit den med din ohälsa.”

”Men…du kommer ju inte se något.”

”Det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.”

Och när Det lilla Mörkret hade yppat detta var diskussionen slut.

Det lilla Mörkret gick till sin låda och tog fram Pinnen. Det lade Pinnen i sin strumpa och tog sikte mot dörren.

Dörren osade av säkerhet. Hade man väl kommit in, kom man aldrig ut. Dörren var dock en mycket idiotisk Dörr, så det var inga problem för Det lilla Mörkret att ta sig ut eller in. Innan Det lilla Mörkret hade tagit sig ut sade eMiL:

”Samma bleka och brända hud..samma förlorade tro på Gud.”

Det lilla Mörkrets ögonbryn slutade hoppas. Det lilla Mörkret tolkade det som att det var på tiden att ögonbrynen slutade hoppas. Det lilla Mörkret hade fel.

Utanför Dörren stod nämligen denna någon som skulle återkomma inom en snar dåtid och lämna blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren självbevarelse drift hoppade en del av Det lilla Mörkrets ögonbryn iväg till Alaska (det har fortfarande inte återvänt, men det skickar kort med klyschiga, turist motiv).

”Nej, dra mig…” sade Det lilla Mörkret. Längre hann Det inte förrän Någon drog iväg Det.

Det släpades och drogs till grannlandet Ryd…(vederbörande författare kväver en rysning). Efter 5 meter in på fiendeterritoritet var Det lilla Mörkret och Någon ”vilse i Ryd”. Det lilla Mörkret blev uppspikat på en betongvägg och Någon gick iväg och lämnade blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren smärta (faktiskt, det gör skitont att bli uppspikad på en betongvägg…) skrek Det lilla Mörkret:

”Min, eMiL, min eMiL! Varför har du övergivit mig?”

Det lilla Mörkret fick inget svar. Det hängde på betongväggen och kände sig illa till fegs.

De blöta spåren glänste i gatuljuset… Bakfylleångesten låg tät över taken… Endast Rydskidzen var vakna…

Rydskidzen krälade sig fram ur sina grästuvor. De krälade sig fram mot de blöta spåren, petade på dom med sina tår, ryckte till, pep och vände sedan tårna mot Det lilla Mörkret. Rydskidzen vickade och knakade med sina tår.

”Vammlet, svammlet och en gammal Hamlet!” sade Rydskidzen.

”Det står ett gammalt sår och spår om ljuvliga år. Det behöver kanske en bår? Så det inte blir ett får.” sade De sedan.

Sagt och gjort. Rydskidzen hämtade en bår. Men sedan visste De inte vad De skulle göra.

”Ta det ner. Det kanske kommer mer?”

”Bränn det upp. Det kanske smakar tupp?”

Rydskidzen kastade stenar, saxar och påsar på varandra för att reda ut vad De skulle göra med Det lilla Mörkret. Emellertid hade Det lilla Mörkret somnat in i koma. Det visste dock hur Det skulle göra för att komma ner. Pinnen simmade fram ur strumpan. Den simmade bakom Det lilla Mörkrets rygg och , av någon outgrundlig grundlig anledning, lyckades Pinnen få ner Det lilla Mörkret från betongväggen. Rydskidzen hade för längesedan lyckats likvidera varandra.

Det lilla Mörkret lyssnade. Det var långt ifrån tyst i grannlandet Ryd. Oljud överallt. Det lilla Mörkret tänkte att grannlandet Ryd måste vara Carolas säte.

Avlägset hörde Det lilla Mörkret hur Carola evengeliet perdikades.

Det lilla Mörkret kvävde en ångestattack. Dock utan resultat. I ren och blå ångest lade Det sig ner och pep:

”eMiL, eMiL…Jag är inte här…i min egen lilla värld av blommor…AH!!…Nej, nej, nej, nej…hatar när det här händer…eMiL…eMiL….Carola? AH!!! Värj dig från ondska!!…men hon verkar ju sååå trevlig….AH!! Värj dig, värj dig….Attans rabarber och en trasig vinkelslip…HAH!!! ”

Under tiden som Det lilla Mörkret konspirerade med en av sina många demoner hade Pinnen simmat iväg för att leta efter Nått. Det fann Nått svältande i sin skokartong vid centrum.

Nått kände igen Pinnen och utan att yppa ett ord följde Nått med Pinnen till Det lilla Mörkret.

”Jag är inte fångad av en stormvind…lalala…men det är en evighet…lalala…” sade Det lilla Mörkret till Nått när det kom fram.

”haah…du verkar trevlig….mysig….mmm…” sade Det lilla Mörkret till Nått.

Nått insåg att Det lilla Mörkret var besatt.

”var är eMiL?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

” mhm…eMiL är….lite mindre levande…he..mene…he…mene…” yrade Det lilla Mörkret.

Nått insåg att nu var goda råd billiga. Nått lyfte upp Det lilla Mörkret. Motade bort några Rydskidz. Bar Det lilla Mörkret till sin skokartong och band fast Det vid en byrå.

För att lyssna till Lambohovseposet 8; 1 – 15…ta en kaka…

—————

Författarens kommentarer:

Hon är ond….och Ryd…är inte lika ont…det är nog snarare ett nödvändigt ont, som måste existera…som lakrits..