…tut….tut…

Välkommen till personen du sökers privata telefonsvarare. Personen som du säker är för tillfälligt inte inne just nu så välj något av nedanstående alternativ så kanske personen kontaktar dig…eller inte…

1) Spela in ett meddelande som personen förmodligen inte kommer att lyssna på.

2) Vänta tills personen åter är tillgänglig.

3) Besöka personen du söker.

Du har valt alternativ ”2″. Beräknad väntetid….för länge…

och bra låt

kom på en till sak som gör mitt jobb mer kriminellt, jag är otroligt snygg i mina arbetskläder

S: Se, skicka dom på posten och skicka med en flaska så jag kan ta livet av dom en gång för alla.

Se: Okej, skickar dom snart. Måste bara åka till min kusin och gräva upp dom. Förhoppningsvis är dom hos dig inom en månad om det inte blir något fel på posten. Du vet hur det är här.

S: Jo, tack, jag vet. Saker och ting har en tendens att försvinna på vägen. Jag vill inte att dom ska komma i  orätta händer, det kommer bara sluta värre än vad det redan är.

Se: Som om det kunde bli värre *haha*

S: Shut up..

Vaknade som nästan vilken dag som helst ( hade återigen drömt dåligt, så nästan galen och orörlig av sorg vandrade jag upp), jag möttes av mammas leende och hon frågade mig om jag ville ha te, det räddade min dag den här gången.

Vi satte oss och såg på nyhetsmorgon och vad är det som möter en det första på morgonen? Jo, en lyckotant, en tant som tror att man kan skria ett facit på hur man ska bli lycklig. Lyckoforskare…lyckoforskning…jag är ledsen, men jag ryser bara vid tanken på det. Varför forska i något så subjektivt som lycka? Det bästa argumentet jag har hört på den frågan fick jag från Livija, kort och gott så sa hon att det forskas på samhällsnivå för att utreda vad som gör medborgarna i ett samhälle lyckliga.

Det kan jag köpa, men jag tycker inte man ska vara och peta och forska på individ nivå. Återigen, lycka är något så pass subjektivt så det går tyvärr inte. Kan folk inte bara få vara lyckliga? Jag pratade med en snubbe som var väldigt intresserad av lyckoforskning och han sa att det fanns en liten ”maskin” som man kunde bära med sig och när den pep skulle man skriva in ett tal på en skala 1 – 10 hur lycklig man var just då. Men, om jag då är så lycklig så att jag skulle kunna springa uppför ett berg och skrika högt, hur formulerar man det i siffror utan att tappa en del av känslan på vägen? Det funkar inte enligt min åsikt.

Sen så påpekade min kära syster det jag har hävdat länge, alla tycker inte om samma saker. Som exempel nämnde hon att hon gillar fysisk kontakt, vilket jag inte blir så lycklig av oftast ( det vet mina kära vänner ).

Så varför forska om lycka? Är människor så desperata i sin jakt på att bli lyckliga att dom glömmer bort att vara lyckliga över den tillvaro vi lever i?

I samband med detta vill jag dra en parallell till en hyttetur. jag och Arne ( operakompisen) satt på terassen till familjens hytta. Jag bara satt och tittade ut över havet och bara satt, tror att jag inte ens tänkte. Arne frågade vad jag gjorde och ja, jag gjorde just ingenting och han tyckte att det var en bra egenskap, så då satte han sig fem meter bort och vi bara var tysta och jag tror att vi båda var lyckliga i att bara vara. jag älskar sådana tillfällen.

dock så hade hon en poäng; lycka sitter i kroppen och beror inte på yttre omständigheter.

Dagens visa: Otherside // Red Hot Chili Peppers

Jag och Jenny var ute i skogen och plockade blåbär i dag. Rätt som det var kom vi till ett kalhygge och en utsikt som var som tagen från ett kort. Jenny verkade vara överväldigad av utsikten, men jag kunde inte se det vackra i det…jag är väl förstörd. Har lärt mig vad det bor för människor här, så allt jag längtar efter är att få komma bort, bort, bort..

Ja, hej och hå, det är så fint här, det ska jag inte sticka under stolen med, men…inskränktheten tar död på mig. Nu är det bara två veckor kvar, tack och lov. Går ltie på sparlåga och har skickat mitt känsloliv till Sergey, han får ta hand om det ett tag till.

Tanken slog mig också: att människor är så fascinerade av att flytta ut till landet. Bilden dom oftast har är att bada naken vid en enslig strand, ha några får, flaggstång, barn som springer runt i vita bomullsklänningar och livet leker. Lite klyschigt som ” Barnen i Bullerbyn” Det som jag inte tror att dom tar med i beräkningen är allt jobb och den isoleringen som det är här ute i Ingenmansland ( det går två bussar till Arvika på vardagarna ). När så folk kommer på detta faktum så använder de sitt lilla hus på landet som sommarstuga, vilket då leder till att landsbygden dör under vinterhalvåret ännu mer och blommar upp på sommaren. Samma sak som det är nu, fast ännu värre. Det finns några få tappra själar här ute som kan bo här året runt och det ska dom ha en eloge för. Jag förstår inte riktigt…allt jag vill är att komma bort, bort,bort…och aldrig komma tillbaka igen…

Dagens visa: // Road Trippin // Red Hot Chili Peppers

Jobbade som vanligt igen. Dagen började med en natt utan sömn, men, men, så är det. Jag kom till jobbet vid kvart i 7 och kände att jag inte kunde sitta stilla, för då skulle jag säkert sjunka ihop i en hög på golvet, så jag bestämmer mig för att baka scones till tanterna.

vid den här tiden är det bara tre tanter uppe och mitt ljus i livet kommer in i köket och säger att allt hon önskar här i livet är att jag skulle vara ”flecka hennes”. Rörd? ja, rörd över att få ha en liten extra ”mamma”. så jag sa att jag gärna kunde vara hennes ”flecka”. Så då frågade hon om jag var hennes. och, ja, varför inte? Hon kan mer än gärna få mig, på det socialt accepterade planet. Och då frågade jag henne om hon var min och det skulle hon vara sa hon. Så nu är jag ägd…konstig känsla….hon lullade iväg men kom snart tillbaka, tog mig i min mjöliga hand och sa att jag var vacker. Det är sånna serenader som man kan smälta för, då förlåter man alla för allt. Det var det jag behövde höra på en alltigenom gråmulen ”Kent – söndag”. Jag blev så rörd så jag var tvungen att krama henne och då kläcker hon kommentaren som gjorde att jag väljer att vakna i morgon:

”Oh, va skönt…det känns så gott i bröstet”

På grund av begäran från högre makter har jag nu startat en blogg.

Det hela började med att jag, min syster och min kära mor var på ICA i Arvika. Min syster skulle panta och när hon efter mycket ångest och bedjanden till pantaren väl var färdig tryckte hon ut kvittot. På displayen står det sedan något i stil med ” Tack, ha en fortsatt trevlig dag!” Cynisk, bitter och svart humor som jag har så sa jag ”Tusen, tack! Nu kommer jag inte ta livet av mig i dag” Då skrattade min syster ( a.k.a. Jenny) och sa att jag borde starta en blogg och skriva ner mina kommentarer och bittra syn på livet, lämna ut som till allmän beskådan och granskning.

”Why, not?” tänkte jag då och detta är resultatet

Jag ber poteniella läsare av detta att ha överseende med min svarta humor. Min avsikt är inte att såra någon, men om så skulle vara fallet, så hör av er så ska jag be om ursäkt på bästa möjliga sätt.

Jaha, men i en blogg ska man väl skriva vad som har hänt personen i fråga under en dag, men hell no! Om ni undrar hur jag haft det får ni fråga!

Skål och välkomna!