Inledningsvis; det går inte!

Jag har försökt otaliga gånger att gå vilse i mitt område, men icke…hur jag än försöker så hittar jag tillbaka förr eller senare. Jag trodde inte detta var möjligt. Kan det vara så att jag har fått bra lokalsinne? Det var likadant i Oslo…jag hittade alltid hem…även fast att jag försökte gå vilse..

Då kan man fråga sig ”Varför vill hon gå vilse?” Allt jag har att svara på det är; Spänning. Känslan av att inte veta vart man är och överlevnadsinstinkten kickar in…adrenalinet rusar…det är fantastiskt…

Jag har en liten teori; vi är för bekväma. Det är så lätt att överleva i dag. Eller inte överleva, men det är svårt att peka på ett konkret hot utanför oss själva. Oftast kommer hotet inifrån, från vår egen kropp; fetma, dåligt hjärta…you name it..det är i människan som hotet mot vår överlevnad sitter…det är svårt att peka på omständigheter utifrån…allt som oftast…speciellt i Sverige…

Vi behöver inte direkt vara rädda för att nått ska hoppa på oss, skjuta oss så fort vi går ut. Jag är  i alla fall inte det, men då är jag å andra sidan inte rädd för att råka illa ut…dumdristig kallas det väl..

Är det en falsk trygghet det här?

Inte för mig direkt… tryggheten skräms snarare.

Så av den anledningen försöker jag gå vilse..för att trygghetsbubblan ska spräckas…för jag gillar den inte…

Jag har inte lyckats gå vilse än, men jag jobbar på det..

Sidospår:

För att citera Erik; Jag är allergisk mot bra väder så…2h försök till att gå vilse resulterade i tät näsa och rinnande ögon…men det var värt det…för det var otroligt vackert, även fast att jag inte nådde fram till mitt mål..

P.s. jag har kommit på ett nytt begrepp ”Stalinparanoia”… när man är sjukligt paranoid och överväger starkt att likvidera dom som ,man antar, motarbeta en själv. D.s.