Jag och ”gänget” var och såg Lars Winnerbäck i går. Helt legendariskt! Men bäst som jag står där börjar funderar på ganska mycket så detta kommer att bli ett ganska långt inlägg. Därför väljer jag att dela upp det i W.1 och W.2, i sann akademisk anda ( in your face, IKK!)

W.1: Publiken och deras roller:

Ja, publiken, vad vore en artist utan sin publik? Under den här konserten märkte jag, till mitt stora förtret, att medelåldern var 14. ”Attans rabarber och en trasig vinkelslip!” For det genom min hjärna när jag upptäckte detta. Men för att fokusera på något annat började jag dels lyssna på musiken, njuta och bedriva en lätt form av empiriska studier. Den metod jag valde var deltagande observation (haha!). Efter att ha genomfört mina korta observationer upptäckte jag att det finns olika roller udner denna verksamhet. Jag har valt att benämna dem; Konsertfascister, Sentimentalister, Svart-och-svår-20-år, Dansar-och-skiter-i-annat och De ”ofrivilliga”.

Konsertfascister:

Dessa stod gärna längst fram, skrek, dansade yvigt, skakade på armarna och struntade i om dom råkade slå ner någon ur en annan kategori. Jag skulle vilja säga att dessa är oerhört sympatiska, men jag råkade hamna framför en av dom och jag står hellre och lyssnar och tittar, så jag blev slagen halvt medvetslöst., vilket inte var lika sympatiskt.

Sentimentalister:

Jag råkade hamna framför ett par ur denna kategori också .Dessa verkade bli helt överväldiga av Lars Winnerbäcks väsen så efter en låt började båda två gråta som om dom aldrig hade gråtit förut. Vackert att se…fast konsertfascisten framför mig uppskattade inte detta.

Svart-och-svår-20-år:

Denna kategori är väl den jag kan identifiera mig mest med. Personer ur denna kategori verkar bara stå rakt upp och ner, längst fram, med armarna i kors eller med händerna i fickorna. Det kan verka som att de önskar sig därifrån, men egentligen uppskattar de bara att lyssna på musiken och allt de önskar är att Konsertfascisterna ska sluta sjunga med i låtarna.

Dansar-och-skiter-i-annat:

Mycket sympatiska varelser. De står allt som oftast två och två längst bak och hoppar och dansar glatt. Allt som oftast tittar de ner i marken, men på en given signal tittar båda två upp mot artisten, håller om varandra och hoppar i ”takt”. De skriker emellanåt också eller springer fram mot artisten.

De ”ofrivilliga”:

Denna kategori verkar ha nära släktskap med svart-och-svår-20-år. De står allt som oftast längst bak med armarna i kors och blänger ilsket på artisten. Det verkar som att de inte vill vara där, men om de inte ville vara där, varför köpte dom då biljetten? Det verkar som att de njuter av musiken lika mycket som vilken som helst, men på behörigt avstånd.

Det som binder samman alla dessa grupper är kärlek till artisten. En kärlek och ett engagemang som visar sig på olika sätt. Personerna kan även växla mellan de olika rollerna allteftersom konserten fortskrider.

W.2: Winnerbäck-smart karl:

Ja, vem är denne man? Mannen, myten, legenden? Jag har ingen aning och jag ska inte förolämpa honom genom att försöka analysera honom.

Det jag däremot ska nämna är hans slutsnack. Han berättade för oss att han hade läst en artikel om buttra artister. Han var inte bara nämnd, han hade fått ett helt stycke. Anledningen till detta verkar vara att han inte ger så många intervjuer eller märks så mycket i media.

Som förklaring till detta sa han att han tyckte att det var lite obehagligt (naaaw!) Vilket jag kan hålla med helt och hållet, om jag skulle vara känd så skulle itne jag vilja figurera så mycket i media. Sedan sa han att han hellre lägger energi och tid på att turnera, klokt val…

I samband emd detta drog han en paralell till en av hans upplevelser på dagis. Han var 9 och på dagis skulle de ha julgransskakning. Han hade på sig en Kizz t-shirt och sålunda ville han inte dansa kring granen. Då sa personalen att om han inte dansade så skulle han inte få en godispåse och då rymde han. När han väl kom tillbaka satt barnen och åt på sina godispåsar. i alla fall…denna historia avslutade han med genom att säga att han nu är 34 år och han har inga planer på att börja dansa kring granen….det borde vi också överväga att sluta med.

För att runda av vill jag ta ett citat från honom som har etsat sig fast i mitt minne:

”Jag är svår att leva utan, jag är svår att leva med…”