Kom på en till sak som eMiL gjorde i går; en slags sång till agnostiker. Kort och koncist så gick den ut på att agnostiker inte vet någonting och han skulle gestalta en slags pastor för alla agnostiker för att visa att vi inte är ensamna.
Allsången gick i stil med: Ingen aning i vårt vimmel. Ingen aning om nån himmel.
Hur kul som helst!
Men hur som haver, för den som missat det, så tillhör jag gruppen agnostiker och tro det eller ej, men jag trivs med att inte veta ett jota!
Tänk bara, i och med att jag inte vet någonting så har jag inga förväntningar på någonting, så då blir jag inte besviken när jag väl dör. haha! Allt jag vet, och det med absolut säkerhet, är att jag ska dö. Detta har jag gjort klart för er och för mig.
jag gillar verkligen att leva i denna ovisshet och bara ta det hela som det kommer. kanske blir jag positivt överraskad, eller inte? Det är det som är det roliga, jag vet inte.
Varje dag är som en julafton när det kommer till existentiella frågor, eller, ja, nästan varje dag. Haha! Alltid ska det vara någon som talar om för mig vad jag ska tycka, kommer med sin syn på livet och om jag väljer att ta till mig det som säger är en annan fråga.
Huvudsaken är att jag har ett öppet sinne för nya tolkningar. Tänk vad mycket man kan lära sig om sig själv och omvärlden bara man är beredd på att lyssna.
Sluta inte att lyssna, det är en grundförutsättning för att ha en dialog mellan dig och alla andra. Det ingår att vara medmänniska..
Så, jag lallar runt i min ovisshet, och jag vill inte veta egentligen någonting. Ovissheten ligger som en dimma över mitt sinne. Hela världen är ett oändligt äventyr med oändligt mycket möjligheter, det är bara att du ska våga se dom.
Jag har mina teorier ( om man kalla dom det?) och du har dina teorier. Vi borde ses över en kopp te och prata och lyssna på våra teorier. och det är just vad dom är, teorier, inga sanningar. Det finns inga sanningar…