Detta ska ses som ett svar på mitt systers inlägg (kolla upp det vet ja). Det kan också ses som en fortsättning på det.

Som de flesta av oss vet så är det ju Halloween i helgen. Pttf! och Bah! säger jag till det. Jag har lovat en gatsten vid [hg] att jag aldrig ska bryta mot mina principer (bl.a.) och när jag svär vid en gatsten då är det allvar! Man bryter inte ett löfte med en gatsten.

Hur som haver, en av mina principer är att jag inte ska fira Halloween, av den enkla anledningen att det är samma helg som Alla Helgona. jag gillar att gå till kyrkogården och kolla på ljusen. Det är så fint, väldigt harmoniskt, det är så tyst…och hela atmosfären. Det osar av känslor. Samtidigt ger det mig tillfälle att reflektera över…allt…det är bara en person som har velat följa med mig till kyrkogården och Du finns inte i mitt liv längre, så jag får gå ensam. Det blir bäst så. Tio minuter för mig själv, det är allt jag begär.

Jag ska aldrig bryta mot den här principen, min tradition. För egentligen är det en tid då vi var och en reflekterar över dom vi har förlorat. Vi behöver ha den tiden för oss själva egentligen, för vi är väldigt dåliga på att inse att vi alla lider av en dödlig sjukdom, livet. Det är en plåga hela tiden och den plågan är för kort (eMiL)

Men hur som haver, kalla mig gärna konservativ, trångsyn, seg, gammalmodig och dryg, men kalla mig inte….lilla gumman…

eMiL har gjort det igen. Sagt saker som får mig att överleva ett tag till.

”jag tror att jag är nått som man skulle vilja ta i med tång”. Ljust nu vet jag inte, men det känns skönt att han tror det i alla fall.

Men jag har återigen kommit fram till något väsentligt om mig själv; jag uttrycker mig väldigt mycket med musik. För varje person i mitt liv finns en låt, för varje känsla, situation finns en låt. För dom som känner mig väl så vet ni att jag alltid har en låt som går runt, runt, runt inom mig. Ganska fascinerande faktiskt.

Men hur som haver, denna låt avslutas med frasen ” och jag är övertygad om att du också är nått” ungefär så. och det känns väldigt relevant. Du är något för någon, det kommer du inte undan, hur mycket du än vill. Om det är den personen som är nått för dig eller inte förtäljer inte historien. Men det väsentliga i det här sammanhanget är att du är omtyckt av någon och så är det bara.

Och folk påstår att det inte finns kärlek i samhället!

Jag har dock gjort slut med kärleken, men det hör inte hit (eller gör det?) Hur mycket jag än gör slut med den så kommer jag inte undan att jag är nått för någon. Jag vet inte vem och jag tror att det är bäst att jag inte vet det heller, för alla parter.

Vill du veta? Eller du kanske redan vet…

Tack, Victoria. Det är en bra ”arg-låt”

Ehm….påminnelse till mig själv; misstänkt järnbrist + alkohol = mycket, mycket dåligt…

Bara så ni vet, pröva inte det. Eller, för del delen gör det, ganska spännande upplevelse. Skapa dig en egen uppfattning, vet ja!

Har ganska mycket prestationsångest just nu…jag har en del förväntningar på mig och mer säger jag inte, vi låter det osagda vara osagt. Men hur som haver. Människan har en tendens att se på det negativa i tillvaron. Denna tanke har eMiL (the one and only) pratat om. Om vi får ett uppdrag ser vi bara hur jobbigt det kommer bli allt som oftast, i stället för att bli ärad över att vi har fått detta hedersuppdrag så börjar vi genast tänka att vi inte kommer hinna med, jaja, osv, osv…Negativa tankar föder en negativ kropp…or something…tänk om vi skulle vända på det; se det positiva med att få detta uppdrag. Vad skulle hända då? Vi skulle förmodligen se alla möjligheter med det; träffa nytt folk, utveckla sig själv, få nya erfarenheter, få ngt att göra i stället för att kasta bort dagen med att inte göra någonting.

Hela världen, varje situation, är full av möjligheter. Det är dock en konst att se dom. En konst som måste tränas upp, lika så är det en konst att lära sig leva( men det tar vi inte här).

Jaja, hur som haver, jag tror att om vi bara ser det neagtiva i t.ex. ett uppdrag vi får, så kommer det hela sluta med att vi inte ser ngt positivt i hela våran tillvaro, vilket kanske i det långa loppet kommer leda till att vi hatar våra liv. Detta kanske kan verka långsökt, men tänk efter, är det så långsökt som det verkar?

Jaja, folkens, ett tips på vägen kan vara att öva sig i att se det positiva i tillvaron. Börja emd att identifiera minst en positiv sak när du får ett uppdrag. När du känner att du kan hantera detta kan du gå vidare med att se kanske minst tre positiva saker, osv, osv.

Jag har börjat, vid dagens slut, försökt identifiera något under dagen som får mig att vakna dagen efter. Det kan vara hur banalt som helst, men det är oftast de aspekterna som är de mest avgörande.

jag är inte arg, för jag vet att det vänder och jag vet att hur nattsvart det än kan verka så finns det kanske en liten, liten positiv aspekt. Det gäller bara att hitta den.

Hur i helvete kunde jag vara så dum. Påminnelse till mig själv; gör aldrig om det…

Nej, håll hårt på dina principer. Folk försöker bara få mig att ändra på dom och det är…ehm….dåligt. Ytterligare en påminnelse; släpp aldrig på mina principer.

Och, just nu är det extra pris på min själ, ta den, jag vill inte ha den längre, den har bara vart till besvär.

Nej, kall igen, hård igen, blir nig bäst så.

P.M.S. Nu bor min själ i Elins klädkammare och den verkar trivas, jag har inte vågat fråga den hur den har det. Den brukar morra lite åt mig när jag är där, så jag tror den är arg…men ändå glad…

Hm…varför, i hela fridens namn, bryr jag mig så mycket om mitt, förbannade, utseende?!

Allvarligt, vart jag än går så tänker jag hela tidenpå hur jag ser ut. Går jag rätt? Hur ligger håret? Ser jag bara allmänt konstig ut? Varför tittar alla på mig? Har jag en snigel i pannan? Vad är deras problem? Har dom inget bättre för sig än att glo på mig? Jävla as…

Hela tiden tror jag att det är fel på mig bara för att folk kollar på mig. Jag antar att du känner igen dig i mitt resonemang? Annanrs får du mer än gärna säga ifrån.

Men, the point is, vi är så äckligt noga med hur vi ser ut…( vilket är allmän känt av alla, men repetition är all kunskaps moder som man säger)

Kanske skulle se det positiva med att folk kollar på mig; dom kanske tycker att jag är omänsligt snygg med mitt spruckna ögonbryn? Det är itne alla som har det. Och jag borde vara stolt över det. Men det är ju en del av den ack så svensa kulturen, tro inte att du är något, ditt äckel!

Nu kom jag och tänka på att jag och Anders gick och strosade i Arvika en fin dag (tro det eller ej, men det går att strosa i Arvika). Helt plötsligt kom vi till en hög med stenar och brevid högen stod det att man skulle lägga en sten på högen om man sket i Jantelagen. Vi la en varsin stor sten. jag tror att det var en lättnade för oss båda, jag för min del har efter den stenen försökt att tycka att jag är helt fantastisk. Vissa dagar går det bra, andra inte…men ett tappert försök gör jag.

Hur som haver..i morse kände jag att jag beövde vara lite ful. Så…jag började spela The Cure, Broder Daniel och SMK och fuldansade som om jag aldrig hade fuldansat förut. Mitt uppe i allt detta slår det mig. Jag lyckas fuldansa snyggt! Haha! Jag kände mig snygg och det är receptet på att fuldansa snyggt. Skit i vad andra tycker, känner du dig snygg när du fuldansar så är det snyggt, så är det bara.

Den inställningen tycker jag att man ska ha i allt man gör. Tycker du att du är snygg, så är du äckligt snygg!

Du är så himla vacker. Du är nog det vackraste jag sett. Du, bara du. Just du.

jaha, jag antar att jag får dämpa ner min bitterhet bara lite..det hela slutade inte riktigt som planerat.

Men det är det som är det härliga med hela tillvaron på något vis. Okej, se här, jag hade planerat att mitt liv här skulle bestå av; plugga, träna, umgås med syster och vänner, titta på True Blood och sitta i lägenheten och vara bitter över alla tings jävlighet.

Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Jag vet inte vart den här karusellen ska sluta, men jag är agnostiker så jag vet ingenting.

Min planering sprack. *Poff*-upp i rök bara. Tänk att så lite kan omkullkasta så mycket, ja, nu är inte den här grejjen så liten, men ändå, allting är ju relativt   Det är nog tur att det blåser lite, att jag känner att jag lever. Jag har varit osäker på det ett tag nu.

Jaja, ingenting vill riktigt vara kvar på sin plats. Jag ,mina känslor, pluggandet…ja…allt egentligen. Jag vet inte riktigt vart jag har lagt någonting och hos vem. Kanske jag vet snart vem jag har lagt allt hos och kommer jag att vilja ha tillbaka det? Det vet varken ni, eller jag (i synnerhet inte jag).

Jaja, jag får väl rådgöra med högre makter om vad han tror. Vänta dig ett samtal.

Se: Ha,ha! Jag visste att du inte skulle klara det!

S: Det är itne över förräns det är över. Du kan få tillbaka flaskan, men det andra behåller jag.

Se: Jag visste det

Nej, för att knyta ihops säcken tänkte jag citera Bob Hund, bara för att:

”Försäkringskassan kämpar med att fortfarande förstå hur min kropp kan vara överbefolkad av röster, samtidigt som min själ detonerar av ensamhet.”

Jag vill  bara ut i natten. Gå och gå, få natten att gå. Jag undrar om du kommer ligga kvar och sova när jag kommer tillbaka. Det är så jag gör emellanåt, försvinner ett tag på vägen, men allt som oftast kommer jag tillbaka.

Allt jag kräver är lite tålamod. Jag kommer tillbaka så småningom, jag tror inte du ligger kvar och sover, jag tror att du också går ut i natten. Men vad är det vi letar efter? Återigen, kanske jag ska sjunga lite falskt så att du hör. Jag hör inte ett smack, jag stängde av min hörsel för många, många år sen.

Allt är så lugnt och fridfullt på natten. Allt som oftast är det ingen vaken. Bara jag och någon enstaka katt.

Även om du blir en del av mitt liv så komer jag fortfarande gå ut i natten. Bara för att dämpa min rastlöshet. Det är väl bättre att jag går ut i natt än att jag rymmer iväg, dock utan någonstans att fly. Alltid vill jag bort, så…det är ingen idé.

Jag ska väl förlika mig med tillvaron här…det blir nog bäst så..

men…

Jag glömmer så fort och så lätt, det är inget nytt under solen. Men på senare tid har jag glömt bort saker som nätsan tagit livet av mig.

Jag kom på mig själv att jag glömde bort att leva. Jag försvann ett tag på vägen, men jag lever för mycket på hoppet, så jag kom tillbaka. Jag ska aldrig glömma bort att leva igen.

Tack, för att du puffade på mig. Fick mig att andas igen.

Det är tomt på min tomt…