Jag har blivit erbjuden att jobba som samtalledare. Kort och gott, jag ska prata om jämställdhet med 14 åriga tjejjer. När jag fick reda på att jag blivit kallad till intervju var min spontana tanke ”Vad ska jag ha på mig?!”

När jag sen hade kommit hem och ransakat både min garderob och mig själv slog det mig. Varför ska jag visa upp någon som jag inte är? Det är ju jag som blivit kalld, inte någon annan. Och om jag nu tar på mig något som jag tror att dom vill att jag ska ha och sedan har på mig något annat, när jag blir mig själv, så faller ju min trovärdighet. Nu formulerade jag mig lite flummigt, men min huvudsakliga poäng är att jag borde ta på mig mig själv.

Vilket då kommer resultera i, stuprörsjeans, randig tröja och trasiga converse. men det är ju jag. Lite, randig, lite trasig. Lite tilltuffsad.

Och gillar dom det inte, så var det i alla fal ett tappert försök. men jag kan vara stolt över mig själv att jag vågade visa upp vem jag är. och återigen, om jag inte får jobbet, ja…alla kan inte gilla mig coh alla kan inte gilla dig. Men dom personerna som inte gillar dig är ingen idé att slösa energi på. personerna som verkligen gillar dig är värda att både slösa och lägga energi på, det är dom som betyder något och det är oftast dom som ger dig konstruktiv kritik till att utvecklas, om du nu tycker det är roligt.

Hur som haver, i morgon blir det arbetsintervju och jag ska ta dom med storm, för jämställdhet är något som jag brinner för. För att kanske väcka lite mer debatt, så säger jag att jag är feminist. Om du påstår att jag är manshatare, så har du fått feminism om bakfoten. Sätt dig ner, slå upp ordet och sen kan vi prata.