Så här är det, vi har börjat en ny kurs (kyrkohistoria, or something). Hur som haver, vår ”lärare” är en mycket sympatisk proffessor. Jag gillar honom verkligen, kan bero på att vi har samma flummiga tankebanor, men det är ett sidospår. Det jag ska behandla i dag togs upp på vår introduktionsföreläsning.

Nämligen att det förbjudna lockar och varför detta kommer sig.

Okej, hans exempel var Syndafallet. Då när denna s.k. Eva åt av den förbjudna frukten. Enligt proffessorn hade Gud sagt till Adam och Eva att de fick äta ALLT, utom frukten från kunskapens träd. Vad gör dom enligt Skapelseberättelsen? Jo, de äter av den förbjudna frukten..

Så…varför drar sig människor till det förbjudna? För att det är spännande så klart! Vi undrar vad som är så himla speciellt med det som är förbjudet. Vad är det vi går miste om?

Människan är väl i grund och botten lite för nyfiken för sitt eget bästa och se vart det har lett oss. Det har lett oss till det här, är det inte fantastiskt? Hurra, för människans nyfikenhet!

Om människan itne hade varit nyfiken, vad hade vi vetat då? Skulle vi ha vågat forska på ”förbjuden” mark? Skulle alla upprorsmakare tystats och vi hade inte lärt oss att se kritiskt på det som ter sig självklart? Tack och lov finns det de som skiter i det förbjudna. Vilket egentligen är alla…så tack alla! jag menar, alla har väl någon gjort något de inte får, det kan verka hur banalt som helst. T.ex. du kan ha vägrat gå och lägga dig i din barndom.

Vi är itne bara nyfikna på det som är förbjudet. Det verkar som att vi även är nyfikna på vad konsekvenserna kan bli av att göra något förbjudet. Vi förväntar oss en reaktion. Kanske om reaktionen inte blir så farlig som vi trott så kanske vi vågar göra mer förbjudna saker? Kanske…kan ju alltid hoppas..

Detta att göra det örbjudna hänger starkt ihop med den fria viljan. Vi kan välja att göra det förbjudna eller inte. Jag tror att vi allt som oftast väljer att göra det som är förbjudet. Vi verkar vara upproriska i grund och botten.

Hm…detta verkar också höra ihop med att kasta sig ut i det okända också…hm…jao, det förbjudna brukar väl vara upphöjt i dunkel för oss…på ett vis…antingen vet vi inte vad det är, vad konsekvenserna kan bli elelr vad det är som gör det förbjudet.

I alla fall, på denna föreläsning sas det också att när människan blir påkommen med att göra något förbjudet så brukar hon skylla ifrån sig och sedan gömma sig. Känns det igen? Media är full av exempel på folk som har ”gjort en pudel”…det är väl ganska typiskt att skylla ifrån sig. Som barn, o mde har gjort bnågot ”fel” så skriker de ”Det var inte jag!” och sen springer dom iväg. Nu har inte jag studerat alla barn, men denna tendens såg jag när jag jobbade som au-pair…och så känner jag igen det från min egen barndom. I alla fall, jag försökte få ”mitt” barn att förstå att det är okej att göra fel, för det är det. Ingen är verklgien perfekt. Jag var bara glad att hon vågade pröva på det förbjudna (Du är fortfarande Awesome, vennen min!)

Hur som haver…förbjuden frukt smakar inte Barbapappa!

Okej, då har jag tänkt för mycket igen…

Ehm….lite bakgrundshistoria. jag har precis börjat en ny kurs. Kyrkohistoria…Mycket gubbar och årtal. Jag har jätte svårt för att ta till mig denna form av kunskap. Och detta gör mig ganska frustrerad.

Så…i går höll jag en lång monolog för min syster om hur det funkar här.

Okej, folkens, så här är det. Allt som oftast tror man ju att alla är välkomna till universitetet, att det inte är så inskränkt och att det inte bara är en viss elitgrupp som hör hemma här som det var i universitetets barndom. Har detta förändrats? Nej!

Om du inte kan lära dig det som dom vill att du ska lära dig, p ådet sätt som dom vill, examineras på det sätt som dom vill, så säger dom att du inte har ett skit där att göra! Så…om du inte lär dig gubbar och årtal, om du inte lär dig genom att lyssna, skriva och läsa, om du inte pallar att skriva salstenta så ska du inte komma dit.

Det är inte bara detta som gör mig frustrerad! Nej! Nu är det så att jag läser lärarprogrammet och från start har vi blivit matade med att vi MÅSTE variera examinationsformerna när vi blir klara, vi måste tillfredsställa alla lärstilar. Men så är det inte här! Det är bara en lärstil som tillfredsställs, nämligen den auditiva och visuella lärstilen. Men den kenestetiska, då? Om jag inte minns fel så vill den som är kinestetisk lagd göra saker för att lära sig. Och den taktila lärstilen? Den som vill ta på det den ska lära sig. Hör inte dom människorna hemma på universitetet? Har dom ingen rätt att gå på universitetet?

På pappret har dom det, men i praktiken tycker jag att det är det omvända…

Så…hur ska jag göra med mina framtida elever? Ska examinationsformerna bara vara att dom ska få måla kunskapen? jag kan tänka mig att det då skulle koma någon stackare och säga att det inte funkar för den….ha! Men ska jag då säga ”ah, tråkigt för dig, men det är så här det funkar i samhället.” BAH!!

Nej, jag ska vara bättre än ledningen på universitetet. Jag ska variera mina examinationsformer och om jag (mot all förmodan) skulle bryta mot detta löfte, så får du mer än gärna blåsa upp och sticka hål på mig.

jag blir så arg….Hycklare!!

Jag har tänkt lite för mycket igen…ehm..dagens tema är hopp ( nu menar jag inte hoppa som i den fysiska aktiviteten, det är bara roligt. nej, folkens dagens tema kan bli lite tungt och jag kommer tappa bort mig efter vägen).

Så…vad är detta hopp? Tron på att det kommer bli bättre. tron, inte vetskapen, att det kommer bli bättre. Så skulle jag vilja sammanfatta hopp.

Vi människor har en tendens att inte vara nöjda i den tillvaro vi lever i så då hoppas vi.  Hoppas att komma till en ”bättre” värld när vi dör. Hoppas att vi kommer få det där jobbet. Hoppas att det här inte kan vara allt.

Ständigt jaga, aldrig nöjda. Så då kommer en mycket, mycket viktig fråga. Om vi vore nöjda skulle vi sluta hoppas då?

För att vara riktigt ärlig, så ”Ja”, det tror jag att människan skulle. Om vi utgår från min tidigare definition av hopp. Om människan vore helt nöjd med sitt liv, varför skulle hon då tro att det ska bli bättre i morgon? Hon har ju redan så bra som hon har det.

Nu hoppas (he!) jag att mina teorier om detta inte stämmer, eller gör jag? En hopplös värld? Alla människor är nöjda och glada…haha! Vilken utopi! det lär inte hända. Hm…alla människor är nöjda, men det finns inget hopp i världen…ja, jösses,ja…

Hur som haver, det sägs ju att det sista som lämnar en människa är hoppet. Kan det inte vara tvärt om? Kanske. För att återgår till ovanstående resonemang. Om en människa skulle vara nöjd, varför skulle hon hoppas? Hoppet har lämnat henne. Och en människa i den djupaste kris, vad har lämnat henne? Hoppet. Och vad har dessa båda stackars satar gemensamt, dom är hopplösa! De har förlorat samma sak, bara under olika villkor.

Nu tappade jag bort mig lite på vägen…ehrm…(situationen kräver en snus)

ja, så var det ,ja…hoppet som sitter ihop med religion. Vad brukar man allt som oftast hoppas på som religiös? (observera ”allt som oftast”) Jo, tron på ett liv efter detta, en bättre morgondag. Hopp och tro är väldigt starkt sammanflätade. Fast, egentligen, hoppet är intimt sammanflätat med all mänsklig verksamhet.

Jag tror att det genomsyrar mycket av det vi gör. Vi agerar på ett visst sätt för att vi hoppas att det ska bli ”bättre”. Mycket av det kan tänkas vara illusioner.

Illusioner om att det skulle bli på ett visst sätt. Hm…men jag tror att innan våra förväntningar blir illusioner så är de hopp i någon form. T.ex. vi hoppas att det ska bli på ett visst sätt när vi har stämt ett möte. När det sen visar sig att det inte blir som vi har tänkt och vi reflekterar över vårt handlande och våra förhoppningar så inser vi, allt som oftast, att det bara var illusioner, drömmar…

Jahaja, folkens, för att avrunda med något lite mer upplyftande.

Hoppet är det som gör oss unika, det som gör oss till individer. Så sluta inte hoppas, det är det som gör dig till den du är och du är bäst i hela världen. Glöm aldrig det, любимый человек!

Ska behandlas närmare, men inte just nu….senare…kanske…jao, senare.

Ni bör dock läsa den här intervjun med honom innan föreläsningen går av stapeln

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/thastrom-1.1002029

När jag läste den här så fick jag för mycket uppenbarelser om mig själv och livet…men det tar vi verkligen inte här!

Här är jag, där är tentan….

Vrooom!!!

”Aj, fan!”

jag blev överkörd av tentan,  våldtagen av Paulus,  överfallen av romerska kor som gal efter fil och styckmördad av Uppenbarelseboken…

Hatar när det händer…..

Att sitta på ett tåg är som att vara i en annan värld. En sluten värld och landskapet runt omkring är som statister. Skuggstatister i denna dödsdans. Tysta skuggor av det som var, inte det som är nu och inte det som inte kommer.

Dra då…stick iväg. Dom har ihjäl dig och det gör dig inte till en martyr. Du vill krossa vad dom står för, men dom krossar dig, dom hinner alltid före, vilka svin!

Sitta på tåget…med för dig okända människor…på väg, mot en förhoppningsvis, känd destination. Dom sitter där som tomma skal…tittar tomt mot dig. Läser dom av dig? Granskar dig från topp till tå, vad ska man annars göra på ett tåg? Spela med i rollen…granska din granne. Stör dig på att den inte kan sitta still.

Perrongen backade, men tåget stod still

Varför är du kvar här? Varför stack du inte?

Jag tänker skita i min kamp och dra.

Pözzz, jävla rasse…

Se: Hej,любимый человек. Lever du?

S: …..

Se: алло!

S: eh…va? Gargamel-eposet!!

Se: ….Gargamel?

S: Gilgamesh, Genesis, Parallellism, Wellhausen….Romerska kor gal efter fil!!

Se: Jag antar att jag inte ska fråga mer om romerska kors psykiska tillstånd…

S: Tro mig när jag säger det; man vill inte möta romerska kor i en mörk gränd när dom är hungriga på fil…det är dåligt..

Se: нервный?

S: Nehej? Jag förstår inte vad du pratar om

Se: Eller hur?

S: Du stör…

Se: Har du gjort det?

S: Vad tror du?

Se: Ja?

S:точный…

Se:чёрт

S: Trodde du något annat?

Se: …nej

Jag börjar förlora hoppet om mänskligheten på riktigt.

Jag försöker förstå vad det är som gör människor till vad dom är, men detta projekt är dömt att misslyckas. Vad är det jag menar egentligen? men, hur som haver, jag har försökt förstå mig på människor och varför dom beter sig som dom gör. Jag har försökt studera detta på micronivå, försöka förstå varje enskild handling..ehm…det funkade inte..

Men, om man studerar människor på macro nivå, så kan en viss del av deras betteende förklaras. T.ex. om en person är odräglig när den är full, detta kan förklaras om man ser till hela personens situation. den kanske har det pissigt på jobbet, skolan och för att fly från sin tillvaro så tar den till alkohol. Detta konstaterande kanske inte ursäktar personens beteende, men det kan förklara det. dåligt och okreativt exempel…men ändå…hm…om en person köper kaffe mellan två föreläsningar…detta tål att studeras vidare…

jaja…ehm…Elin har konstaterat att jag är vampyr tydligen (?) men jag ska itne låta någon annan deffiniera vem jag är. Men emellanåt så skäms jag över att vara människa.

Tack och lov finns det undantag och det är dessa undantag som gör att jag har ett litet, litet hopp kvar. Hoppet är det sista som överger en människa och i och med att jag har hopp kvar så är jag väl människa jag också.

Jag kan inte sova...

Ältar fram och tillbaka, gamla minnen...beslut...var det rätt? 
Var det fel? Det finns inga rätt eller fel, det som är gjort är gjort
och det finns både positiva och negativa aspekter av beslut.

Men det här är beslutet om slutet, det är en dödsdans och jag ska 
inte ge det en sista chans. Den chansen är bortspolad, utraderad, 
den kommer inte igen.

Så varför detta ältande? Varför denna sömnlöshet? ja, det vet jag 
inte.
nej, sömnlösheten ska inte knäcka mig. In your face, världen! 
Knäck mig gärna, det är bara ett tecken på att jag lever och det är
en upplyftande tanke. Dock, kanske inte så länge till, om man sover
dåligt så ökar risken för förtidig död, har jag hört, men man hör så
mycket, det gäller bara filtra bort det som inte är värt att 
lägga på minnet.
Den som lever får se...

En svan är inte en älg (eller?) och en klyscha är något som man inte vill höra, men ack, så väl de beskriver verkligheten och känslor.

Se bara på den här;

”Man vet inte vad man har förräns man har förlorat det”- jag vet inte hur många gånger jag har reflekterat kring denna och insett att det stämmer tyvärr. Ok, för att bara ta ett enkelt exempel: en närstående till dig har gått bort. Då börjar du väl allt som oftast tänka på den och allt som du hade velat sagt till den och hur mycket den egentligen betydde för dig. Den fattas dig och det är riktigt illa den måste försvinna för att du ska förstå vad den betyder för dig egentligen. ( När jag skriver ”du” så menar jag även ”jag”, även jag är mänsklig, dock har jag tvekat några gånger, men det tar vi inte här.)

En annan klyscha som används allt för frekvent är:

”Det är inte ditt fel, det är mitt”- Om jag skulle använda den så vore det tyvärr sant. Jag vet att det är fel på mig. Men, jag menar fokens, det kanske inte är så fel som det kan verka. Det kanske är fel på personen som säger det. Den kanske inte har förmåga att älska, t.ex, och personen i fråga vill få fram att det inte är något fel på dig, utan på just den personen som yttrar detta. Dock tycker jag att denna klyscha ska användas med försiktighet, elelr det gäller alla klyschor.

Det kanske är just därför som dom har blivit klyschor, dessa fraser har använts allt för oreflekterat. För egentligen om man tänker efter så är de ganska korrekta beskrivningar av en situation, för min del i alla fall. Jag är nog en klyscha rakt igenom. En arketyp. Ett mönster som man känner igen.