Förändring i fronterna?:

Det lilla Mörkret perkulerade planer med Ballkongskyddet och Det lilla Ljuset. Det perkulerades om huruvida de skulle kunna störta terroregimen. I och med att Det lilla Mörkret hade fått uppenbarelsen från eMiL så beslutades det att Det lilla Mörkret skulle infiltrera Lambohovskidzen. Och för att Det lilla Mörkret såg ut som ett pubertalt kid och för att Det inte hade någon moral i kroppen, bara massa etik.

När en plan var utarbetad sattes deras planer i verket.

Det lilla Mörkret frågade eMiL om råd. eMiL sade:

”Jag går fortfarande ut i natten, som när du låg och sov,  jag tar aldrig med en sprayburk som jag gjorde då.”

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle konfrontera Lambohovskidzen på natten, utan sprayburk.

Gjort och sagt.

Lambohovskidzen tuffhängde vid den byggnad som tillbads emellanåt av Skuggorna. Det lilla Mörkret hade iklätt sig en vit halsduk så att Lambohovskidzen skulle se när Det kom. Det gjorde de.

Lambohovskidzen blängde på Det lilla Mörkret. Det lilla Mörkret ryggade tillbaka när Det mötte Lambohovskidzens nikotinabstinens blickar. Det lilla Mörket visste vad de ville ha.

”Jag vet vad ni vill ha” sade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen blängde föraktfullt på Det lilla Mörkret. De sade:

”Hur kan du veta vad vi vill ha. Vi är svarta. Vi är svåra. Vi är 14 år. Vi har bilddagbok.”

Det lilla Mörkret såg sin chans. Det sade:

”Jag vet vad ni vill ha för att jag också är svart. Jag är svår. Jag är dock 20 år, men jag har bilddagbok.”

Det glimtade till av ett slags igenkännande i Lambohovskidzens ben. Detta varade dock i mindre än 1 timme.

”Vill ni ha snus?” frågade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen blängde på Det lilla Mörkret som om Det vore en gammal bakfylla och de funderade huruvida de skulle kunna likvidera Det lilla Mörkret på det mest brutala sätt. Dock kände de ett trängande behov efter nikotin (och kärlek?) .

”Kanske, kanske inte…det beror på. Vad vill du ha i gengäld?”

Det lilla Mörkret var inte beredd på förhandlingar så Det svarade:

”Vad är detta gengäld du talar om? Jag förstår inte vad du pratar om…” (…ehm….)

Lambohovskidzen ryckte på benen och hasade sig fram mot Det lilla Mörkret. När de var framme vid Det lilla Mörkret viftade de på sina öron och ryckte till i ren ångest.

”Du! Det hörs att du är student vid det närliggande universitetet med dubbelmoral!”

Det lilla Mörkret hann tänka ”Attans rabarber och en trasig vinkelslip!” innan Lambohovskidzen tog Det lilla Mörkret till fånga ( hur detta lyckades är och förblir ett mysterium för nästkommande generationer, men inte för den här generationen, eller är det?).

Vad som hände sedan är censurerat av Lambohovskidzen och om Författare yppar detta händelseförlopp kommer Den drabbas av Lambohovskidzens brinnande ångest.

Det lilla Mörkret återvände till sitt boende med sårad värdighet, men hoppet om en förändring lever fortfarande kvar i ”Puss och kram-kollektivet för morgondagens fredsaktivister” . Ballkongskyddet sagde:

”Vi kan väl vänta tills i morgon?”

Det lilla Ljuset sade:

”A monkey needs to dance and so do you.”

Det lilla Mörkret försökte dra sig till minnes när Kent och Johnnossi började dyrkas. Det kom inte fram till när detta hände. Det lilla Mörkret vände sig till eMiL. Och eMiL sade:

”Väck mig inte i morgon.”

Det lilla Mörkret nickade och kastade ut handduken.

Det blev ingen förändring i fronterna, men denna episka historia lever vidare i det fjärran landet Lambohov. Dess syfte och moral är….ja, kom på det själv!

För att lyssna till Lambohovseposet 4; 1 – 15 klura på vad syfte och moral kan vara för något. Invänta *pling*

—————-

Författarens kommentarer:

Moahaha! xD Jag och Lillstrumpa har roligt åt det här iaf…

Lambohovskidzens uppgång och ,förhoppningsvis framtida, fall:

Den dagen då Lambohovskidzen erövrade makten i Lambohov var det en sorgens dag för invånarna i Lambohov. Lambohovskidzen tog över makten på deras mopeder och deras främsta vapen var nikotinabstinens, dåligt humör och hormoner. Striden blev kort och Det lilla Ljuset och en Granne stukade samtliga tår. Genast började Lambohovskidzen sätta sina demoniska planer i verket.

De tog trappan till Det lilla Ljuset som högkvarter. Där satt de och konspirerade och trakasserade alla invånare som kom i deras närhet. De skrek. De kastade pinnar. De knuffade asylsökande av deras cyklar. De målade oanständiga symboler på väggar. De smet in i invånarnas trappuppgångar.

Det såg ut till att bli en räddning för invånarna. Hjälp kom från andra länder. Lambohovskidzens högkvarter erövrades av allierade. Och Det lilla Mörkret fick en vision av eMiL. eMiL sade:

”Inget har ett värde, men allting har ett pris”

Det lilla Mörkret tolkade det som att en bättring var på väg.

Ack, så fel, Det lilla Mörkret hade…

Lambohovskidzen blev så förbannade p.g.a. deras förlust av högkvarteret så de började tortera Det lilla Ljuset genom att kasta snöbollar fyllda med hat på Det lilla Ljusets fönster. Detta gjorde Det lilla Ljuset nervöst och Det lilla Mörkret blev orolig att Det lilla Ljuset skulle brinna svagare.

Det lilla Mörkret sökte råd hos eMiL.

”Jag tror att jag är nått du kan ge dig fan på” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att något måste göras, något drastiskt, något…mörkt med ljus.

Bägaren rann över när droppen kom. En dag när Det lilla Mörkret kom hem från det närliggande universitetet med dubbelmoral. Då märkte Det lilla Mörkret till sin fasa att dennes Blåe Hest var likviderad. Ack, som Det lilla Mörkret och eMiL sörjde.

Räddningen kom från Den vise Mannen vid Centrum. Denne förde Blåe Hest tillbaka till livet. eMiL såg att det var gott. eMiL sade till Det lilla Mörkret:

”och jag är övertygad om att du också är nått..”

Det lilla Mörkret tog sitt beslut. Det skulle infiltrera Lambohovskidzen och när det rätta tillfället gavs skulle Det lilla Mörkret störta terrorregimen en gång för alla…

För att lyssna på Lambohovseposet 3:1 – 15 sticka en halsduk och invänta högkonjunktur.

———————————-

Författarens komentarer:

Högkonjunkturen är närmare än ni tror.

Ja, jag har tråkigt så jag skriver dåliga historier som jag skrattar mig fördärvad åt.

Det fjärran landet Lambohov och dess invånare:

I de östgötska skogarna fanns det (?) ett litet, litet land, Lambohov. I detta land bodde det små stora invånare.

Invånarna var; Det lilla Mörkret, Balkongskyddet, Ett litet Ljus, Grannar och Skuggor.

Det lilla Mörket och Balkongskyddet delade boende under tiden som det här eposet utspelar sig. Det skrattades och gräts. Det älskades och det hatades. Det odlades självmordsbenägna bambu plantor ( som återhämtade sig på de mest mirakulösa vis..). Det gicks på promenader. Det lyssnades på musik. Det bjöds på glutenfria scones. Små ljus invandrade tillfälligt från grannlandet ,Ryd, och övriga länder. Det lyssnades på band och vändes blad när det sa pling. Det restes till andra länder. Det osade av dåligt morgonhumör. Det dracks kaffe och snusades. Det tvättades och städades och ströks. Det lästes. Det samlades på pinnar. Det svors över havererande datorer.  Var 5:e vecka tentaångest-skreks det. eMiL Jensen tillbads och förbannelser svors över det närliggande universitetets dubbelmoral. Dock fanns det hopp om en bättre morgondag.

Det lilla Mörkrets ärkenemesis var den stora klumpen Lambohovskidz. Dessa styrde det fjärran landet Lambohov med brutalt pubertala händer  (dessa återkommer i Lambohovseposet 2;1 – 3).

Det lilla Ljuset bodde inte så långt ifrån Det lilla Mörkret och Ballkongskyddet så det kom ofta på besök och eMiL såg att det var gott så Det lilla Ljuset hade eMiL´s välsignelse. Detta var till stor glädje för Det lilla Mörkret och Ballkongskyddet.

I det fjärran landet Lambohov växte det frost- blommor, som tinade på våren. Det fanns en provisorisk matbutik…(?). Det fanns en byggnad som tillbads emellanåt av Skuggorna. Lambohovskidzen hade, som sagt, makten i Lambohov, men detta var på god väg att ändras….

För att lyssna till Lambohovseposet 2;1 – 15 vänd på kassetten och invänta ett *pling*

———————————-

Författarens kommentarer:

Jag borde sluta hyckla med vår kurslitteratur…

2009 kan sammanfattas; AWESOME! Mitt nyårslöfte är att fortsätta vara mig själv.

Mhm..nu har jag tänk…igen…

Dagens tema är återigen människor och om man som annan människa kan känna en annan människa.

Okej, se det så här; du vet vad som har hänt i mitt liv (verkligen ALLT!), du vet vad jag har för åsikter (ALLA åsikter) och du vet vad jag har för rutiner i min vardag och vad jag har för mål med mitt liv. Men känner du mig? Verkligen känner mig? Kan du säga att du helt och hållet känner en annan människa? Tänk efter lite…

Har du hittat den här människan? Kan du se den framför dig? Okej, då går vi vidare….

Kan du förstå den här människan? helt och hållet förstå varför den agerar som den agerar. Vet du hur den kommer agera i alla situationer? det kanske du vet, men är det att KÄNNA en annan människa?

vad innebär det att känna en människa? Är det att veta vad den har upplevt och vad den har för åsikter om allt? Att känna den till kropp och själ…

”Jag känner med dig”, den frasen hör jag emellanåt. Men känner personen med mig? Förstår den vad jag förstår? Ja, det gör hon. jag vet att hon gör det. Den abstrakta tysta kunskapen, som jag inte kan forumlera med ord. jag vet att hon förstår, bara vet det och kanske du har en sådan person i din närhet som du verkligen vet förstår och som känner dig.

När det kommer till att känna en annan människa (jag har äntligen kommit fram till vad jag tror) så tror jag att det är bara en känsla…du känner på dig när den personen verkligen känner dig. Denna känsla tror jag kan vara kortvarig eller för den delen så kan den vara med hela tiden, bara som en aning i bakhuvudet, en viskning..

Så…kan man känna en annan människa som sagt? Ja, nej…ibland…kanske?

Människor är ganska trevliga ändå emellanåt..

Love them, hate them, kill them and love them again…

(Hah! varför studerar jag till lärare? Jag borde bli socialantropolog!)

Underbara människa, John Ajvide Lindqvist! Tack och lov att du finns…Jag har precis börjat läsa om hans senaste bok ”Människohamn”..mmm…emellanåt så behöver jag en paus i Jenkins (huh!)..men hur som haver…

Ett citat får illustrera vad spm har gjort mig så glad: ”Du finns. jag föll och du kom emellan. Jag ligger inte på marken. Alltså finns du.”

Just detta citat kom från ett löv…en av karaktärerna hade fått ett löv på sin hand och det var tecken nog för honom att han fanns. Så klockrent formulerat. Det verkar som att då, Simon, fungerar som en mur mellan lövet och marken, en som fångar upp det stackars lövet. och just själva uppfångandet av lövet visar att han existerar. Ganska vackert…så små händelser kan visa att han finns…han fick bekräftelse från lövet.

Hm…kanske ska börja gå ut och söka bekräftelse från löv, dom verkar vara sympatiska…och älskvärda

Ehm…jag har varit (och är) bitter på universitetets dubbelmoral, så jag författade ett mycket akademiskt mejl för att få svar på mina funderingar om huruvida det vore möjligt för en student att kräva alternativa examinationsformer.

Jag har fått svar…

Kontentan var att; ”kursplanen är fastställd och det får lärare och studenter rätta sig efter” mhm..jahaja, bara gilla läget, då

”har du inte en diagnos så kan du glömma alternativa examinationsformer” mhm…jahaja, suck it up!

ja, jösses, folkens, vad ska man säga? försöka se det positiva med detta…ehm…jag ska vara glad att jag blir examinerad överhuvudtaget? Det här systemet medför att jag kan söka jobb utomlands? (Hurra, för Bolognaprocessen!) ….ehm…lärarna lider också av salstentamen? Kan väl inte vara så kul att rätta.. Ja, det var de 3 positiva aspekterna, underbart…

Jag och Moa satt och diskuterade hur man på bästa sätt skriver mejl till höjdarna på universitetet och vi kom fram till att för det första så ska man vara okristligt akademisk (!) och man ska göra sig själv till ett offer.  ( ex. ”Nej, tänk inte på mig, men det vore ju bra om du svarade på detta och jag ska dyrka dig som en potatis om du gör det. Men stressa inte, jag kan vänta, nej, nej, tänk inte på stackars mig, för jag är student, jag är inte människa…oj,oj, vessle, vessle!..” ). Man ska med andra ord ikläda våldtagandet  av deras empati i en akademisk språklig dräckt. Underbart, det är lättare gjort än sagt.

Ganska lustigt egentligen…

Jag vet äntligen också hur jag ska bli professor också. Först min utbildning (4.5 år) sen läsa till en master (2 år) sen doktorerande (4 år) + skriva en okristligt bra avhandling sen odla skägg (många, många år) = förhoppningsvis professor. Men först ska man gå igenom en slags opponering (or something…) och som professor ska man föreläsa… ja, jösses, den akademiska vägen är lång, men, ack, så spännande.

Men, medans ni och jag väntar, lyssna på den här och njut ( om vu vill, elelr inte. Gör ett val,чёрт)

Ehm…det vet jag inte..

Hur som haver, jag har återigen upptäckt att vi beter oss som att vi aldrig kommer dö. Men, snälla, det kommer vi göra! Ingen, ingen, kommer att leva för alltid, det bara är så av någon anledning.

Varje dag är ett tecken på att döden är nära. varje dag är ett steg närmare döden. Titta bara på dig själv; en rynka här, lite grått hår. ( nu är jag inte så gammal än så att jag har varken rynkor eller grått hår) Men det finns folk i min närhet som har dom här tecknen…och det är sorgligt att jag inte har tänkt på det förrän nu…Att rynkor och grått hår är ett tecken på att mina nära och kära är på god väg att lämna mig.

Det är tragiskt på ett vis…men magiskt?

Det ska bli…intressant…att åka tillbaka till dom värmländska skogarna igen…Jag har inte varit där på många, många månader och jag har förlikat mig mycket mer med döden sen jag var där sist. Kommer jag se det där som jag inte har vågat se? hm…ja, jösses amalia…

ehm…jag är ingen domedagsprofet…jag bara säger det som vi inte kan blunda för, att vi lever vid en brant med ena foten över kanten…

Som sagt, vi har börjat en ny kurs, eller, ja, nu kan jag inte tala om att vi har börjat den….vi läser en kurs och idag på seminariet sa min profet att samhället och konsumtionshysterin vill inte att vi ska vara nöjda.

Ständigt detta jagande och om vi slutar jag och blir nöjda, då blir det ju en person mindre som deltar i denna jakt. Vad är då deras knep? Jo, lansera nya grejjer, trender, osv, osv…och säga ”att det är nya grejjen och att alla har det och för att vara trendig så ska man prompt ha detta nya” allt detta för att vi inte ska bli nöjda, det vore slutet för ekonomin, eller nåt annat…ehm…

Så, är det en önskvärd tendens att vi blir nöjda? Vad händer om vi alla blir nöjda? Skulle allt vändas upp och ner? Skulle glassbilens melodi gå i dur?

Får vi vara nöjda för stunden, då? …ehm…ja, men tydligen inte för länge. Precis när vi ar blivit nöjda så lanseras en ny grej som vi ”måste” ha för att bli ”lyckliga”.Hah! Blir vi lyckliga av allt detta? Du kanske blir det, jag kanske blir det, pensionären blir kanske lycklig av att ha den senaste rullatorn från Paris. Det kan jag inte veta, jag kan bara veta vad som gör mig lycklig….eller vet jag det?

Det är inte bara materiella ting vi ska sukta efter. nej, nej, det är en hel mentalitet vi ska sträva efter och en hel livsstil. Ät vegetariskt, gå på yoga, hitta dig själv, skaffa ett arbete, skaffa familj, sköt om ditt yttre, men var inte ytlig….Stressa inte, oroa dig inte!

Men det är svårt att inte stressa och inte oroa sig när man ständigt har krav och ideal att leva upp till. Men är det negativt att stressa och oroa sig? Som eMiL säger, det är ett tecken att du är vid liv, och det är väl en upplyftande tanke….det är väl när det tar överhanden som vi är ute på tunn is, folkens…

Som sagt, ingen vill direkt att du ska bli nöjd på något vis. Den enda som bryr sig är du själv och det borde väl räcka.

Bli nöjd om du vill…det är du värd.

Jag och ”gänget” var och såg Lars Winnerbäck i går. Helt legendariskt! Men bäst som jag står där börjar funderar på ganska mycket så detta kommer att bli ett ganska långt inlägg. Därför väljer jag att dela upp det i W.1 och W.2, i sann akademisk anda ( in your face, IKK!)

W.1: Publiken och deras roller:

Ja, publiken, vad vore en artist utan sin publik? Under den här konserten märkte jag, till mitt stora förtret, att medelåldern var 14. ”Attans rabarber och en trasig vinkelslip!” For det genom min hjärna när jag upptäckte detta. Men för att fokusera på något annat började jag dels lyssna på musiken, njuta och bedriva en lätt form av empiriska studier. Den metod jag valde var deltagande observation (haha!). Efter att ha genomfört mina korta observationer upptäckte jag att det finns olika roller udner denna verksamhet. Jag har valt att benämna dem; Konsertfascister, Sentimentalister, Svart-och-svår-20-år, Dansar-och-skiter-i-annat och De ”ofrivilliga”.

Konsertfascister:

Dessa stod gärna längst fram, skrek, dansade yvigt, skakade på armarna och struntade i om dom råkade slå ner någon ur en annan kategori. Jag skulle vilja säga att dessa är oerhört sympatiska, men jag råkade hamna framför en av dom och jag står hellre och lyssnar och tittar, så jag blev slagen halvt medvetslöst., vilket inte var lika sympatiskt.

Sentimentalister:

Jag råkade hamna framför ett par ur denna kategori också .Dessa verkade bli helt överväldiga av Lars Winnerbäcks väsen så efter en låt började båda två gråta som om dom aldrig hade gråtit förut. Vackert att se…fast konsertfascisten framför mig uppskattade inte detta.

Svart-och-svår-20-år:

Denna kategori är väl den jag kan identifiera mig mest med. Personer ur denna kategori verkar bara stå rakt upp och ner, längst fram, med armarna i kors eller med händerna i fickorna. Det kan verka som att de önskar sig därifrån, men egentligen uppskattar de bara att lyssna på musiken och allt de önskar är att Konsertfascisterna ska sluta sjunga med i låtarna.

Dansar-och-skiter-i-annat:

Mycket sympatiska varelser. De står allt som oftast två och två längst bak och hoppar och dansar glatt. Allt som oftast tittar de ner i marken, men på en given signal tittar båda två upp mot artisten, håller om varandra och hoppar i ”takt”. De skriker emellanåt också eller springer fram mot artisten.

De ”ofrivilliga”:

Denna kategori verkar ha nära släktskap med svart-och-svår-20-år. De står allt som oftast längst bak med armarna i kors och blänger ilsket på artisten. Det verkar som att de inte vill vara där, men om de inte ville vara där, varför köpte dom då biljetten? Det verkar som att de njuter av musiken lika mycket som vilken som helst, men på behörigt avstånd.

Det som binder samman alla dessa grupper är kärlek till artisten. En kärlek och ett engagemang som visar sig på olika sätt. Personerna kan även växla mellan de olika rollerna allteftersom konserten fortskrider.

W.2: Winnerbäck-smart karl:

Ja, vem är denne man? Mannen, myten, legenden? Jag har ingen aning och jag ska inte förolämpa honom genom att försöka analysera honom.

Det jag däremot ska nämna är hans slutsnack. Han berättade för oss att han hade läst en artikel om buttra artister. Han var inte bara nämnd, han hade fått ett helt stycke. Anledningen till detta verkar vara att han inte ger så många intervjuer eller märks så mycket i media.

Som förklaring till detta sa han att han tyckte att det var lite obehagligt (naaaw!) Vilket jag kan hålla med helt och hållet, om jag skulle vara känd så skulle itne jag vilja figurera så mycket i media. Sedan sa han att han hellre lägger energi och tid på att turnera, klokt val…

I samband emd detta drog han en paralell till en av hans upplevelser på dagis. Han var 9 och på dagis skulle de ha julgransskakning. Han hade på sig en Kizz t-shirt och sålunda ville han inte dansa kring granen. Då sa personalen att om han inte dansade så skulle han inte få en godispåse och då rymde han. När han väl kom tillbaka satt barnen och åt på sina godispåsar. i alla fall…denna historia avslutade han med genom att säga att han nu är 34 år och han har inga planer på att börja dansa kring granen….det borde vi också överväga att sluta med.

För att runda av vill jag ta ett citat från honom som har etsat sig fast i mitt minne:

”Jag är svår att leva utan, jag är svår att leva med…”

jag gillar inte jul…egentligen är jag ganska emot de flesta traditioner av anledningar jag icke planerar att yppa här…men hur som haver…julen…en tid då man ska leka lyckliga familjen.

Allt har sina fasta rutiner…och jag vet vart det kommer sluta…återigen är jag åskådare till ett skådespel där aktörerna vet exakt vart de ska gå, vad de ska säga…säger man något annat bryts apatin och folk blir rädda..

Rädda, ger dig onda ögat….”Sara, håll käften och ät din potatis!” Men jag vill att de ska bli rädda, rädda för sig själva. Jag vill bryta apati tillståndet, skrika högt och skaka om deras värld så att allt blir kaos.

Det pratas om julen…det pratas om lågkonjunkturen…och farmor som frågar varför jag är singel….jaja, ständigt samma frågor som jag har vetat svaren på allt för länge.

Men..lite mer allmänt…jag tycker att julen är en social indikator. Hur mycket kan man ha på julbordet? och för den delen hur många julbord blir man bjuden på? Hur dyra julklappar ligger det under granen? Allt detta markerar klass. Social klass! Klassamhället är en realitet, folkens!

Hörde en diskussion på en buss från Stockholm. En kvinna talade om att hon så här innan jul hade jobbat övertid för att kunna köpa ett X-Box till sonen…är det värt det?

Stress, stress, stress…yta, yta, yta! Och allt detta koncentreras och intensiseras under några få dagar. Kulmen nås…och efter det…slutar det i knall och fall eller står man pall? det återstår att se…

Nej, nästa jul ska jag hyra en liten ,liten stuga ute i skogen och gömma mig från detta…Kanske John får följa med, han verkar vara lika bitter som jag… Jag berättade för Elin och Lillstrumpa om mina framtidsplaner…ehm…Elin sa att hresvärden förmodligen skulle komma till mig och önska mig en God Jul…och Lillstrumpa sa att hon skulle komma och hämta mig. Över min döda kropp!

Återigen så är det tydligen farligt att vara ensam och av någon anledning så är det farligare att vara ensam under just julen…

Ah, julen…en familjens högtid…eller är det bara en klyscha? en yta…