ehm…det har kommit till min kännedom att vissa människor tar efter det jag skriver, modifierar det och sedan påstår att det är deras idéer…trevligt kan man tycka..otrevligt kan man också tycka..

Det är trevligt att folk håller med det jag säger, men för Guds skull, problematisera gärna det jag påstår. Källkritik är A och O (och B..). Jag kommer absolut inte med några sanningar, för det finns ingen sanning, jag har teorier, du har teorier, perspektiv…berätta mer än gärna om dina perspektiv…min stora last här i livet är att jag är för nyfiken för mitt eget bästa..så berätta…jag har tid..

Så, folkens, våga tänka själv! Dina teorier och perspektiv är mer intressanta än vad mina är. Kom på vad du själv tycker och tänker, för en dag är jag borta och kan inte säga vad du ska tycka…Jag tror, att genom att tänka själv, så blir man mer fri…och att vara fri är det yttersta målet för en människa…tror jag…jag tror för mycket ( men det var inget nytt under månen…).

Ah, jösses, människor, människor…ni är ju helt fantastiska! och det era tankar är helt fantastiska, så våga tänka sjäva, våga skriva ner er tankar för det är så fantastiskt att hitta dessa tankar…om de inte skrivs ner kan risken vara att de springer i väg och vägrar komma tillbaka…de rymmer…för tankar kan vara ganska bångstyriga och rymningsbenägna…ibland kan det kännas som att våra egna tankar hatar oss! Varför tänker vi dessa tankar? Hatar de oss verkligen så mycket?….men det kanske är så att det är vi som hatar våra tankar? Men kan vi hata något som är en så stor del av oss?

Jag kan inte hata mina tankar…för de är en del av mig…en fruktansvärd stor del av mig…skulle jag hata dem så skulle jag hata en fruktansvärd stor del av mig själv..och det vore bara onödigt att slösa energi på att hata sig själv…

Så, summa summarum….Tänk själv, folkens. det är helt underbart när du inser att det är dina tankar och ingen annans…du kommer att inse att du är okristligt smart och bäst…

I Skåne….ensam på ett vandrarhem…tankarna blir oerhört klara…och de är bara mina….

Action is abstraction…you never know how to act…it´s abstract…How to act is relative.  There are no rules. When you think you know the rules, they disappear….and you will be standing in the background thinking ”What the fuck…I had it…I know I had it”. But you can never have it, there is nothing to have. You can know it, but you can’t have it…You can reflect over your actions…but never know how and when to act….But, perhaps it’s worth a, fucking, try? It’s only human to try…try again, and again…and again…then what do we live for? Do we live for someone else? For something else? For a force that some people refer to as ”God”? Well, darling, what do you live for? Well, it doesn’t matter…as long as you’re happy or sad…or nothing…

I Lambohovskidzens nåd:

Det lilla Mörkret, Nått och Pinnen vaknade bryskt upp i något som liknade en bensintank. Det lilla Mörkret sade:

”Var är fil och te? *morr*”

Lambohovskidzen knorrade:

”I vår värld finns ingen fil. Ingen te. Bara önskningar. Önskningar om en sämre morgondag. Önskningar om en bättre morgondag som leder till en bättre natt. Vi lever på natten och det gör vår hy inflammerad.”

”Ingen fil?! Det är ju värre än Norge…Surmelk, dah?” sade Det lilla Mörkret.

”Nej, de har icke surmelk..” sade Nått.

Något brast inom Det lilla Mörkret. Det hade nyss vaknat. Det fanns ingen fil. Det fanns inget te. Det fanns bara en avgrund. Två avgrunder. Det lilla Mörkret föll genom tre.

Vad som hände sedan är censurerat av Lambohovskidzen. Men det hela resulterade i att Pinnen nu lider av Post Traumatiskt Stressyndrom. Nått tappade håret. Två Lambohovskidz rymde till grannlandet Ryd. Det lilla Mörkret’s upplopp är numera känt över hela det fjärran landet Lambohov och ses som en företeelse som man inte pratar om. Det är för traumatiskt.

De resterande Lambohovskidzen viftade på sina öron mot på Det lilla Mörkret.

” Det hörs att du vill oss inget gott” sade de.

”Det förefaller sig på det viset att mitt syfte är det motsatta.” sade Det lilla Mörkret.

”Eha?” sade Lambohovskidzen.

”Låt mig berätta en saga om hur det förhåller sig i världen..Den kan vara sann. Den kan vara så sann att den förefaller vid första anblick vara osann…” sade Det lilla Mörkret. Det gick igenom för Lambohovskidzen allt som tidigare tagits upp i denna episka berättelse. När Det lilla Mörkret berättat allt detta skiftade Lambohovskidzens öron färg till gult. Detta var ett tecken på att de var svårflörtade.

”Jaha, så det fjärran landet Lambohov är obebott bebott och vad rör det oss?” frågade Lambohovskidzen.

”Ingen aning…vi tänkte bara ge er en liten uppdatering på läget. Hej då!” sade Nått.

”…Vessle…” pep ett Lambohovskid.

Det lilla Mörkret rös till för Pinnen hade simmat upp dess axel.

”Vessle? Vad vill du ha osagt?” frågade Det lilla Mörkret.

”Skit i er kamp. Klara er hel. Dra härifrån om ditt liv är dig kärt.” sade Lambohovskidzen.

”Men vår egen död är det alltid värt. Vi vände oss till er för att ni är en förutsedd oförutsedd bricka på kartan. Ni vill inte låta er själv växla ner i det här. Ni..vill vara det obebodda bebodda fjärran landet Lambohovs riktigt oriktiga medborgare. Vill ni lyssna med förakt klingades i era öron på Rydskidzen och deras svammel om en gammal Hamlet?” predikade Det lilla Mörkret. Och med detta sagt vidrörde Det lilla Mörkret Lambohovskidzens skulderblad. Den fråga som var som ett hål i benet.

Lambohovskidzen knorrade förnöjt.

”Hur ska vi få det ogjorda gjort?” frågade de.

”Genom att tro att vi är de som ni har väntat på.” sade Nått.

”Vilka har vi väntat på?” frågade Lambohovskidzen.

”De som lyfter ner er från kryddhyllan.” svarade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen viftade med sina öron. Och de sade:

”Det är väl det bästa av de sämsta erbjudanden vi fått. Men..bifalles.” sade de.

”Låt oss..” sade Det lilla Mörkret.

”Ska vi börja i rätt ände nu?” frågade Nått.

”Någon måste dö för våra synder.” pep Pinnen. Alla vände genast blicken mot Pinnen. Detta var det sista som Pinnen vågade yppa i Lambohovskidzens närvaro. Anledningarna till detta är för känsligt att behandla i detta sammanhang.

”Någon måste dö för våra synder…ett försoningsoffer…En ny värld kan skapas genom dennes död…ser du, hör du, känner du vad vi måste göra?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

Under Nåtts utläggning genomgick Det lilla Mörkret ett yttre avfall från tillvaron.

”Det finns ingen sanning. Hur vågar du ens tänka tanken, kättare!” sade Det lilla Mörkret.

”Du vet…du har alltid vetat. Du kan inte leva genom honom. Du är en av de som gör det fjärran landet Lambohov obebott bebott. Han måste dö för att du ska kunna leva ditt liv. Du måste föregå med mindre dåligt föredöme om du vill att det ska bli som det ska bli.” sade Lambohovskidzen.

”Ni känner inte mig…men…jag känner dock på lukten vart ni vill komma och jag tycker mycket, mycket okristligt mindre om det…”

”Han måste dö. Det är en del av vår slutgiltiga lösning…” sade Nått.

”Vår slutgiltiga lösning…Medlen helgar ändamålet…” sade Det lilla Mörkret.

”Då är det inte beslutat. Mot Verken!” sade Lambohovskidzen.

”Ah! Nämn inte denna hemska plats!” sade Nått.

”…ehrm…mot Templet vill ni ha sagt.” sade Det lilla Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 11; 1 – 17 invänta Skånes revansch.

———————————-

Författarens kommentarer:

Jag tycker att det är så roligt att skriva det här så jag vet inte när det här kommer sluta…om det slutar. Jag tror att jag omöjligt kan reda upp den här röran…Jag ska inte göra ett tappert försök…

”Hej, Ville!”

”Oh, det där kändes bra…*snyft, snyft*”

nej, men allvarligt, överlever jag den här veckan…så…blir jag inte religiös…jag ska inte äta gul snö…jag ska…lära mig att bita på lilltån…okej…

Ehm..måndag, köa till kravall, grupparbete, föreläsning, inläsning..

ehm..tisdag, planera lektioner till Vfu, Möte med mentor, grupparbete, föreläsning, möte, möte, andas? nehe..

ehm…onsdag, seminarium, in till centrum, träffa fadderbarn, springa till ryd och lämna nycklar…sova? överskattat!

ehm..torsdag, mot helsingborg för att ”föreläsa” om universitetet…hela dagen, oklart vart jag spenderar natten, på en parkbänk? Awesome…

ehm…fredag, mot Ängleholm för att upprepa torsdagens procedur. hem till Linkan och fira Christine på kvällen.

ehm…lördag, död…Kravall…död..

ehm…söndag, likviderad totalt…kanske Moa kommer över på kvällen för True Blood..det vore legendariskt…

jag ska sluta vara ambitiös…och…trasig vinkelslip, jag är sjuk också..aja, det glömmer jag bort nu..

positivt? 1) jag känner att jag lever, 2) jag får se Skåne, 3) jag får åka till Skåne med sympatiska människor, 4)Falafel? 5) kanske eMiL dyker upp <3

jaja, jag lever till max men det kan bli vår död. hah! vilket motsatsförhållande! om man lever till tusen och njuter av varje sekund, på språng (för det är så jag vill ha det) så riskerar jag att dö…det är lustigt, hörrni…lev lagom..hah! vad är detta lagom du talar om? Vad har jag missat…mhm..om jag dör av att sova på en parkbänk i Skåne så gjorde jag det med ett leende på läpparna. Jag har bara för roligt just nu så det vore förargligt om det skedde. Jaja…

Keep smiling, it makes people wonder what you’re up to…

mehe…

Haha! xD om det här inte är barndom så vet inte jag var som är barndom. Bengt, den store pedagogen

 ”Så här gör man i värmland vi är lite stora i maten” haha..

…but suddenly, the room was full of deamons. I had nowhere to go , so I cried and begged for mercy and i talked to God on the telephone. But I really can’t tell you what he told me, but he was a lie.

Fel, det är fel! Gör om, gör rätt..gör det rätt..

Slutet i början:

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret hade, efter många men och om, beslutat sig för att konspirera med Lambohovskidzen. Konspirationer skulle kokas ihop om hur de skulle få det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov att bli…ehm…något annat.

”Jag borde berättat vem du var för mig.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att det var dags att berätta nått för Nått. Men som vanligt lade Det det på hyllan och lät det osagda förbli glömt. Det lät tystnaden vara tyst.

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret klädde sig i konspirationsmundering. Denna bestod av ”ovve” från det närliggande universitetet med dubbelmoral, svarta converse-skor och vita halsdukar. För att vinna Lambohovskidzens ”förtroende” fyllde de strumporna med snus, öl och kärlek. När detta var nerpackat bröt de scones och drack te till eMiL’s ära.

”Brödet som vi äter är ett substitut för ’det-som-inte-får-nämnas-vid-namn’. ” sade Det lilla Mörkret.

”Teet som vi dricker är ett substitut för vin. Vi borde köpa mer vin…” sade Nått.

”Man tager det man inte har.” sade Det lilla Mörkret.

”*ssllluurp!*” sade Pinnen

”Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig, det tror man aldrig att det ska bli.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att allt var meningslöst.

När brödbrytandet och te-drickandet var avklarat begav de sig till Den Blåe Hest.

Den Blåe Hest stod och väntade troget där Det lilla Mörkret inte hade lämnat den. Detta var en vanlig företeelse. Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret besteg Den Blåe Hest för att leta ner Lambohovskidzen.

De fann sina ärkenemesis vid deras högkvarter. Lambohovskidzen hade återerövrat sitt högkvarter (denna kamp är censurerad av Lambohovskidzen).

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret närmade sig Lambohovskidzen med brutal oförsiktighet. De rent utav stormade in i skaran Lambohovskidz som tuffhängde vid sitt högkvarter. Lambohovskidzen blängde på Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Deras nikotinabstinens var nu värre än vad den någonsin varit och kommer att bli. De hade nått toppen av botten. De var de sämsta av de bästa. Den oförsummade försummade framtiden. Deras framtid hade redan varit. Nu befann de sig i deras dåtid. De var som bakfylleångest. De var inget som ingen ville veta av. De var…Kidz…De skulle egentligen vara det obebodda bebodda fjärran Lambohovs framtid. Men nu…ack…så var de inte värda mer än en snöflinga mot gatlyktan. De var icke önskvärda.

Allt detta såg Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Pinnen blev så överväldigad av denna förtappelse så den brast ut i vad människor skulle kalla gråt.

”Hur kom det att bli som det blev?” frågade Nått.

”Ack, strö inte salt i våra infekterade tår!” gurglade Lambohovskidzen.

” Det är precis vad vi ska få ogjort!” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Pinnen och Lambohovskidzen lyssnade oförstående på Det lilla Mörkret. Detta var också en ovanligt vanlig företeelse.

”Det är vad vi ska göra…” sade Det lilla Mörkret och plockade fram lite kärlek ur strumpan.

”Nej, men attans rabarber och en rostig, trasig vinkelslip! Kom inte för nära. Vi vill inte att du ska se våra märken på vår hud”. Sade Lambohovskidzen.

Det lilla Mörkret ställde sig handfallen. Nått tog över kärleken och gick fram mot Lambohovskidzen.

”Men, det var väl själva, Carola också!” knorrade Lambohovskidzen.

Detta var det sista som Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret mindes. De led av tillfälliga minnesluckor så detta var ovanligt vanligt.

När denna minneslucka upphörde var de inte där de lämnade sig.

För att lyssna till Lambohovseposet 10; 1 – 15 sänd en förlåtelse till vederbörande författare.

——————————

Författarens kommentarer:

Det här börjar spåra ur mer och mer…men håll fegheten högt! Skon börjar knytas ihop…

Hur det gick och sprang (del 2):

Det lilla Mörkret hade blivit besatt av demonen Carola. Det lilla Mörkret var nu fastbunden vid byrån hos Nått.

”..hah…främling vad döljer du för mig?” yrade Det lilla Mörkret.

Nått slog till Det lilla Mörkret med ett paket bacon.

”Jag tror jag är nått att hänga i julgranen!” sade Nått

”Frääääss!” sade Det lilla Mörkret.

Återigen blev Det slaget med ett paket bacon.

”Men, du, du ska alltid finnas kvar. Så länge jag får vara med ska du också vara det.” sade Nått.

”…he..mene…he…mene…Nej!” sade Det lilla Mörkret.

Nått tog lite gammal köttfärs och placerade det på Det lilla Mörkrets fot.

”HAH!!!” skrek Det lilla Mörkret.

”Ni är inte vackrast i världen. Världen är vackrast i er.” sade Nått.

”…*gruff*….” sade Det lilla Mörkret.

Men ur den gamla köttfärsen på Det lilla Mörkrets fot kröp en liten stor knappnål. Pinnen kastade sig över knappnålen och åt upp den. Därmed var knappnålen likviderad. Vad som hände med Carola vet bara eMiL. Likväl var Carola inte längre i Det lilla Mörkret.

”….ni som vet att en mur bara är en bro på högkant….” mumlade Det lilla Mörkret.

” och det som är som det är inte måste vara konstant.” sade Nått.

”Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det…” sade Det lilla Mörkret.

”Ni som vågar vara sena och defekta.” sade Nått.

”Å, hur ni lyckas exaltera, får mig att orka vilja mera, utan att jag känner mig sämre eller måste prestera… Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er!” sade Det lilla Mörkret.

”Välkommen tillbaka…” sade Nått.

”Mmm…hatar när sånt här händer..”

”Äh, любимый человек. Det kan hända den bästa av dom sämsta…dig alltså..”

”Äh, молчать!”

”Så…vad förskaffar mig denna ära? Besök från det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov?”

Den resterande delen av Det lilla Mörkrets ögonbryn hoppade till.

”Vid, eMiL ’s skäggstubb! Hur vet du detta?”

”För att….vi är del av samma låga, vi är svar på samma fråga…” sade Nått.

”eMiL?”

”Nja…nästan fel…det hör dock inte hit. Jag vet vad du vill göra och jag ska inte hjälpa dig genom att hjälpa dig. Jag följer med till det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.”

”Awesome…jag vill inte gå vilse i Ryd igen…ack, hemska otukt!” sade Det lilla Mörkret.

Sagt och gjort. Nått, Pinnen och Det lilla mörkret försökte hitta sin väg ut ur grannlandet Ryd. Otaliga gånger gick de nästan vilse, men de lyckades lägga band på sig. Pinnen var dock otroligt vilsen av sig så den åkte på spöstraff. Pinnen lyckades då komma tillbaka till sina osinnen.

Efter att ha krälat, krupit och rullat i periferin i ett sekel, två månader, fem dagar, 13 timmar, 26 minuter och 7 sekunder såg de det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.

”Ser du att det är obebott bebott?” frågade Det lilla Mörkret Nått.

”Jag hör dåligt och fattar trögt…men jag ser alldeles ypperligt..” muttrade Nått.

”Hey ho…” sade Det lilla Mörkret.

”…lets go!” sade Nått.

De anlände till Puss och kram – kollektivet för morgondagens fredsaktivister. Ballkongskyddet låg och ”vilade ögonen”.

”Men, kött! Är du tillbaka redan?” sade Ballkongskyddet.

”Det där är en definitionsfråga.” sade Det lilla Mörkret.

”Men har man sett vad Mörkret släpat in! Nått!” sade Ballkongskyddet.

”..ehm…jag säger inget utan min advokat!” pep Nått och smet in i Det lilla Mörkrets boning.

”Nått mår mindre dåligt i dag.” förklarade Det lilla Mörkret och hasade sig mot sin boning.

Ballkongskyddet haffade Det lilla Mörkret i rymmen från flykten.

”Du…luktar…kreativitet och plan” sade Ballkongskyddet.

”Mmm..jag rullade mig i lite plan-olja. Rör mig inte!” sade Det lilla Mörkret.

Ballkongskyddet såg glädjen i Det lilla Mörkret. Detta var en ovanlig företeelse och bådade sällan gott. Ballkongskyddet släppte Det lilla Mörkret som hasade sig förvånansvärt snabbt in till Nått.

”Så…var slutar vi?” frågade Nått.

”Vi slutar där vi börjar…Mot Lambohovskidzen…” sade Det lila Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 9; 1 – 15 drick lite vin som smakar svamp och metall, men som är ekologiskt. Bra skit!

—————

Författarens kommentarer:

Inte ens jag vet vart det här ska sluta…vem som är vad och vad som är vem…och när och hur det var…..och var och hur det närmar sig slutet…men slutet är alltid nära…ner kommer vi alltid, vi har bara olika fall tid…

jaha…nu är det bestämt..så här är det:

Januari:

I kväll ska jag inviga mina nya lakan med Elin. Tolka det hur ni vill..För Elin har spanat in mig under en längre tid. Min plånbok är tom, så vi går hem till mig efter att ha druckit upp allt vin som smakar svamp och metall, men det är ekologiskt! Bra skit!

Februari:

Jag ska utbyta sexiga sms med Elin ( runt den 10: e). Jag ska bjuda Elin på bio i mitten av månaden och vi ska hångla loss som tonåringar. Vi har inte insett att vi är tillsammans än. Det ingår i dejten att vi ska leka i snön och ta en dusch tillsammans.

Mars:

Den 18:e ska jag ordna hemma-spa, ensam. Elin ska satsa på ny kille, hatar när det händer. Elin och hennes nya kille ska ge varandra massage för att slappna av. Jag ska koppla av…och vara svartsjuk…

April:

Elin och jag ska vårstäda och samtidigt ska jag skriva min bok. den 26:e ska vi vårstäda och den som städar snabbast får bestämma vart vi ska ha sex sen. (lätt att det blir i garderoben…).

Maj:

runt den 3:e blir jag osäker och jag oroar mig för om jag ska förlora mina vänner eller min Elin. Men osäkerheten skingras efter hett sex eller en tjejkväll, eller både och. Elin och hennes kompisar ska sälja sitt överflöd på loppis och pengarna går till tjejkvällen med mig…och kondomer..eller hur var det nu?

Juni:

Jag känner ett behov att komma ifrån min vardagliga rutin och ägnar lördagen till shopping med Elin. Elin ska välja mellan mig och den som hon träffade i mars, hon väljer den som är bäst i sängen, alltså mig…

Juli:

jag är kärlekskrank och runt den 25:e tar jag initiativet till extra fysiskt sex med Elin när vi är på semester och plaskar i vågorna och hittar en bra plats för hångel på stranden.

Augusti:

Elin och jag ska köpa klänningar. runt den 20:e hittar vi våra fynd och jag köper även ett par skor med killer-klackar. Vi ska även gå på museum med Linda då jag och Elin förför en vakt…vart leder detta, folkens?

September:

Jag ska gå på jobbfest och hittar då den perfekta pojkvännen, eMiL med andra ord, jag är nu erkänd författare. Elin ska kräva att alla ska  göra på hennes sätt, men hon är flexibel när det kommer till nya grejjer i sovrummet, hon ska få orgasm. Punkt!

Oktober:

den 10:e ska jag klä ut mig till sexig hushållerska och ge eMiL det han förtjänar…det slutar med att han lämnar mig, det blir för hårt…Elin brukar föredra att hänga på en vinbar med kompisar….men vi träffas på en het nattklubb och det ena leder till det andra…

November:

Jag lyckas på jobbet och runt den 15:e frågar jag ut en gullig kille på dejt. Denna är Elin! Elin köper en svart ursexig klänning att ha på våran dejt. Mycket vackert…vi har redan hitta den i vår bibel, Cosmopolitan. (eller hur var det nu?).

December:

Den 10:e känner jag ett behov att resa, för Elin är populär bland andra killar, så jag blir svartsjuk och sticker. men runt den 20:e tar Elin på sig ett silkigt nattlinne och tänder några ljus och låter mina händer vandra över hela henne.

Jaha, Elin…det är bara så här det kommer bli…så…ja…trevligt…

Detta är mitt och Elins 2010…allt enligt Cosmopolitan…Rock on! Kan inte mer än stämma, nu ska vi suga i oss lite vin som smakar metall och svamp, men som är ekologiskt!

Hur det gick och sprang (del 1):

Det lilla Mörkret hade genom eMiL fått visionen att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Det ogillade skarpt detta faktum och Det hade beslutat sig för att det var dags för en förändring som skulle leda till oförändring.

Det lilla Mörkret gav en blick till Ballkongskyddet. Ballkongskyddet betraktade blicken och sade:

”Vill du inte ha den längre?”

”Dit jag ska behöver man inga blickar. Slit den med din ohälsa.”

”Men…du kommer ju inte se något.”

”Det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.”

Och när Det lilla Mörkret hade yppat detta var diskussionen slut.

Det lilla Mörkret gick till sin låda och tog fram Pinnen. Det lade Pinnen i sin strumpa och tog sikte mot dörren.

Dörren osade av säkerhet. Hade man väl kommit in, kom man aldrig ut. Dörren var dock en mycket idiotisk Dörr, så det var inga problem för Det lilla Mörkret att ta sig ut eller in. Innan Det lilla Mörkret hade tagit sig ut sade eMiL:

”Samma bleka och brända hud..samma förlorade tro på Gud.”

Det lilla Mörkrets ögonbryn slutade hoppas. Det lilla Mörkret tolkade det som att det var på tiden att ögonbrynen slutade hoppas. Det lilla Mörkret hade fel.

Utanför Dörren stod nämligen denna någon som skulle återkomma inom en snar dåtid och lämna blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren självbevarelse drift hoppade en del av Det lilla Mörkrets ögonbryn iväg till Alaska (det har fortfarande inte återvänt, men det skickar kort med klyschiga, turist motiv).

”Nej, dra mig…” sade Det lilla Mörkret. Längre hann Det inte förrän Någon drog iväg Det.

Det släpades och drogs till grannlandet Ryd…(vederbörande författare kväver en rysning). Efter 5 meter in på fiendeterritoritet var Det lilla Mörkret och Någon ”vilse i Ryd”. Det lilla Mörkret blev uppspikat på en betongvägg och Någon gick iväg och lämnade blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren smärta (faktiskt, det gör skitont att bli uppspikad på en betongvägg…) skrek Det lilla Mörkret:

”Min, eMiL, min eMiL! Varför har du övergivit mig?”

Det lilla Mörkret fick inget svar. Det hängde på betongväggen och kände sig illa till fegs.

De blöta spåren glänste i gatuljuset… Bakfylleångesten låg tät över taken… Endast Rydskidzen var vakna…

Rydskidzen krälade sig fram ur sina grästuvor. De krälade sig fram mot de blöta spåren, petade på dom med sina tår, ryckte till, pep och vände sedan tårna mot Det lilla Mörkret. Rydskidzen vickade och knakade med sina tår.

”Vammlet, svammlet och en gammal Hamlet!” sade Rydskidzen.

”Det står ett gammalt sår och spår om ljuvliga år. Det behöver kanske en bår? Så det inte blir ett får.” sade De sedan.

Sagt och gjort. Rydskidzen hämtade en bår. Men sedan visste De inte vad De skulle göra.

”Ta det ner. Det kanske kommer mer?”

”Bränn det upp. Det kanske smakar tupp?”

Rydskidzen kastade stenar, saxar och påsar på varandra för att reda ut vad De skulle göra med Det lilla Mörkret. Emellertid hade Det lilla Mörkret somnat in i koma. Det visste dock hur Det skulle göra för att komma ner. Pinnen simmade fram ur strumpan. Den simmade bakom Det lilla Mörkrets rygg och , av någon outgrundlig grundlig anledning, lyckades Pinnen få ner Det lilla Mörkret från betongväggen. Rydskidzen hade för längesedan lyckats likvidera varandra.

Det lilla Mörkret lyssnade. Det var långt ifrån tyst i grannlandet Ryd. Oljud överallt. Det lilla Mörkret tänkte att grannlandet Ryd måste vara Carolas säte.

Avlägset hörde Det lilla Mörkret hur Carola evengeliet perdikades.

Det lilla Mörkret kvävde en ångestattack. Dock utan resultat. I ren och blå ångest lade Det sig ner och pep:

”eMiL, eMiL…Jag är inte här…i min egen lilla värld av blommor…AH!!…Nej, nej, nej, nej…hatar när det här händer…eMiL…eMiL….Carola? AH!!! Värj dig från ondska!!…men hon verkar ju sååå trevlig….AH!! Värj dig, värj dig….Attans rabarber och en trasig vinkelslip…HAH!!! ”

Under tiden som Det lilla Mörkret konspirerade med en av sina många demoner hade Pinnen simmat iväg för att leta efter Nått. Det fann Nått svältande i sin skokartong vid centrum.

Nått kände igen Pinnen och utan att yppa ett ord följde Nått med Pinnen till Det lilla Mörkret.

”Jag är inte fångad av en stormvind…lalala…men det är en evighet…lalala…” sade Det lilla Mörkret till Nått när det kom fram.

”haah…du verkar trevlig….mysig….mmm…” sade Det lilla Mörkret till Nått.

Nått insåg att Det lilla Mörkret var besatt.

”var är eMiL?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

” mhm…eMiL är….lite mindre levande…he..mene…he…mene…” yrade Det lilla Mörkret.

Nått insåg att nu var goda råd billiga. Nått lyfte upp Det lilla Mörkret. Motade bort några Rydskidz. Bar Det lilla Mörkret till sin skokartong och band fast Det vid en byrå.

För att lyssna till Lambohovseposet 8; 1 – 15…ta en kaka…

—————

Författarens kommentarer:

Hon är ond….och Ryd…är inte lika ont…det är nog snarare ett nödvändigt ont, som måste existera…som lakrits..