Skriva av sig brukar man ju säga, kanske du ska skriva av dig? Vem skriver man för egentligen? Skriver man för sin egen del eller skriver man för någon annan? Oftast när man skriver något så har man oftast som baktanke att någon ska läsa det förr eller senare. Kanske inte en utomstående part, du kanske vill läsa det några år senare, och är du samma person då eller är du någon annan?

En filosof sa en gång att man kan itne träda ner i samma flod två gånger.( tolka det som ni vill)

I dag blev jag välsignad mot min vilja…det var en andakt för tanterna på jobbet. Någon var tvungen att följa med dom och lotten föll på mig. Under andakten spelade en av prästerna på en ostämd gitarr och jag kvävde en impuls att gå upp och försöka stämma den åt henne. Hur som haver, udner sista låten gick samma präst runt och välsignade varenda kotte och när hon kom till mig skrattade hon lite lätt…varför? För att hon såg att jag redan är förlorad? Haha, det krävs mer än en välsignelse för att rädda mig, så det kan hon ha.

Att höra dåligt och fatta trögt går i släkten och nu börjar jag se dåligt också, på alla sätt och vis. Vilket har blivit en ganska stor last i mitt liv, på alla sätt och vis.

Just nu är jag bara så trött på…allt…but I’m happy, cause the streets are allways there for me. Och det är en upplyftande tanke som gör att det blev en bra dag trots allt.

Dagens visa: Ge fan i mej // Attentat

S: Se, skicka dom på posten och skicka med en flaska så jag kan ta livet av dom en gång för alla.

Se: Okej, skickar dom snart. Måste bara åka till min kusin och gräva upp dom. Förhoppningsvis är dom hos dig inom en månad om det inte blir något fel på posten. Du vet hur det är här.

S: Jo, tack, jag vet. Saker och ting har en tendens att försvinna på vägen. Jag vill inte att dom ska komma i  orätta händer, det kommer bara sluta värre än vad det redan är.

Se: Som om det kunde bli värre *haha*

S: Shut up..

Vaknade som nästan vilken dag som helst ( hade återigen drömt dåligt, så nästan galen och orörlig av sorg vandrade jag upp), jag möttes av mammas leende och hon frågade mig om jag ville ha te, det räddade min dag den här gången.

Vi satte oss och såg på nyhetsmorgon och vad är det som möter en det första på morgonen? Jo, en lyckotant, en tant som tror att man kan skria ett facit på hur man ska bli lycklig. Lyckoforskare…lyckoforskning…jag är ledsen, men jag ryser bara vid tanken på det. Varför forska i något så subjektivt som lycka? Det bästa argumentet jag har hört på den frågan fick jag från Livija, kort och gott så sa hon att det forskas på samhällsnivå för att utreda vad som gör medborgarna i ett samhälle lyckliga.

Det kan jag köpa, men jag tycker inte man ska vara och peta och forska på individ nivå. Återigen, lycka är något så pass subjektivt så det går tyvärr inte. Kan folk inte bara få vara lyckliga? Jag pratade med en snubbe som var väldigt intresserad av lyckoforskning och han sa att det fanns en liten ”maskin” som man kunde bära med sig och när den pep skulle man skriva in ett tal på en skala 1 – 10 hur lycklig man var just då. Men, om jag då är så lycklig så att jag skulle kunna springa uppför ett berg och skrika högt, hur formulerar man det i siffror utan att tappa en del av känslan på vägen? Det funkar inte enligt min åsikt.

Sen så påpekade min kära syster det jag har hävdat länge, alla tycker inte om samma saker. Som exempel nämnde hon att hon gillar fysisk kontakt, vilket jag inte blir så lycklig av oftast ( det vet mina kära vänner ).

Så varför forska om lycka? Är människor så desperata i sin jakt på att bli lyckliga att dom glömmer bort att vara lyckliga över den tillvaro vi lever i?

I samband med detta vill jag dra en parallell till en hyttetur. jag och Arne ( operakompisen) satt på terassen till familjens hytta. Jag bara satt och tittade ut över havet och bara satt, tror att jag inte ens tänkte. Arne frågade vad jag gjorde och ja, jag gjorde just ingenting och han tyckte att det var en bra egenskap, så då satte han sig fem meter bort och vi bara var tysta och jag tror att vi båda var lyckliga i att bara vara. jag älskar sådana tillfällen.

dock så hade hon en poäng; lycka sitter i kroppen och beror inte på yttre omständigheter.

Dagens visa: Otherside // Red Hot Chili Peppers

Jag och Jenny var ute i skogen och plockade blåbär i dag. Rätt som det var kom vi till ett kalhygge och en utsikt som var som tagen från ett kort. Jenny verkade vara överväldigad av utsikten, men jag kunde inte se det vackra i det…jag är väl förstörd. Har lärt mig vad det bor för människor här, så allt jag längtar efter är att få komma bort, bort, bort..

Ja, hej och hå, det är så fint här, det ska jag inte sticka under stolen med, men…inskränktheten tar död på mig. Nu är det bara två veckor kvar, tack och lov. Går ltie på sparlåga och har skickat mitt känsloliv till Sergey, han får ta hand om det ett tag till.

Tanken slog mig också: att människor är så fascinerade av att flytta ut till landet. Bilden dom oftast har är att bada naken vid en enslig strand, ha några får, flaggstång, barn som springer runt i vita bomullsklänningar och livet leker. Lite klyschigt som ” Barnen i Bullerbyn” Det som jag inte tror att dom tar med i beräkningen är allt jobb och den isoleringen som det är här ute i Ingenmansland ( det går två bussar till Arvika på vardagarna ). När så folk kommer på detta faktum så använder de sitt lilla hus på landet som sommarstuga, vilket då leder till att landsbygden dör under vinterhalvåret ännu mer och blommar upp på sommaren. Samma sak som det är nu, fast ännu värre. Det finns några få tappra själar här ute som kan bo här året runt och det ska dom ha en eloge för. Jag förstår inte riktigt…allt jag vill är att komma bort, bort,bort…och aldrig komma tillbaka igen…

Dagens visa: // Road Trippin // Red Hot Chili Peppers

Det borde vara kriminellt att ha det så bra på jobbet och samtidigt klaga över det.

Jag får hur mycket kärlek som helst från mina tanter, de behöver kärlek och det får dom och en annan får tillbaka kärlek. och uppskattning, dom är så oerhört tacksamma och kramgoa. en tant frågade mig om hon kuden få en kram, självklart! Det var det enda hon ville ha just då. ( detta var för övrigt tanten som äger mig ). Samma tant frågade mig om jag ville dansa med henne också. ja, ja, någon bröllopsvals skulle vi väl ha? Det var bara det att jag fick dansa själv medans hon sjöng, så jag dansade Tre-takts vals med mig själv i ca. 5 minuter. det var en upplevelse kan jag säga. ( kommer jag leva i morgon också, för jag är nyfiken vart det här kommer sluta ).

sen så har vi en massagestol på jobbet. Inte en sån här som vibrerar, utan an stol som verkligen knådar och baknar så att man är helt mör när man går upp därifrån. Får man ha det så bra? och ändå klagar jag…vad är det som är fel? jag är en bortskämd unge egentligen…i morgon ska jag sjunga och dansa in på jobbet och ta en svängom med min ägare. Kanske ska plocka blommor också…

I dag ringde det också en snubbe från Arvika. Det värsta var att han inte presenterade sig först, utan han kallprtade med mig och frågade hur jag hade det. I mitt stilla sinne växer en panikkänsla…borde jag veta vem den här personen är? Vad har jag gjort mig skyldig till nu?…det är illa att man alltid tror att det värsta har hänt…litar jag inte tillräckligt på mig själv? Svar: Nej.

Han undrarde om jag var intresserad att gå en utbildning…har aldrig träffat honom…vad jag vet…

Dagens visa: There is no if // The Cure

Jobbade som vanligt igen. Dagen började med en natt utan sömn, men, men, så är det. Jag kom till jobbet vid kvart i 7 och kände att jag inte kunde sitta stilla, för då skulle jag säkert sjunka ihop i en hög på golvet, så jag bestämmer mig för att baka scones till tanterna.

vid den här tiden är det bara tre tanter uppe och mitt ljus i livet kommer in i köket och säger att allt hon önskar här i livet är att jag skulle vara ”flecka hennes”. Rörd? ja, rörd över att få ha en liten extra ”mamma”. så jag sa att jag gärna kunde vara hennes ”flecka”. Så då frågade hon om jag var hennes. och, ja, varför inte? Hon kan mer än gärna få mig, på det socialt accepterade planet. Och då frågade jag henne om hon var min och det skulle hon vara sa hon. Så nu är jag ägd…konstig känsla….hon lullade iväg men kom snart tillbaka, tog mig i min mjöliga hand och sa att jag var vacker. Det är sånna serenader som man kan smälta för, då förlåter man alla för allt. Det var det jag behövde höra på en alltigenom gråmulen ”Kent – söndag”. Jag blev så rörd så jag var tvungen att krama henne och då kläcker hon kommentaren som gjorde att jag väljer att vakna i morgon:

”Oh, va skönt…det känns så gott i bröstet”

Vaknade idag, som vilken annan dag som helst, eller inte riktigt…jag hade drömt om WRB och det hade bara slutat illa, fruktansvärt illa. Så, galen av sorg vinglar jag och ut i köket.

På köksbordet ligger dagens räddning; en enkel lapp där det står ”Jag har målta // pappa” Nu tänker min pappa lite snabbt när han skriver så det ska stå att han har målat. Denna lapp jagade bort minnet av nattens vandringar i minnenas öken. Lilla, pappa, du räddade min dag! Pappa du är Sva Margia för mig. Tack och åter tack för att du finns!

Btw, morgon ner ledde till att vår lilla katt kom in, kräktes på golvet två gånger, tittade på mig, tänkte säkert ”Haha, det kan du ha!” och gick sedan ut. Förlorade både tron och min aptit samtidigt. ( men pappas lapp kommer jag leva på i dag)

”Torture me, please…” Red Hot Chilli Peppers. Har gått och nynnat på den hela dagen.

I dag åkte jag in till Arvika, en busschaufför gjorde mig glad. Han tyckte att jag kunde köpa en glass i stället för att betala full pris på bussen, han räddade min dag.

Började sommarjobba på ett demensboende i Arvika i dag också. Dessa människor som inte kanske är värda mycket i andras ögon har blivit mina idoler. Dom har en förmåga som få av oss har, att njuta av de små, små sakerna i livet. Som i dag när vi skulle dricka kaffe sa en tant ”Kaffetåren den bästa är” och så satt hon och njöt till 110% av kaffet.

tänk om man kunde bara sitta och njuta av den tillvaro som man sitter i. Inte febrillt söka lyckan i annat, även fast det har sin charm också, utan bara njuta av livet som det är för stunden.

Nästa gång jag dricker kaffe ska jag göra det i flera timmar och bara njuta av tillvaron.

Sen så sa samma tant ”Du är vacker, jag hoppas att du vet det. Jag kan se att du är en vacker person”. Det kommer jag bära med mig när livet inte är jazz och pannkakor, gör det du också.

Glömde att skriva ett till låtcitat som jag gillar.

”Jag är ond igen, om jag någonsin har varit god” // Emil Jensen. Ja, det kan man fråga sig. Jag är grå. Allt handlar bara om perspektiv.

Kanske kan skriva lite om min dag också, bara för att det  är som det är. Jag och min lillstrumpa har planerat för The great escape. Vi ska gräva en tunnel till Linköping, det kommer ta ett tag och det enda vi har att tillgå är några blomblad, vilja och våld. När tunneln är färdig ska vi ta med oss alla våra möbler och dylikt. Vi måste gräva en avstickare till IKEA också och köpa soffa. Sen måste vi gräva ännu en avstickare till någon (?) som är händig med skruvdragare, jag antar att det blir morbror Anders i Stockholm. Vi måste söva ner honom också och släppa honom i tunneln till Linköping.

Det är våra flyktplaner, önska oss lycka till!