Jag har blivit erbjuden att jobba som samtalledare. Kort och gott, jag ska prata om jämställdhet med 14 åriga tjejjer. När jag fick reda på att jag blivit kallad till intervju var min spontana tanke ”Vad ska jag ha på mig?!”

När jag sen hade kommit hem och ransakat både min garderob och mig själv slog det mig. Varför ska jag visa upp någon som jag inte är? Det är ju jag som blivit kalld, inte någon annan. Och om jag nu tar på mig något som jag tror att dom vill att jag ska ha och sedan har på mig något annat, när jag blir mig själv, så faller ju min trovärdighet. Nu formulerade jag mig lite flummigt, men min huvudsakliga poäng är att jag borde ta på mig mig själv.

Vilket då kommer resultera i, stuprörsjeans, randig tröja och trasiga converse. men det är ju jag. Lite, randig, lite trasig. Lite tilltuffsad.

Och gillar dom det inte, så var det i alla fal ett tappert försök. men jag kan vara stolt över mig själv att jag vågade visa upp vem jag är. och återigen, om jag inte får jobbet, ja…alla kan inte gilla mig coh alla kan inte gilla dig. Men dom personerna som inte gillar dig är ingen idé att slösa energi på. personerna som verkligen gillar dig är värda att både slösa och lägga energi på, det är dom som betyder något och det är oftast dom som ger dig konstruktiv kritik till att utvecklas, om du nu tycker det är roligt.

Hur som haver, i morgon blir det arbetsintervju och jag ska ta dom med storm, för jämställdhet är något som jag brinner för. För att kanske väcka lite mer debatt, så säger jag att jag är feminist. Om du påstår att jag är manshatare, så har du fått feminism om bakfoten. Sätt dig ner, slå upp ordet och sen kan vi prata.

jag har funderat på att göra lumpen. det vore något att skryta med för barbarnen.

Jag frågade min Lillstrumpa om hon trodde att jag skulle klara det. Summan av kardemumman; hon trodde att jag skulle klara det fysiskt, men inte psykiskt. Hon trodde att jag skulle bli för bitter och obstinat, vägra lyda order.

Men då kan man fråga sig; går inte hela livet ut på att lyda order på ett eller annat sätt? När man är liten så ska man lyda order från inom den primära kommunikationen, t.e.x föräldrar och dylikt. När man sedan kommer till skolan ( den sekundära kommunikationen) så är tanken att man ska lyda order där också, annars är man tydligen misslyckad ( varför det är på det viset tål att funderas på ). efter skolan kommer man allt som oftast ut i arbetslivet och återigen är det regler man ska foga sig efter för att inte bli arbetslös ( vilket hemskt ultimatum, men så är den bittra sanningen).

För att inte tala om alla regler i samband med myndigheter. För att ta CSN, som är det klassiska exemplet, finns en hel uppsjö med föreskrifter man ska uppfylla för att få ersättning och för att inte tala om alla paragrafer och regler när man ska börja betala tillbaka. ( Nu känner jag hur det börjar snurra massa paragrafer, huh!) Hur som haver, ”var som vi vill annars går det dig illa!”

Sen så har dom värsta ”lagarna” av alla, dom osynliga, normer… Många har fallit offer för dessa och tyvärr slutar normerna inte att svälja offer. Fogar man sig inte efter normerna blir man, tyvärr, oftast socialt utstött. varje grupp har sin egen uppsättning av uttalad och ike uttalade lagar och för att passa in måste man kuvas under dom tills man kräks. Våga inte passa in, våga tänka efter, jag hoppas du vågar sätta dig upp mot det som verkar självklart, men som inte är så självklart när det granskas under lupp, och om du hamnar utanför kan du komma till mig, i min värld är alla välkomna, även fast jag har lyckats låsa ute mig själv ur min egen värld, men det är en helt annan historia.

I samband med detta kom jag att tänka på något som eMiL sa, tror att det var något i stil med att ”man bryter inte lagen, det är lagen som bryter oss”. Väldigt tänkvärt.

Hur som haver, jag kanske inte passar inom det militära för jag har för mycket åsikter om hur det borde vara. Och den egenskapen skulle jag inte byta ut mot något. Jag vill vara fri i tanken och det kommer jag vara ända in i sista andetaget. ”Mina tankar är vapen som slåss. Mina tankar är det sista som ni tar”

Under året som au-pair kom jag i väldigt nära kontakt med överklassen.

En nivå på den sociala stegen som jag aldrig kommer att nå igen. För den som tror att livet i överklassen är bara fina middagar och etikett så kan jag säga att så är det, speciellt när det är en stor middag.

Det ska inte visas överdrivna känslor, fnissa lite försynt. Inte kramas, håll händerna på den andre partens överarmar och pussa i luften ,eller på kinden om du känner den väl. Med detta kroppspråk skulle jag vilja påstå att man signalerar till personen i fråga att den får komma nära, men inte för nära. Håll i den andre parten hårt så den inte kommer för nära!

Vad är det folk är så rädda för att någon utomstående ska se? Sprickorna i ytan kanske? Jag har letat febrilt efter dom, en spricka att hålla fast i, så att jag inte skulle falla ner i denna kontrollerade värld av etikett och vett.

Jag hittade ingen och jag föll.

Djupare ner i en värld som jag inte vet något om, men som jag kom att veta mer om ju djupare jag föll. Ju djupare jag föll desto mer kontrollerad blev jag.  Kramarna blev inte som dom har varit, skrattet hördes inte lika högt dom tysta skriken blev fler.

Allt suddades ut.

Tills en onsdag. Det började som vilken onsdag som helst, en kontrollerad onsdag. Jag hade suttit rakt på stolen med servett i knät och händerna likaså när jag var färdig med middagen. Men denna onsdag skulle jag träffa några vänner. Jag och en tjej började prata dialekter och vi började såsmåningom härma dom. Vilket jag uppenbarligen tyckte var väldigt roligt. jag kände hur jag började klättra upp ur överklassens ravin. hur jag började skratta högre och högre tillsammans med min ravinsklättrare. Det hela slutatde med att vi låg på golvet och skrek av skratt samtidigt som vi härmade värmländska, östgötska, norrländska, you name it! Efteråt var vi båda så slutkörda att vi bara låg och andades.

Vem vet vart jag hade varit om inte denna ängel kommit och lyft upp mig? Det vågar jag inte tänka på.

Hur som haver, överklassen…den som vill klättra på den sociala stegen och träda in i denna värld borde tänka om.  Du får inte känna, det som gör dig till människa.

Det som kanske lockar dom flesta är att umgås med privilegierade människor. Återigen, tänk om! Människorna i din närhet är privilegierade, du är bara för blind att se det om du tror något annat. Varför är människor så desperata i sin jakt på det bättre? Det är ett helt annat kapitel som jag inte tänker ta upp nu, men det får vi alla fundera på till nästa gång.

Nu tappade jag bort mig lite…men, jag är glad att jag inte tillhör överklassen.

En annan person som blev min räddare var min operakompis, Arne. Han brydde sig inte om sociala normer, han kramades med hela sitt väsen, han skrattade högt och fruktansvärt fult. Mer Arne till folket inom överklassen!

Tack, Linda och Arne. Det här är till er.

För dom som har missat det så var det inflyttningsfest i går i ”Puss och kram-kollektivet för morgondagens fredsaktivister”. Kort och gott, kvällen kunde inte ha slutat bättre. Blev målad på, fick måla på andra, mycket folk, ingen blev för full och jag träffade gamla klasskamrater när vi gick ut på Hg. Tack, dom som deltog och dom som inte deltog.

Så…idag mår jag som jag förtjänar, men jag tror jag blev kär på kuppen så det är fan värt det.

Om ni har några frågor, ställ dom, men jag kan inte lova att jag svarar.

Over and out..

Jag beställde Damien Hirst´s bok för ett tag sen och idag kom den äntligen. Har nu ivkäll suttit och beskådat den, läst den nästan från pärm till pärm och slutresultatet blev att jag hittade två citat till som jag fastnade för:

”I want people to be frightened, frightened of themsselves”

”Animals become meat. That´s abstract” ( tydligen så har folk stört sig på att han är för abstrakt. Nja, jag tycker att han bara är smart.)

Jag ska inte våga mig på att definera Damien, han måste upplevas.

Den här är så fin så att jag börjar gråta.

När jag bodde i Oslo gick jag väldigt mycket i Vigelandsparken ( för övrigt är det en helt underbar park) men det jag tänkte ta upp här är ett litet fenomen som jag blev observant på efter några månader som norsk.

Nämligen att folk inte vill dela med sig av sina samtal. Tänk er denna situation: Du går ensam i parken. Du möter ett par (två människor). Du ser på håll att dom pratar, men när dom är ungefär två meter i från dig så tystnar dom tvärt. Dom går förbi dig och när dom är ungefär två meter bakom dig så börjar dom prata igen.

Det är som att det är en osynlig kupol runt omkring dig, en kupol som man inte får prata i som utomstående.

Hur kommer sig detta kan man då fråga sig? Det har jag ingen aning om. Jag har bara sett detta handlingsmönster och jag har förbrilt sökt efter an förklaring, dock utan resultat. Det som finns hos mig efter denna empiri är bara obesvarade frågor.

Dock slutar det inte här. För detta fenomen verkar bara uppstå när det är enbart två individer som korsar din väg. Om dom är flera så fortsätter dom prata. Och detta fenomen uppstår inte när det är många människor i parken samtidigt.

är vi så rädda att dela med oss av vårat samtal? Vill vi inte att någon utomstående ska veta vad vi har ätit till frukost (t.ex.)?

Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att den ensamna personen du möterinte lyssnar, förmodligen. Och om den skulle lyssna så skulle den bara uppfatta fragment av erat samtal, den skulle förmodligen inte få något sammanhang, skulle inte förstå vad ni pratade om.

Jag anser att paret tystnar för säkerhetsskull. man kan tydligen aldrig vara för säker i vårat samhälle. Känslig information kan läcka ut  under bråkdelen av en sekund som någon utomstående lyssnar och vem vet, det kan få förödande konsekvenser.

Jag prövade att titta en av personerna i ögonen och nicka en gång. personen i fråga stelnade till och tittade bryskt på mig. Och allt detta hände under, som sagt, bråkdelen av en sekund. Vad personen i fråga menade med sin reaktion har jag inte kommit fram till. Kände den sig hotad? Förmodligen. Kanske den trodde att jag hade uppfattat vad dom pratade om, jag inkräktade på deras samtal, jag var en ovälkomen gäst.Med detta exempel vill jag uppmana potentiella läsare av detta inlägg att våga bryta sociala normer, våga provocera, våga lyssna, våga vara ovälkomen.

Detta fenomen har jag inte haft tid att undersöka närmare i Sverige, det får bli ett av mina många framtida projekt. Kanske jag ska studera detta fenomen när jag åker till Vietnam? Hm…

Min kära syster sa någon gång att det sämsta ”Gud” gav oss var den fria viljan.

Nu är jag inte religiös alls, men om man nu håller detta perspektiv för sant, så skulle vilja komma med ett antal motargument. Jag kommer med detta inlägg utgå från att vilja och val är ett begreppspar som hänger ihop, vi gör oftast val i linje med vad vi vill ( observera ”oftast”)

Tänk bara vad tråkigt det hade varit om vi inte hade haft möjlighet att välja fritt. Skulle vi gått runt som hjärndöda zombies och sagt ”yes, master”? Vem nu denna master skulle kunna vara är en helt annan diskussion.

Att jag har kunnat ta mina egna val är det bästa som hänt mig och det är dom som har skapat den jag är idag, samma sak gäller kanske för dig, berätta gärna. I´m listening.

Okej, om nu människan inte hade haft möjligheten att göra val, då kanske inte Förintelsen ägt rum ( t.ex.) men å andra sidan, och det här är ett sido spår, så finns det ingen sanning, det finns bara olika perspektiv (fast det är min åsikt, jag vet itne vad du tycker, du kanske har ett annat perspektiv, en annan sanning, haha, och där bekräftades min tes) Men hur som haver, höjdarna ansåg förmodligen att dom gjorde rätt. Dom gjorde ett aktivt val och sen kan man diskutera vad som hade hänt om dom inte hade haft möjligheten att göra detta val.

Mycket i vår vardag baseras på val. Du gör ett val i varje sammanhang du befinner dig i. T.ex. du kan välja att för det första att inte gå upp ur sängen, du kan välja att inte vilja läsa det här, du kan välja att inte ha dina ben på bordet. Du gör alltid val och det är valen som skapar dig, det som gör dig unik!

Vem vet vart både du och jag hade varit om vi inte hade gjort våra val. Det är en skrämmande tanke som jag inte ens vet om jag vågar yttra högt.

Varför vi gör våra val är en helt annan femma. är det för att du vill det? Eller för att någon annan vill det? Frivilligt/tvingat? Men, du gör alltid ett val och i vissa sammanhang finns det ingen återvändo och i vissa fall går det att ångra sig eller göra det bästa utifrån situationen.

Det viktigaste för mig däremot är att våga göra val. Kasta dig ut i det okända, det otrygga. Ta värvning på ett lastfartyg som går till Nya Zeeland (ja, varför inte?) Huvudsaken är att man gör ett tappert försök och det är det som betyder något i mina ögon om du nu vill göra mig stolt.

Åh, livet! Ett oändligt äventyr är det fortfarande. Njut av det i varje andetag, varje kopp te, varje gång någon sliter ut ditt hjärta, spottar på det och sen skickar det till Sibirien. Känn vad du känner, du får, jag lovar.

Jösses, ja, verkligen, jösses! haha!

Igår var det Kalasmottagning i Cloetta Center i Linköping. Massa folk från LiU och alllt annat var där och hade bokbord och ja, annat trevligt. Det var drygt..

Men, men…haha! Kvällen avslutades med….Moneybrother! Helt underbart, med risk för att låta som en tvättäkta fjortis, men..ah! ord kan inte beskriva det bandet, om jag skulle vilja försöka mig på att ändock göra det så skulle jag tappa så mycket på vägen. Dom måste upplevas, lova mig det.

Ett litet smakprov kan ni få i alla fall. och så lägger jag upp bilder så småningom

Min kära, syster yster, min Lillstrumpa. Varför skriver jag att du är min? Kanske för att jag är din på alla sätt och vis.

tack för att du står ut med mig, det är inte många som gör det. När jag blir galen och orörlig av sorg, när jag blir någon annnan än vad jag är, Speciellt på morgonen innan jag fått fil och te. Tack, för att du inte hatar mig, för jag vet att du älskar mig ändå.

Tack, du levande, tack för att du är just så levande. Sluta inte vara, dö aldrig i från mig. Låt inte dom jävlarna få dig, låt dom inte blåsa ut ditt ljus. Du är du, jag älskar dig för det, inte för den du kan vara, utan för den du är.

tack, för att du fiskar upp mig.

Men du är inte bara hos mig när livet inte är pop och keso, du är även nära mig när livet är pop och keso.

tack, för att du sover hos mig när helst jag behöver det och inte behöver det.

tack, för att dy lyssnar på mina timslånga föreläsningar om vad jag tror på. Återigen så är det inte många som skulle tolerera det. tack, för att du inte dömmer mig när jag sprider mina politiska budskap i köket.

Vi är så olika…men ändå ”del av samma låga, samma bleka och brända hud..”

okej, det sista jag vill är att beskriva dig med en metafor så att du nästan kan förstå vad du betyder för mig: Du är min fil och te på morgonen, får jag inte min dagliga dos av dig slutar jag fungera.

jag ska skriva en låt…du får bli min ledstjärna…

tack, du mitt balkongskydd och  min trogne fiskare..