Läste en krönika av Bob Hansson för ett tag sen. Den hette just ”Får jag älska dig?”

Den var bra, det han ville få fram enligt mig, var att det finns för lite kärlek i samhället, vilket jag kan hålla med om. Men, egentligen, jakten efter kärlek är större än någonsin.

Hela tiden blir man exponerad för allehanda budskap som säger att det är ”fel” att vara ensam. Helst ska man hitta någon att dela resten av sitt liv med..nu..eller, ja, i min ålder ( gissa hur gammal jag är). Men hur som haver. Är det så fel att vara ensam? Är det inte tillåtet att inte delta i denna hektiska jakt?

Jaga,jaga, jaga!! och vad händer när man har fått sitt byte? Är man nöjd, leker man med det ett tag och sedan kastar bort det? Eller tar man någon bara för att ha personen i fråga att visa upp som ett förbannat kuttersmycke? (ursäkta att jag eldar upp mig, men jag blir riktigt förbannad!)

Jaja, jösses…får man älska någon? ja, det får man, för det är en sådan kärlekshysteri som jag kräks på…nästan ( observera nästan ) varenda människa vill ha kärlek, så man kan inte påstå egentligen att samhället lider brist på kärlek. Det är väl snarare så att vi är så hämmade av sociala normer att vi inte vågar älska, vi tror att vi inte får, att vi inte är värda mer än lorten under ”Pelles” skor.

Och, och, vi blir aldrig nöjda…gräset kanske är grönare på andra sidan…

Så, får jag älska dig? Kanske inte, inte sen, kanske aldrig. Får du älska mig? Nej

P.S. Jag har inget emot personer som heter Pelle, det är bara en metafor. Hej,Pellarna! Hoppas ni mår bra! D.S.

P.S.S. jag är inte så bitter som jag låter. snälla, psykoanalysera mig inte…D.S.S.

I dag var jag, mor, far och Lillstrumpa ute på ett köpcentrum (ugh!). Ja,ja tro det eller ej , men jag hittade ett par riktigt snygga klänningar, men det är itne det jag ska ta upp i dag, nej,nej, för ingen bryr sig om vart jag har köpt min tröja.

Det jag vill med det här inlägget är att göra folk uppmärksamma på att klädkjedjorna vill att vi ska exponera oss när vi byter om. Jag menar, t.ex. på Carlings, det enda som döljde min kropp var ett litet, litet skinnstycke som hängde ner från taket. Jag tror att det knappt döljde mitt huvud, så när jag skulle pröva klänningen så fick jag göra allt för att dölja min kropp. Ska det vara på det här viset?

Jag kanske inte vill att hela butiken ska se mig i underkläder, tro det eller ej, men det vill jag inte. Och det värsta av allt var att en av dom hurtiga tjejjerna som jobbade i butiken kom in i omklädningrummet och frågade mig hur det gick (!) och där står jag halvt påklädd.

Är samhället så sexuellt frustrerat att man måste kämpa för att inte exponeras totalt. Jag tror att samhället lider av kollektiv sexuellfrustration, eller det är nog vad klädkjedjorna tror.

Så, om du känner dig sexuellt frustrerad är det bara att gå till valfri klädbutik och hämga lite utanför omklädningsrummen, jag lovar du kommer bli nöjd för ett helt år framöver, eller det beror på vem du är och vilka behov du har, jag känner dig inte, så…

Jag ska börja sy mina egna kläder och pröva dom hemma, så jag får välja vem jag ska visa upp min kropp för.

Låt min kropp vara ifred, konsumenter!

Cyklade från stan i dag, utan musik för en gång skull…

Lyckades cykla förbi parken där vi fikade. Och allt kom tillbaka till mig…hur vi köpte frallor på cafeét precis brevid. Vi tyckte dom var för torra, men personalen var trevlig.

Jag minns hur vi satt där i timme och ut och timme in, pratade och spelade schack. Jag lät dig vinna en gång för att du blev så frustrerad. Jag minns hur du gjorde mig osäker, hur du läste mig som en öppen bok. Jag minns dina ögon som fick mig ur balans. Tänk att en blick från dig fick mig att slänga mitt skal.

Vi gick på teater på kvällen. Du grät, jag var likgiltig, som vanligt, men din sentimentalitet berörde mig. Jag minns hur vi gick gatan hem till mig och allt jag ville var att hålla om dig och säga att det inte var som det verkade.

Vi sov skavföttes i min säng och när jag vaknade hade du vänt dig om så att vi sov med våra huvuden brevid varandra, så det första jag såg på morgonen var ditt vackra hår…

Så idag när jag cyklade förbi parken och mindes allt så fick jag, vad jag skulle vilja benämna, sentimentalstroke…det var ett under att jag inte blev galen och orörlig av sorg

Jag kanske skulle sjunga lite falskt så att du vet att jag är kvar någonstans här ute, även fast jag försvann ett tag på vägen..

Damien Hirst…den mest underbara, bittraste och cyniska person som jag någonsin har hört talas om ( förutom mig själv).  Han är vad man i vardagstal kallar konstnär ( men vem bestämmer vem som är konstnär?)

Jag skulle vilja säga att han är…han är bara..

För att introducera min själsfrände för er ska jag skriva ner lite citat av honom:

”Art´s about life and it can´t really be about anything else…there is´nt anything else”

”Sometimes I avoid people” ( det gör jag också, så då har vi ngt gemensamt att prata om)

” trying to understand death when you only know life is impossible. It´s like trying to understand black when you´ve only got white. Life is so rich and full och death is so empty and nothing”

” I try to say something and deny it at the same time” ( det är skit roligt, pröva!)

” I don´t know how I´d deal with sexuality. It always turns into murder for some reaason” ( hatar när det händer…lika bra att undvika det..)

”alone and yet together and in love”

”I´m a hypocrite and a slut and I´ll change my mind tomorrow” ( återigen har vi ngt gemensamt som vi kan prata om)

” Behind you is your history. A trail which is impossible to avoid. Then there are infinite possibilities ahead. So the question of a series becomes problematic. I could make pets in formaldenyde for the rest of my life, but I wo´nt”

och så klart mitt favorit citat:

”I want to spend the rest of my life everywhere, with everyone, one to one, always, forever, now”

Ska nog hälsa på honom, undrar om han tycker om scones?

jaha, min fredag som jag tänkte spendera ensam slutade med att jag och några från Relik gick ut på NH i Linköping..brukar vara ett väldigt bra ställe, men just denna kväll var det inte så…bra…mer säger jag inte…

I stället går jag vidare till att försöka förstå vad det är med folk på krogen…men det är dömt att misslyckas…av någon anledning ( anledningen heter överdrivet alkoholintag) börjar folk höra dåligt och fatta trögt…hur många gånger ska man behöva säga till en person ”tack, för erbjudandet, men jag är inte intresserad”

Denna fras tror jag att jag sa för många gånger i går…mer säger jag inte…det slutade väl i alla fall, jag fick sova i min säng, där jag trivs bäst.

tack och lov blev kvällen lyckad tack vare att jag träffade en snubbe som läser filosofi, som jag ska läsa nästa år, så…vi hamnade i en djupgående diskussion om livet och det ständiga sökandet efter meningen med livet…

jag har inte hittat meningen med livet, men jag har hittat meningen i livet…har du?

Men, vad gör väl det? För jag har hemma-spa och jag är ensam, det var på tiden!

Denna fredag ska jag njuta av, för det finns ingen här. Lägenheten är tyst..( bortsett från grannens förbannade basande)

Jag kan inte riktigt relatera till människor som alltid måste ha någon vid deras sida. Att vara med sig själv, ensam, tror jag ger ltie perspektiv på tillvaron. Man kan ta ett ställningstagande i frågor som man inte riktigt kan diskuter med någon anna, för när det väl komer till kritan så är du den som känner dig själv bäst. Och när jag är ensam så är jag den jag är och inte någon annan, jag vet inte hur det är för dig, men jag vill gärna veta.

Så…man kan ju alltid börja med att prata lite med sig själv för att komma åt dom djupa hörnen av ditt inre:

Hej, sara, Hur har du haft det i dag?

Ja…kan inte klaga, men det är ju yrseln och ärren…hur är det själv?

Helt enkelt som när man för ett vanligt samtal, det är itne klokt vad man kan få reda på saker om sig själv.

Så…nu har jag nyss kommit upp från ett väl behövligt bad och nu sitter jag här i min ensamhet och dricker en minst lika väl behövlig öl och livet kan inte bli bättre.

Vilken form är du stöpt i? Eller på fackspråk, vilket habitus har du? Vad gör du som är nerärvt från generation till generation?

Förtryck? Rörelser? Värden? Finns det absolut något i dig som du kan 100 % kan säga: ” det här är jag” ? Det här står jag för?

Tänk på det och skriv ner vad du tror, för jag vill veta vem du är..eller inte är

P.S.M.S( påkommet senare, mycket senare):

Vem är du, vem är jag…

Jaja, då är man officiellt student igen… det känns fruktansvärt konstigt bara..

Folk ser annorlunda på studenter, det vet jag, som om man inte vore en ”riktig” människa. Del för att första året som jag läste så var jag studentambassadör för LiU. På enbesöksdag så fick jag uppdraget att berätta lite för dom små barnen om de olika områdena man kunde bo i. Självklart så är det ju Ryd och i informationspapprena stod det att man kunde bo i ”människoRyd och studentRyd”. Är studenter inte människor? Självklart så menade dom att som student bor man allt som oftast i korridor, men jag störde mig på formuleringen.

Sen så förväntas man som student att jobba vid sidan av studierna, för det är ju allmänt kännt att man inte får mycket pengar från CSN. men studierna ses som ett heltidsjobb av universitetet, man ska plugga 8 timmar per dag och tro mig, för mig behövs det, jag är glad att jag hinner med att sova. Så, kan man ställa det kravet på en student? Tydligen, för vi är inte människor.

Sen så förändras tydligen folks bild av en när man är student. Jag och en kompis från gymnasiet skulle gå ut och vi pratade med det med hennes mamma. Hon har tidigare tyckt att jag är ansvarsfull och mogen, men nu när vi skulle gå ut,så sa min kompis ”men, jag är med Sara, hon är ansvarsfull högskolestuderande nu” varpå mamman sa ”ja, men det är ju studennterna som festar mest”…rest my case…

Så, jag är tydligen inte människa längre och det känns jävligt bra…

I dag kommer kära mor och far ta reda på kött i köket. Mor frågade om jag ville vara med och hjälpa till. Bara tanken får mig att rysa ärligt talat…

i samband med detta vill jag dra en paralell till en ”mysig” upplevelse. Under året som jag var au-pair i Oslo fyllde min värdmamma 40 år och det skulle bli stor fest. Min operakompis, Arne, är utbildad kock och han skulle skära upp lite grönsaker till detta firande och han frågade mig om jag ville hjälpa till, självklart, inga problem. Dagen D så åkte vi dit och vi började skära upp grönsaker, detta tog inte lång tid, så jag trodde jag skulle få åka hem, men icke. Jag fick ett till mysigt uppdrag, vika ihop parmaskinka och salami… jaja, det var bara att bita ihop och göra det, kvävde min ångest så gott jag kunde. Arne gick iväg och jag trodde inte att han skulle komma tillbaka så jag började släppa ut min ångest genom att börja rysa och göra små ljudeffekter. Bäst som jag håller på hör jag hur någon fnissar till bakom mig och där står Arne och när vi ser på varann så brister båda ut i gapskratt.

Efter ett tag frågar han mig om det är jobbigt….ja, det var det ju, men allt för konsten som man säger…

så i dag kommer det alltså vara något dött i vårt kök. Negativa doftminnen dyker upp…ända sen vi har vart små har vi haft hemslaktat kött i vårt kök och det luktar verkligen lik…på allvar….jag ska rymma ut lite i skogen några timmar när dom börjar…

undrar om man kan ringa till polisen och säga att mor och far står och packar ner ett lik i påsar?

Skriva av sig brukar man ju säga, kanske du ska skriva av dig? Vem skriver man för egentligen? Skriver man för sin egen del eller skriver man för någon annan? Oftast när man skriver något så har man oftast som baktanke att någon ska läsa det förr eller senare. Kanske inte en utomstående part, du kanske vill läsa det några år senare, och är du samma person då eller är du någon annan?

En filosof sa en gång att man kan itne träda ner i samma flod två gånger.( tolka det som ni vill)

I dag blev jag välsignad mot min vilja…det var en andakt för tanterna på jobbet. Någon var tvungen att följa med dom och lotten föll på mig. Under andakten spelade en av prästerna på en ostämd gitarr och jag kvävde en impuls att gå upp och försöka stämma den åt henne. Hur som haver, udner sista låten gick samma präst runt och välsignade varenda kotte och när hon kom till mig skrattade hon lite lätt…varför? För att hon såg att jag redan är förlorad? Haha, det krävs mer än en välsignelse för att rädda mig, så det kan hon ha.

Att höra dåligt och fatta trögt går i släkten och nu börjar jag se dåligt också, på alla sätt och vis. Vilket har blivit en ganska stor last i mitt liv, på alla sätt och vis.

Just nu är jag bara så trött på…allt…but I’m happy, cause the streets are allways there for me. Och det är en upplyftande tanke som gör att det blev en bra dag trots allt.

Dagens visa: Ge fan i mej // Attentat