Jag har läst ”Dantes gudomliga komedi” av Niklas Rådström, eller vad han hette. Bra som tusan var den i alla fall, ni borde läsa den!

Men hur som haver, det bästa var nog slutordet av författaren där han bland annat kommenterad kring människors förmåga att skjuta upp saker och ting. Visst känns det här resonemanget igen: ”Nej, men jag väntar med att resa tills jag har fått ordning på min ekonomi” ”Nej, jag väntar med att skaffa barn tills jag har ett fast jobb” ”Nej, jag väntar med att läsa alla böcker jag vill tills jag är pensionär” ”Nej, jag väntar med att ta reda på tvätten tills i morgon”

Folk verkar tro att livet är oändligt i och med att vi skjuter upp saker och ting, men så är inte fallet. jag kanske dör där jag sitter. Taket kanske trillar ner, elelr varför inte himlen? Någon kanske stormar in i lägenheten och stryper både mig och Lillstrumpa. Det vet vi inte, allt som vi vet är att vi har en dödlig sjukdom, kära vänner. Allihop. Vi ska dö. Alla är med om det förr eller senare.

Jag har fått låna mitt liv, eller något, men det känns som det. Det är inte riktigt mitt…på något vis…och ”utlånaren” börjar väl bli lagomt irriterad på mig för att jag inte har amorterat. Men det gör jag en annan gång, jag skjuter upp det.

Jag skulle väl vilja säga att leva sitt liv är själva amorteringen, det är det som denne ”utlånare” (eller varför inte kalla det banken) vill att vi ska göra, det är det enda ”banken” kräver. och det är ett rimligt krav enligt mig.

Så, vad innebär det att leva sitt liv? jag sitter inte på något facit, det är upp till var och en. För mig är det att aldrig tveka, inte skjuta upp saker och ting. Lev som om varje dag var den sista ( fast ibland får man vara rationell också, kanske inte är så himla lyckat att köpa höns för pengar som skulle gå till mat….). Men bara rent allmänt,  jag vill säga till den där ”personen” att jag gillar den, eller för den delen hatar den om det så är. Gå ut och kolla mitt område. Åka en liten tur till Växjö ( kanske är en trevlig stad?)

Eller vad jag nu känner för att göra, huvudsaken är att jag inte alltid gör det som andra vill eller förväntar att jag ska göra och att jag inte skjuter upp saker.I morgon kanske ”banken” blir för trött på mig…

Som en liten avslutning skulle jag vilja citera eMiL:

”Nästa gång jag föds så ska jag inte tveka, jag ska dyka ut med händerna före…”

Att komma hem till skogen är som att resa i tiden. Allt ser exakt likadant ut…mitt gamla barndomsrum ser exakt som det gjorde när jag lämnade det. Dofterna är de samma. Allt står som det alltid har stått. Alla minnen sitter i väggarna. Samma rörelsemönster hos skådespelarna. För det är precis vad det är, ett skådespel. Och jag är inte längre deltagare, jag har blivit åskådare.

Åskådare till ett skådespel som jag inte vill vara delaktig i. Allting följer samma mönster, jag har sett föreställningen får många gånger, jag kan den utantill så jag vill inte se den mer. Så om jag väl måste vara där (för att jag ska skriva en reflektion kring det hela) så sover jag i stället, gör ngt nyttigt av situationen. Sover…. går in i en dvala…väck mig inte i morgon, kära syster…

Nu har jag vaknat…jag har kommit tillbaka till mitt hem. till ett skådespel där jag är aktiv och där jag inte vet hur det ska sluta. Ingenting är förutsägbart och det är därför jag nu är vaken.

Good morning, starshine! The earth says hello.

P.s. En tågkonduktör skrämde Jenny och det gjorde verkligen min dag. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

jag tänkte att det var på tiden att jag presenterade mig med alla mina namn och ge en förklaring till varje så du vet på ett ungefär vad jag för prick:

Sara: ja, mitt offentliga tilltalsnamn, eller det beror på vem man frågar. Hur som haver. Mor och far var helt övertygade att jag var en kille när jag låg i magen och när jag väl kom ut så visade det sig ju att så inte var fallet (även fast jag tvekar ibland). Så dom visste inte vad jag skulle heta. Då sa min ärade morbror att ”Sara” är ett fint namn. Samtidigt som jag föddes var även låten ”Sarah” med mauro scocco populär så jag tror han fick det därifrån. tack ,Erik!

Maria: Ingen rolig historia bakom detta, min kära mor heter Maria så det är väl där jag fått det ifrån.

Heders Niclas: När jag läste mitt första år på universitetet var jag i en studiegrupp med 2 Niklas. Vilket dom tyckte var väldigt roligt och när dom fick höra ovanstående historia om mitt namn och att jag skulle ha hetat Niclas så blev jag en heders Niclas. Känner mig oerhört hedrad! Ave, It´s learning!

Ville: Mitt favoritnamn. Under en fest på gymnasiet satt jag och pratade med några killar i en soffa. Någon kom in och frågade vilka det var, svaret blev ”amen, det är valle och Viktor” ” Och vem är den 3:e?” ” Det är Ville.” För dom som inte vet så fanns det ett barnprogram som hette ”Ville, Valle och Viktor” och eftersom killarna jag satt med hette Viktor och Valle så blev det naturligt att den 3:e, jag, blev Ville.

Löfgren: Mitt givna efternamn.

Winnerbäck: Tydligen så vet jag för mycket om Lars Winnerbäck.

Så, namn ses som en stor del av en persons identitet. Tänk bara, när du frågar någon vem den är så svarar personen oftast med sitt namn. men är du bara ett namn? Jag är så mycket mer än bara mina namn, men mina namn är en del av min historia och kan säkert ha påverkat den jag är i dag på ett eller annat vis.

Vem är du?

Jag kom på en metafor för ett tag sen som handlar om att förlora en annan människa.

Tänk dig en adventsljusstake som man allt som oftast brukar ha i fönstret vid jul. Om man vrider ur en lampa, så slocknar alla andra lampor.

Så anser jag att det är när någon/något lämnar oss. Sen så är frågan om dom andra lamporna kommer tändas igen, eller bara lysa lite svagt, men det är individuellt. Men för oss blev livet inte riktigt som det har varit.

Jag har blivit erbjuden att jobba som samtalledare. Kort och gott, jag ska prata om jämställdhet med 14 åriga tjejjer. När jag fick reda på att jag blivit kallad till intervju var min spontana tanke ”Vad ska jag ha på mig?!”

När jag sen hade kommit hem och ransakat både min garderob och mig själv slog det mig. Varför ska jag visa upp någon som jag inte är? Det är ju jag som blivit kalld, inte någon annan. Och om jag nu tar på mig något som jag tror att dom vill att jag ska ha och sedan har på mig något annat, när jag blir mig själv, så faller ju min trovärdighet. Nu formulerade jag mig lite flummigt, men min huvudsakliga poäng är att jag borde ta på mig mig själv.

Vilket då kommer resultera i, stuprörsjeans, randig tröja och trasiga converse. men det är ju jag. Lite, randig, lite trasig. Lite tilltuffsad.

Och gillar dom det inte, så var det i alla fal ett tappert försök. men jag kan vara stolt över mig själv att jag vågade visa upp vem jag är. och återigen, om jag inte får jobbet, ja…alla kan inte gilla mig coh alla kan inte gilla dig. Men dom personerna som inte gillar dig är ingen idé att slösa energi på. personerna som verkligen gillar dig är värda att både slösa och lägga energi på, det är dom som betyder något och det är oftast dom som ger dig konstruktiv kritik till att utvecklas, om du nu tycker det är roligt.

Hur som haver, i morgon blir det arbetsintervju och jag ska ta dom med storm, för jämställdhet är något som jag brinner för. För att kanske väcka lite mer debatt, så säger jag att jag är feminist. Om du påstår att jag är manshatare, så har du fått feminism om bakfoten. Sätt dig ner, slå upp ordet och sen kan vi prata.

jag har funderat på att göra lumpen. det vore något att skryta med för barbarnen.

Jag frågade min Lillstrumpa om hon trodde att jag skulle klara det. Summan av kardemumman; hon trodde att jag skulle klara det fysiskt, men inte psykiskt. Hon trodde att jag skulle bli för bitter och obstinat, vägra lyda order.

Men då kan man fråga sig; går inte hela livet ut på att lyda order på ett eller annat sätt? När man är liten så ska man lyda order från inom den primära kommunikationen, t.e.x föräldrar och dylikt. När man sedan kommer till skolan ( den sekundära kommunikationen) så är tanken att man ska lyda order där också, annars är man tydligen misslyckad ( varför det är på det viset tål att funderas på ). efter skolan kommer man allt som oftast ut i arbetslivet och återigen är det regler man ska foga sig efter för att inte bli arbetslös ( vilket hemskt ultimatum, men så är den bittra sanningen).

För att inte tala om alla regler i samband med myndigheter. För att ta CSN, som är det klassiska exemplet, finns en hel uppsjö med föreskrifter man ska uppfylla för att få ersättning och för att inte tala om alla paragrafer och regler när man ska börja betala tillbaka. ( Nu känner jag hur det börjar snurra massa paragrafer, huh!) Hur som haver, ”var som vi vill annars går det dig illa!”

Sen så har dom värsta ”lagarna” av alla, dom osynliga, normer… Många har fallit offer för dessa och tyvärr slutar normerna inte att svälja offer. Fogar man sig inte efter normerna blir man, tyvärr, oftast socialt utstött. varje grupp har sin egen uppsättning av uttalad och ike uttalade lagar och för att passa in måste man kuvas under dom tills man kräks. Våga inte passa in, våga tänka efter, jag hoppas du vågar sätta dig upp mot det som verkar självklart, men som inte är så självklart när det granskas under lupp, och om du hamnar utanför kan du komma till mig, i min värld är alla välkomna, även fast jag har lyckats låsa ute mig själv ur min egen värld, men det är en helt annan historia.

I samband med detta kom jag att tänka på något som eMiL sa, tror att det var något i stil med att ”man bryter inte lagen, det är lagen som bryter oss”. Väldigt tänkvärt.

Hur som haver, jag kanske inte passar inom det militära för jag har för mycket åsikter om hur det borde vara. Och den egenskapen skulle jag inte byta ut mot något. Jag vill vara fri i tanken och det kommer jag vara ända in i sista andetaget. ”Mina tankar är vapen som slåss. Mina tankar är det sista som ni tar”

Under året som au-pair kom jag i väldigt nära kontakt med överklassen.

En nivå på den sociala stegen som jag aldrig kommer att nå igen. För den som tror att livet i överklassen är bara fina middagar och etikett så kan jag säga att så är det, speciellt när det är en stor middag.

Det ska inte visas överdrivna känslor, fnissa lite försynt. Inte kramas, håll händerna på den andre partens överarmar och pussa i luften ,eller på kinden om du känner den väl. Med detta kroppspråk skulle jag vilja påstå att man signalerar till personen i fråga att den får komma nära, men inte för nära. Håll i den andre parten hårt så den inte kommer för nära!

Vad är det folk är så rädda för att någon utomstående ska se? Sprickorna i ytan kanske? Jag har letat febrilt efter dom, en spricka att hålla fast i, så att jag inte skulle falla ner i denna kontrollerade värld av etikett och vett.

Jag hittade ingen och jag föll.

Djupare ner i en värld som jag inte vet något om, men som jag kom att veta mer om ju djupare jag föll. Ju djupare jag föll desto mer kontrollerad blev jag.  Kramarna blev inte som dom har varit, skrattet hördes inte lika högt dom tysta skriken blev fler.

Allt suddades ut.

Tills en onsdag. Det började som vilken onsdag som helst, en kontrollerad onsdag. Jag hade suttit rakt på stolen med servett i knät och händerna likaså när jag var färdig med middagen. Men denna onsdag skulle jag träffa några vänner. Jag och en tjej började prata dialekter och vi började såsmåningom härma dom. Vilket jag uppenbarligen tyckte var väldigt roligt. jag kände hur jag började klättra upp ur överklassens ravin. hur jag började skratta högre och högre tillsammans med min ravinsklättrare. Det hela slutatde med att vi låg på golvet och skrek av skratt samtidigt som vi härmade värmländska, östgötska, norrländska, you name it! Efteråt var vi båda så slutkörda att vi bara låg och andades.

Vem vet vart jag hade varit om inte denna ängel kommit och lyft upp mig? Det vågar jag inte tänka på.

Hur som haver, överklassen…den som vill klättra på den sociala stegen och träda in i denna värld borde tänka om.  Du får inte känna, det som gör dig till människa.

Det som kanske lockar dom flesta är att umgås med privilegierade människor. Återigen, tänk om! Människorna i din närhet är privilegierade, du är bara för blind att se det om du tror något annat. Varför är människor så desperata i sin jakt på det bättre? Det är ett helt annat kapitel som jag inte tänker ta upp nu, men det får vi alla fundera på till nästa gång.

Nu tappade jag bort mig lite…men, jag är glad att jag inte tillhör överklassen.

En annan person som blev min räddare var min operakompis, Arne. Han brydde sig inte om sociala normer, han kramades med hela sitt väsen, han skrattade högt och fruktansvärt fult. Mer Arne till folket inom överklassen!

Tack, Linda och Arne. Det här är till er.

När jag bodde i Oslo gick jag väldigt mycket i Vigelandsparken ( för övrigt är det en helt underbar park) men det jag tänkte ta upp här är ett litet fenomen som jag blev observant på efter några månader som norsk.

Nämligen att folk inte vill dela med sig av sina samtal. Tänk er denna situation: Du går ensam i parken. Du möter ett par (två människor). Du ser på håll att dom pratar, men när dom är ungefär två meter i från dig så tystnar dom tvärt. Dom går förbi dig och när dom är ungefär två meter bakom dig så börjar dom prata igen.

Det är som att det är en osynlig kupol runt omkring dig, en kupol som man inte får prata i som utomstående.

Hur kommer sig detta kan man då fråga sig? Det har jag ingen aning om. Jag har bara sett detta handlingsmönster och jag har förbrilt sökt efter an förklaring, dock utan resultat. Det som finns hos mig efter denna empiri är bara obesvarade frågor.

Dock slutar det inte här. För detta fenomen verkar bara uppstå när det är enbart två individer som korsar din väg. Om dom är flera så fortsätter dom prata. Och detta fenomen uppstår inte när det är många människor i parken samtidigt.

är vi så rädda att dela med oss av vårat samtal? Vill vi inte att någon utomstående ska veta vad vi har ätit till frukost (t.ex.)?

Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att den ensamna personen du möterinte lyssnar, förmodligen. Och om den skulle lyssna så skulle den bara uppfatta fragment av erat samtal, den skulle förmodligen inte få något sammanhang, skulle inte förstå vad ni pratade om.

Jag anser att paret tystnar för säkerhetsskull. man kan tydligen aldrig vara för säker i vårat samhälle. Känslig information kan läcka ut  under bråkdelen av en sekund som någon utomstående lyssnar och vem vet, det kan få förödande konsekvenser.

Jag prövade att titta en av personerna i ögonen och nicka en gång. personen i fråga stelnade till och tittade bryskt på mig. Och allt detta hände under, som sagt, bråkdelen av en sekund. Vad personen i fråga menade med sin reaktion har jag inte kommit fram till. Kände den sig hotad? Förmodligen. Kanske den trodde att jag hade uppfattat vad dom pratade om, jag inkräktade på deras samtal, jag var en ovälkomen gäst.Med detta exempel vill jag uppmana potentiella läsare av detta inlägg att våga bryta sociala normer, våga provocera, våga lyssna, våga vara ovälkomen.

Detta fenomen har jag inte haft tid att undersöka närmare i Sverige, det får bli ett av mina många framtida projekt. Kanske jag ska studera detta fenomen när jag åker till Vietnam? Hm…

Min kära syster sa någon gång att det sämsta ”Gud” gav oss var den fria viljan.

Nu är jag inte religiös alls, men om man nu håller detta perspektiv för sant, så skulle vilja komma med ett antal motargument. Jag kommer med detta inlägg utgå från att vilja och val är ett begreppspar som hänger ihop, vi gör oftast val i linje med vad vi vill ( observera ”oftast”)

Tänk bara vad tråkigt det hade varit om vi inte hade haft möjlighet att välja fritt. Skulle vi gått runt som hjärndöda zombies och sagt ”yes, master”? Vem nu denna master skulle kunna vara är en helt annan diskussion.

Att jag har kunnat ta mina egna val är det bästa som hänt mig och det är dom som har skapat den jag är idag, samma sak gäller kanske för dig, berätta gärna. I´m listening.

Okej, om nu människan inte hade haft möjligheten att göra val, då kanske inte Förintelsen ägt rum ( t.ex.) men å andra sidan, och det här är ett sido spår, så finns det ingen sanning, det finns bara olika perspektiv (fast det är min åsikt, jag vet itne vad du tycker, du kanske har ett annat perspektiv, en annan sanning, haha, och där bekräftades min tes) Men hur som haver, höjdarna ansåg förmodligen att dom gjorde rätt. Dom gjorde ett aktivt val och sen kan man diskutera vad som hade hänt om dom inte hade haft möjligheten att göra detta val.

Mycket i vår vardag baseras på val. Du gör ett val i varje sammanhang du befinner dig i. T.ex. du kan välja att för det första att inte gå upp ur sängen, du kan välja att inte vilja läsa det här, du kan välja att inte ha dina ben på bordet. Du gör alltid val och det är valen som skapar dig, det som gör dig unik!

Vem vet vart både du och jag hade varit om vi inte hade gjort våra val. Det är en skrämmande tanke som jag inte ens vet om jag vågar yttra högt.

Varför vi gör våra val är en helt annan femma. är det för att du vill det? Eller för att någon annan vill det? Frivilligt/tvingat? Men, du gör alltid ett val och i vissa sammanhang finns det ingen återvändo och i vissa fall går det att ångra sig eller göra det bästa utifrån situationen.

Det viktigaste för mig däremot är att våga göra val. Kasta dig ut i det okända, det otrygga. Ta värvning på ett lastfartyg som går till Nya Zeeland (ja, varför inte?) Huvudsaken är att man gör ett tappert försök och det är det som betyder något i mina ögon om du nu vill göra mig stolt.

Åh, livet! Ett oändligt äventyr är det fortfarande. Njut av det i varje andetag, varje kopp te, varje gång någon sliter ut ditt hjärta, spottar på det och sen skickar det till Sibirien. Känn vad du känner, du får, jag lovar.

Nej, allvarligt, nu ska jag slutatitta på det negativa i tillvaron, det finns för många som gör det. Det är väl vad jag skulle vilja kalla mainstream, och hellre gräver jag ner mig än vara mainstream, så nu ska det bli en bra dag. Och det bästa sättet att börja en bra dag på är att reda ut begreppet ”Vincent”. Känner att det bärjar bli dags för det, så att ni vet vad jag pratar om.

Hur som haver, en ”vincent” är en man som inte kan beskrivas med ord. Helt enkelt en ”drop.dead-gorgeous”-man. Haken är dock att dessa män inte går att nå. En vincent är oftast död, gift, homosexuell eller helt enkelt inte existerar i den fysiska världen. Bra exempel på Vincentar är: John Lennon, Emil Jensen, Remeus Lupin, från Harry Potter, Torbjörn Zetterberg och självklart Vincent Valentine och Cloud och icke att förglömma ”Herr G. Korridor” (tolka det hur ni vill).

Vad har dessa män gemensamt? Dom får en varelse som mig inse att det finns hopp för mänskligheten, samtidigt som de inte är uppnåeliga för en omänsklig varelse i Linköping, men dock så är det en upplyftande tanke, bara själva tanken att dom finns, eller inte finns, beror på hur man ser på saker och ting.

Mer Vincentar till folket!

Nu ska jag kratta och lyssna på Shout Out Louds.