eMiL har gjort det igen. Sagt saker som får mig att överleva ett tag till.

”jag tror att jag är nått som man skulle vilja ta i med tång”. Ljust nu vet jag inte, men det känns skönt att han tror det i alla fall.

Men jag har återigen kommit fram till något väsentligt om mig själv; jag uttrycker mig väldigt mycket med musik. För varje person i mitt liv finns en låt, för varje känsla, situation finns en låt. För dom som känner mig väl så vet ni att jag alltid har en låt som går runt, runt, runt inom mig. Ganska fascinerande faktiskt.

Men hur som haver, denna låt avslutas med frasen ” och jag är övertygad om att du också är nått” ungefär så. och det känns väldigt relevant. Du är något för någon, det kommer du inte undan, hur mycket du än vill. Om det är den personen som är nått för dig eller inte förtäljer inte historien. Men det väsentliga i det här sammanhanget är att du är omtyckt av någon och så är det bara.

Och folk påstår att det inte finns kärlek i samhället!

Jag har dock gjort slut med kärleken, men det hör inte hit (eller gör det?) Hur mycket jag än gör slut med den så kommer jag inte undan att jag är nått för någon. Jag vet inte vem och jag tror att det är bäst att jag inte vet det heller, för alla parter.

Vill du veta? Eller du kanske redan vet…

Ehm….påminnelse till mig själv; misstänkt järnbrist + alkohol = mycket, mycket dåligt…

Bara så ni vet, pröva inte det. Eller, för del delen gör det, ganska spännande upplevelse. Skapa dig en egen uppfattning, vet ja!

Har ganska mycket prestationsångest just nu…jag har en del förväntningar på mig och mer säger jag inte, vi låter det osagda vara osagt. Men hur som haver. Människan har en tendens att se på det negativa i tillvaron. Denna tanke har eMiL (the one and only) pratat om. Om vi får ett uppdrag ser vi bara hur jobbigt det kommer bli allt som oftast, i stället för att bli ärad över att vi har fått detta hedersuppdrag så börjar vi genast tänka att vi inte kommer hinna med, jaja, osv, osv…Negativa tankar föder en negativ kropp…or something…tänk om vi skulle vända på det; se det positiva med att få detta uppdrag. Vad skulle hända då? Vi skulle förmodligen se alla möjligheter med det; träffa nytt folk, utveckla sig själv, få nya erfarenheter, få ngt att göra i stället för att kasta bort dagen med att inte göra någonting.

Hela världen, varje situation, är full av möjligheter. Det är dock en konst att se dom. En konst som måste tränas upp, lika så är det en konst att lära sig leva( men det tar vi inte här).

Jaja, hur som haver, jag tror att om vi bara ser det neagtiva i t.ex. ett uppdrag vi får, så kommer det hela sluta med att vi inte ser ngt positivt i hela våran tillvaro, vilket kanske i det långa loppet kommer leda till att vi hatar våra liv. Detta kanske kan verka långsökt, men tänk efter, är det så långsökt som det verkar?

Jaja, folkens, ett tips på vägen kan vara att öva sig i att se det positiva i tillvaron. Börja emd att identifiera minst en positiv sak när du får ett uppdrag. När du känner att du kan hantera detta kan du gå vidare med att se kanske minst tre positiva saker, osv, osv.

Jag har börjat, vid dagens slut, försökt identifiera något under dagen som får mig att vakna dagen efter. Det kan vara hur banalt som helst, men det är oftast de aspekterna som är de mest avgörande.

jag är inte arg, för jag vet att det vänder och jag vet att hur nattsvart det än kan verka så finns det kanske en liten, liten positiv aspekt. Det gäller bara att hitta den.

Hm…varför, i hela fridens namn, bryr jag mig så mycket om mitt, förbannade, utseende?!

Allvarligt, vart jag än går så tänker jag hela tidenpå hur jag ser ut. Går jag rätt? Hur ligger håret? Ser jag bara allmänt konstig ut? Varför tittar alla på mig? Har jag en snigel i pannan? Vad är deras problem? Har dom inget bättre för sig än att glo på mig? Jävla as…

Hela tiden tror jag att det är fel på mig bara för att folk kollar på mig. Jag antar att du känner igen dig i mitt resonemang? Annanrs får du mer än gärna säga ifrån.

Men, the point is, vi är så äckligt noga med hur vi ser ut…( vilket är allmän känt av alla, men repetition är all kunskaps moder som man säger)

Kanske skulle se det positiva med att folk kollar på mig; dom kanske tycker att jag är omänsligt snygg med mitt spruckna ögonbryn? Det är itne alla som har det. Och jag borde vara stolt över det. Men det är ju en del av den ack så svensa kulturen, tro inte att du är något, ditt äckel!

Nu kom jag och tänka på att jag och Anders gick och strosade i Arvika en fin dag (tro det eller ej, men det går att strosa i Arvika). Helt plötsligt kom vi till en hög med stenar och brevid högen stod det att man skulle lägga en sten på högen om man sket i Jantelagen. Vi la en varsin stor sten. jag tror att det var en lättnade för oss båda, jag för min del har efter den stenen försökt att tycka att jag är helt fantastisk. Vissa dagar går det bra, andra inte…men ett tappert försök gör jag.

Hur som haver..i morse kände jag att jag beövde vara lite ful. Så…jag började spela The Cure, Broder Daniel och SMK och fuldansade som om jag aldrig hade fuldansat förut. Mitt uppe i allt detta slår det mig. Jag lyckas fuldansa snyggt! Haha! Jag kände mig snygg och det är receptet på att fuldansa snyggt. Skit i vad andra tycker, känner du dig snygg när du fuldansar så är det snyggt, så är det bara.

Den inställningen tycker jag att man ska ha i allt man gör. Tycker du att du är snygg, så är du äckligt snygg!

Du är så himla vacker. Du är nog det vackraste jag sett. Du, bara du. Just du.

jaha, jag antar att jag får dämpa ner min bitterhet bara lite..det hela slutade inte riktigt som planerat.

Men det är det som är det härliga med hela tillvaron på något vis. Okej, se här, jag hade planerat att mitt liv här skulle bestå av; plugga, träna, umgås med syster och vänner, titta på True Blood och sitta i lägenheten och vara bitter över alla tings jävlighet.

Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Jag vet inte vart den här karusellen ska sluta, men jag är agnostiker så jag vet ingenting.

Min planering sprack. *Poff*-upp i rök bara. Tänk att så lite kan omkullkasta så mycket, ja, nu är inte den här grejjen så liten, men ändå, allting är ju relativt   Det är nog tur att det blåser lite, att jag känner att jag lever. Jag har varit osäker på det ett tag nu.

Jaja, ingenting vill riktigt vara kvar på sin plats. Jag ,mina känslor, pluggandet…ja…allt egentligen. Jag vet inte riktigt vart jag har lagt någonting och hos vem. Kanske jag vet snart vem jag har lagt allt hos och kommer jag att vilja ha tillbaka det? Det vet varken ni, eller jag (i synnerhet inte jag).

Jaja, jag får väl rådgöra med högre makter om vad han tror. Vänta dig ett samtal.

Se: Ha,ha! Jag visste att du inte skulle klara det!

S: Det är itne över förräns det är över. Du kan få tillbaka flaskan, men det andra behåller jag.

Se: Jag visste det

Nej, för att knyta ihops säcken tänkte jag citera Bob Hund, bara för att:

”Försäkringskassan kämpar med att fortfarande förstå hur min kropp kan vara överbefolkad av röster, samtidigt som min själ detonerar av ensamhet.”

Jag glömmer så fort och så lätt, det är inget nytt under solen. Men på senare tid har jag glömt bort saker som nätsan tagit livet av mig.

Jag kom på mig själv att jag glömde bort att leva. Jag försvann ett tag på vägen, men jag lever för mycket på hoppet, så jag kom tillbaka. Jag ska aldrig glömma bort att leva igen.

Tack, för att du puffade på mig. Fick mig att andas igen.

Kom på en till sak som eMiL gjorde i går; en slags sång till agnostiker. Kort och koncist så gick den ut på att agnostiker inte vet någonting och han skulle gestalta en slags pastor för alla agnostiker för att visa att vi inte är ensamna.

Allsången gick i stil med: Ingen aning i vårt vimmel. Ingen aning om nån himmel.

Hur kul som helst!

Men hur som haver, för den som missat det, så tillhör jag gruppen agnostiker och tro det eller ej, men jag trivs med att inte veta ett jota!

Tänk bara, i och med att jag inte vet någonting så har jag inga förväntningar på någonting, så då blir jag inte besviken när jag väl dör. haha! Allt jag vet, och det med absolut säkerhet, är att jag ska dö. Detta har jag gjort klart för er och för mig.

jag gillar verkligen att leva i denna ovisshet och bara ta det hela som det kommer. kanske blir jag positivt överraskad, eller inte? Det är det som är det roliga, jag vet inte.

Varje dag är som en julafton när det kommer till existentiella frågor, eller, ja, nästan varje dag. Haha! Alltid ska det vara någon som talar om för mig vad jag ska tycka, kommer med sin syn på livet och om jag väljer att ta till mig det som säger är en annan fråga.

Huvudsaken är att jag har ett öppet sinne för nya tolkningar. Tänk vad mycket man kan lära sig om sig själv och omvärlden bara man är beredd på att lyssna.

Sluta inte att lyssna, det är en grundförutsättning för att ha en dialog mellan dig och alla andra. Det ingår att vara medmänniska..

Så, jag lallar runt i min ovisshet, och jag vill inte veta egentligen någonting. Ovissheten ligger som en dimma över mitt sinne. Hela världen är ett oändligt äventyr med oändligt mycket möjligheter, det är bara att du ska våga se dom.

Jag har mina teorier ( om man kalla dom det?) och du har dina teorier. Vi borde ses över en kopp te och prata och lyssna på våra teorier. och det är just vad dom är, teorier, inga sanningar. Det finns inga sanningar…

Har precis kommit hem från en konsert med eMiL jensen, helt fantastiskt och han fick mig att tänka till om allehanda saker.

För det första är det kärleken, jag vet att jag skrev att jag inte skulle blogga mer om detta, men han sa något så bra så att jag måste dela med mig av det. Han sa att det finns ingen olycklig kärlek. Det är bara idioten som inte vill ha dig som gör dig olycklig, man kan aldrig skulle på kärleken, för den är alltid lyckligt. Jag reviderade min syn på kärlek efetr denna utsaga om man säger så…

Sen så sa han att när någon har gått bort så ska man inte sluta prata om den, för då försvinner den helt och hållet. Det är genom att vi minns personen som den kan leva vidare. Personer som vi älskar som gått bort lever vidare genom oss. Där rörde han en öm punkt hos mig, men samtidigt var det bra att han gjorde det.

Jag ska börja att prata mer om dig, så att du alltid kan leva vidare. Saknar dig så otroligt mycket…och det allt som oftast önskar jag att du var här igen, men hur mycket jag än vill så går det inte…och vore det verkligen det samma? jag ska sluta önska dig tillbaka, du är där du är och jag är där jag är.

nej, du lever genom mig (och oss) och jag, för min del, ska bära din fana högt.

Rastlös…det är precis vad jag är.

Under alla de år som jag har bott på egen hand så har jag inte bott längre än ett år på samma plats. Det här blir mitt femte boende.

Jag reser mycket inom Sverige i alla fall. Hälsar på vänner i olika delar av vårt avlånga land och det trivs jag med. Jag älskar att uppleva nya platser, se vad världen och livet har att erbjuda.

Det har väl både positiva och negativa aspekter…jag slår mig aldrig till ro, planterar mig aldrig, bygger aldrig ett bo. å andra sidan så får jag uppleva mycket och det är det värt. Dock så tröttnar jag så otroligt fort på ett ställe..den enda staden som jag riktigt känner mig hemma i är Oslo. men hur länge skulle jag klara av att bo där innan jag blir rastlös?

Vi har inte bott här särskilt länge, men ändå känner jag redan hur benen blir alltmer rastlösa, hur jag drömmer mig bort till platser som jag inte besökt.

En person sa en gång att i förhållanden så kan man anta två olika roller: fågel och bo. Fågeln vill hela tiden i väg, medans boet vill stadga sig på ett och samma ställe. Ja…vad ska man tro?

kanske jag skulle bil luffare? Det tål att tänkas på…ja, där har vi det!! Jag ska åka land och rike runt och prata med folk om deras syn på livet, spela musik, försörja sig som gatu-estet, det vore väl något? Haha!

Flyga iväg, pröva sina vingar och göra dom starkare…eller bränna dom. Det beror på vad som sker, men ett tappert försök är det alltid värt..(ha, jag är verkligen inte rädd för att råka illa ut, undrar vad Aristoteles skulle säga om det här? att jag är dumdristig kanske)

Ja, jösses, hur, hur, lyckades jag med detta? Det har jag äntligen kommit fram till.

För ett år sen hittade jag en lapp på köksbordet. Enkel lapp, det stod bara Sara–>mormor–>muffins och brödet är mögligt. Kring denna lapp började jag fundera kring varje ord. För att då bara ta mormor. Jag var olyckligt kär i henne när jag var liten och jag hade fått för mig att jag skulle gifta mig med henne. Alla i min närhet upplyste mig om att det inte skulle gå. Jag har föbrilt försökt komma på varför detta inte skulle vara möjligt. Är det för att hon är kvinna, gammal, nära släkt eller för at hon är gift mer morfar?

Hur som haver, utifrån detta skapade jag min värld där alla skulle få vara völkomna. Alla som accepterade varandra oavsett sexuell läggning och allehanda åsikter. Dom enda som enligt mig inte skulle vara välkomna var folk som inte kudne acceptera att folk har olika åsikter. Men då kom jag på att jag genom att inte tillåta dessa personer egentligen inte har något att göra i min egen värld.

För att jag inte kan acceptera folk som inte vill acceptera folk med annorlunda åsikter. Då är jag ju inte välkommen i min egen värld, eller hur?

Så, just nu letar jag efter en värld där inskränkta jävlar som jag får plats…

nej, situationen kräver en Timo – låt

tillbaka till skolan i dag.  Jag har börjat en ny kurs i etik, väldigt spännande, för en gång skull ser jag framemot att visa vad jag kan.

Men hur som haver, i dag är det ju dagen efter valdag, för den som har missat det. självklart så kretsade diskussionen innan föreläsningen kring vilka som hade röstat. När då turen kom till mig så sa jag att jag inte fick rösta. En person frågade då varför. den enkla anledningen är att jag har gått ur svenska kyrkan.

Resultatet av denna utsagan var en blick som kunde ha mördat mig, återupplivat mig, torterat mig för att sen få mig att be om att få bli mördad igen. (sådana blickar som jag kan ge, ni som vet förstår vad jag menar…)

Efter detta vägrade personen att säga ett pip till mig. det var som om jag hade blivit luft. ”Poff”-borta!

Varför kan folk inte acceptera att alla inte tycker som dom? Jag blir så arg så jag sprängs! hur ska man kunna få till en dialog mellan olikheter om man dömer den andra p.g.a. ett ställningstagande? be personen med en annan åsikt än dig själv att i stället motivera den och motivera även din egen åsikt. Nyfikenhet, folkens! nyfikenhet och självgransking!

till den här personens reaktion vill jag bara säga ”bah!” och ”pttff…” Varför kunde vi inte börja diskutera det hela? Varför slutade denna person prata med mig? Jag är ju fortfarande en människa, eller…?