Som sagt, vi har börjat en ny kurs, eller, ja, nu kan jag inte tala om att vi har börjat den….vi läser en kurs och idag på seminariet sa min profet att samhället och konsumtionshysterin vill inte att vi ska vara nöjda.

Ständigt detta jagande och om vi slutar jag och blir nöjda, då blir det ju en person mindre som deltar i denna jakt. Vad är då deras knep? Jo, lansera nya grejjer, trender, osv, osv…och säga ”att det är nya grejjen och att alla har det och för att vara trendig så ska man prompt ha detta nya” allt detta för att vi inte ska bli nöjda, det vore slutet för ekonomin, eller nåt annat…ehm…

Så, är det en önskvärd tendens att vi blir nöjda? Vad händer om vi alla blir nöjda? Skulle allt vändas upp och ner? Skulle glassbilens melodi gå i dur?

Får vi vara nöjda för stunden, då? …ehm…ja, men tydligen inte för länge. Precis när vi ar blivit nöjda så lanseras en ny grej som vi ”måste” ha för att bli ”lyckliga”.Hah! Blir vi lyckliga av allt detta? Du kanske blir det, jag kanske blir det, pensionären blir kanske lycklig av att ha den senaste rullatorn från Paris. Det kan jag inte veta, jag kan bara veta vad som gör mig lycklig….eller vet jag det?

Det är inte bara materiella ting vi ska sukta efter. nej, nej, det är en hel mentalitet vi ska sträva efter och en hel livsstil. Ät vegetariskt, gå på yoga, hitta dig själv, skaffa ett arbete, skaffa familj, sköt om ditt yttre, men var inte ytlig….Stressa inte, oroa dig inte!

Men det är svårt att inte stressa och inte oroa sig när man ständigt har krav och ideal att leva upp till. Men är det negativt att stressa och oroa sig? Som eMiL säger, det är ett tecken att du är vid liv, och det är väl en upplyftande tanke….det är väl när det tar överhanden som vi är ute på tunn is, folkens…

Som sagt, ingen vill direkt att du ska bli nöjd på något vis. Den enda som bryr sig är du själv och det borde väl räcka.

Bli nöjd om du vill…det är du värd.

Jag och ”gänget” var och såg Lars Winnerbäck i går. Helt legendariskt! Men bäst som jag står där börjar funderar på ganska mycket så detta kommer att bli ett ganska långt inlägg. Därför väljer jag att dela upp det i W.1 och W.2, i sann akademisk anda ( in your face, IKK!)

W.1: Publiken och deras roller:

Ja, publiken, vad vore en artist utan sin publik? Under den här konserten märkte jag, till mitt stora förtret, att medelåldern var 14. ”Attans rabarber och en trasig vinkelslip!” For det genom min hjärna när jag upptäckte detta. Men för att fokusera på något annat började jag dels lyssna på musiken, njuta och bedriva en lätt form av empiriska studier. Den metod jag valde var deltagande observation (haha!). Efter att ha genomfört mina korta observationer upptäckte jag att det finns olika roller udner denna verksamhet. Jag har valt att benämna dem; Konsertfascister, Sentimentalister, Svart-och-svår-20-år, Dansar-och-skiter-i-annat och De ”ofrivilliga”.

Konsertfascister:

Dessa stod gärna längst fram, skrek, dansade yvigt, skakade på armarna och struntade i om dom råkade slå ner någon ur en annan kategori. Jag skulle vilja säga att dessa är oerhört sympatiska, men jag råkade hamna framför en av dom och jag står hellre och lyssnar och tittar, så jag blev slagen halvt medvetslöst., vilket inte var lika sympatiskt.

Sentimentalister:

Jag råkade hamna framför ett par ur denna kategori också .Dessa verkade bli helt överväldiga av Lars Winnerbäcks väsen så efter en låt började båda två gråta som om dom aldrig hade gråtit förut. Vackert att se…fast konsertfascisten framför mig uppskattade inte detta.

Svart-och-svår-20-år:

Denna kategori är väl den jag kan identifiera mig mest med. Personer ur denna kategori verkar bara stå rakt upp och ner, längst fram, med armarna i kors eller med händerna i fickorna. Det kan verka som att de önskar sig därifrån, men egentligen uppskattar de bara att lyssna på musiken och allt de önskar är att Konsertfascisterna ska sluta sjunga med i låtarna.

Dansar-och-skiter-i-annat:

Mycket sympatiska varelser. De står allt som oftast två och två längst bak och hoppar och dansar glatt. Allt som oftast tittar de ner i marken, men på en given signal tittar båda två upp mot artisten, håller om varandra och hoppar i ”takt”. De skriker emellanåt också eller springer fram mot artisten.

De ”ofrivilliga”:

Denna kategori verkar ha nära släktskap med svart-och-svår-20-år. De står allt som oftast längst bak med armarna i kors och blänger ilsket på artisten. Det verkar som att de inte vill vara där, men om de inte ville vara där, varför köpte dom då biljetten? Det verkar som att de njuter av musiken lika mycket som vilken som helst, men på behörigt avstånd.

Det som binder samman alla dessa grupper är kärlek till artisten. En kärlek och ett engagemang som visar sig på olika sätt. Personerna kan även växla mellan de olika rollerna allteftersom konserten fortskrider.

W.2: Winnerbäck-smart karl:

Ja, vem är denne man? Mannen, myten, legenden? Jag har ingen aning och jag ska inte förolämpa honom genom att försöka analysera honom.

Det jag däremot ska nämna är hans slutsnack. Han berättade för oss att han hade läst en artikel om buttra artister. Han var inte bara nämnd, han hade fått ett helt stycke. Anledningen till detta verkar vara att han inte ger så många intervjuer eller märks så mycket i media.

Som förklaring till detta sa han att han tyckte att det var lite obehagligt (naaaw!) Vilket jag kan hålla med helt och hållet, om jag skulle vara känd så skulle itne jag vilja figurera så mycket i media. Sedan sa han att han hellre lägger energi och tid på att turnera, klokt val…

I samband emd detta drog han en paralell till en av hans upplevelser på dagis. Han var 9 och på dagis skulle de ha julgransskakning. Han hade på sig en Kizz t-shirt och sålunda ville han inte dansa kring granen. Då sa personalen att om han inte dansade så skulle han inte få en godispåse och då rymde han. När han väl kom tillbaka satt barnen och åt på sina godispåsar. i alla fall…denna historia avslutade han med genom att säga att han nu är 34 år och han har inga planer på att börja dansa kring granen….det borde vi också överväga att sluta med.

För att runda av vill jag ta ett citat från honom som har etsat sig fast i mitt minne:

”Jag är svår att leva utan, jag är svår att leva med…”

jag gillar inte jul…egentligen är jag ganska emot de flesta traditioner av anledningar jag icke planerar att yppa här…men hur som haver…julen…en tid då man ska leka lyckliga familjen.

Allt har sina fasta rutiner…och jag vet vart det kommer sluta…återigen är jag åskådare till ett skådespel där aktörerna vet exakt vart de ska gå, vad de ska säga…säger man något annat bryts apatin och folk blir rädda..

Rädda, ger dig onda ögat….”Sara, håll käften och ät din potatis!” Men jag vill att de ska bli rädda, rädda för sig själva. Jag vill bryta apati tillståndet, skrika högt och skaka om deras värld så att allt blir kaos.

Det pratas om julen…det pratas om lågkonjunkturen…och farmor som frågar varför jag är singel….jaja, ständigt samma frågor som jag har vetat svaren på allt för länge.

Men..lite mer allmänt…jag tycker att julen är en social indikator. Hur mycket kan man ha på julbordet? och för den delen hur många julbord blir man bjuden på? Hur dyra julklappar ligger det under granen? Allt detta markerar klass. Social klass! Klassamhället är en realitet, folkens!

Hörde en diskussion på en buss från Stockholm. En kvinna talade om att hon så här innan jul hade jobbat övertid för att kunna köpa ett X-Box till sonen…är det värt det?

Stress, stress, stress…yta, yta, yta! Och allt detta koncentreras och intensiseras under några få dagar. Kulmen nås…och efter det…slutar det i knall och fall eller står man pall? det återstår att se…

Nej, nästa jul ska jag hyra en liten ,liten stuga ute i skogen och gömma mig från detta…Kanske John får följa med, han verkar vara lika bitter som jag… Jag berättade för Elin och Lillstrumpa om mina framtidsplaner…ehm…Elin sa att hresvärden förmodligen skulle komma till mig och önska mig en God Jul…och Lillstrumpa sa att hon skulle komma och hämta mig. Över min döda kropp!

Återigen så är det tydligen farligt att vara ensam och av någon anledning så är det farligare att vara ensam under just julen…

Ah, julen…en familjens högtid…eller är det bara en klyscha? en yta…

Så här är det, vi har börjat en ny kurs (kyrkohistoria, or something). Hur som haver, vår ”lärare” är en mycket sympatisk proffessor. Jag gillar honom verkligen, kan bero på att vi har samma flummiga tankebanor, men det är ett sidospår. Det jag ska behandla i dag togs upp på vår introduktionsföreläsning.

Nämligen att det förbjudna lockar och varför detta kommer sig.

Okej, hans exempel var Syndafallet. Då när denna s.k. Eva åt av den förbjudna frukten. Enligt proffessorn hade Gud sagt till Adam och Eva att de fick äta ALLT, utom frukten från kunskapens träd. Vad gör dom enligt Skapelseberättelsen? Jo, de äter av den förbjudna frukten..

Så…varför drar sig människor till det förbjudna? För att det är spännande så klart! Vi undrar vad som är så himla speciellt med det som är förbjudet. Vad är det vi går miste om?

Människan är väl i grund och botten lite för nyfiken för sitt eget bästa och se vart det har lett oss. Det har lett oss till det här, är det inte fantastiskt? Hurra, för människans nyfikenhet!

Om människan itne hade varit nyfiken, vad hade vi vetat då? Skulle vi ha vågat forska på ”förbjuden” mark? Skulle alla upprorsmakare tystats och vi hade inte lärt oss att se kritiskt på det som ter sig självklart? Tack och lov finns det de som skiter i det förbjudna. Vilket egentligen är alla…så tack alla! jag menar, alla har väl någon gjort något de inte får, det kan verka hur banalt som helst. T.ex. du kan ha vägrat gå och lägga dig i din barndom.

Vi är itne bara nyfikna på det som är förbjudet. Det verkar som att vi även är nyfikna på vad konsekvenserna kan bli av att göra något förbjudet. Vi förväntar oss en reaktion. Kanske om reaktionen inte blir så farlig som vi trott så kanske vi vågar göra mer förbjudna saker? Kanske…kan ju alltid hoppas..

Detta att göra det örbjudna hänger starkt ihop med den fria viljan. Vi kan välja att göra det förbjudna eller inte. Jag tror att vi allt som oftast väljer att göra det som är förbjudet. Vi verkar vara upproriska i grund och botten.

Hm…detta verkar också höra ihop med att kasta sig ut i det okända också…hm…jao, det förbjudna brukar väl vara upphöjt i dunkel för oss…på ett vis…antingen vet vi inte vad det är, vad konsekvenserna kan bli elelr vad det är som gör det förbjudet.

I alla fall, på denna föreläsning sas det också att när människan blir påkommen med att göra något förbjudet så brukar hon skylla ifrån sig och sedan gömma sig. Känns det igen? Media är full av exempel på folk som har ”gjort en pudel”…det är väl ganska typiskt att skylla ifrån sig. Som barn, o mde har gjort bnågot ”fel” så skriker de ”Det var inte jag!” och sen springer dom iväg. Nu har inte jag studerat alla barn, men denna tendens såg jag när jag jobbade som au-pair…och så känner jag igen det från min egen barndom. I alla fall, jag försökte få ”mitt” barn att förstå att det är okej att göra fel, för det är det. Ingen är verklgien perfekt. Jag var bara glad att hon vågade pröva på det förbjudna (Du är fortfarande Awesome, vennen min!)

Hur som haver…förbjuden frukt smakar inte Barbapappa!

Okej, då har jag tänkt för mycket igen…

Ehm….lite bakgrundshistoria. jag har precis börjat en ny kurs. Kyrkohistoria…Mycket gubbar och årtal. Jag har jätte svårt för att ta till mig denna form av kunskap. Och detta gör mig ganska frustrerad.

Så…i går höll jag en lång monolog för min syster om hur det funkar här.

Okej, folkens, så här är det. Allt som oftast tror man ju att alla är välkomna till universitetet, att det inte är så inskränkt och att det inte bara är en viss elitgrupp som hör hemma här som det var i universitetets barndom. Har detta förändrats? Nej!

Om du inte kan lära dig det som dom vill att du ska lära dig, p ådet sätt som dom vill, examineras på det sätt som dom vill, så säger dom att du inte har ett skit där att göra! Så…om du inte lär dig gubbar och årtal, om du inte lär dig genom att lyssna, skriva och läsa, om du inte pallar att skriva salstenta så ska du inte komma dit.

Det är inte bara detta som gör mig frustrerad! Nej! Nu är det så att jag läser lärarprogrammet och från start har vi blivit matade med att vi MÅSTE variera examinationsformerna när vi blir klara, vi måste tillfredsställa alla lärstilar. Men så är det inte här! Det är bara en lärstil som tillfredsställs, nämligen den auditiva och visuella lärstilen. Men den kenestetiska, då? Om jag inte minns fel så vill den som är kinestetisk lagd göra saker för att lära sig. Och den taktila lärstilen? Den som vill ta på det den ska lära sig. Hör inte dom människorna hemma på universitetet? Har dom ingen rätt att gå på universitetet?

På pappret har dom det, men i praktiken tycker jag att det är det omvända…

Så…hur ska jag göra med mina framtida elever? Ska examinationsformerna bara vara att dom ska få måla kunskapen? jag kan tänka mig att det då skulle koma någon stackare och säga att det inte funkar för den….ha! Men ska jag då säga ”ah, tråkigt för dig, men det är så här det funkar i samhället.” BAH!!

Nej, jag ska vara bättre än ledningen på universitetet. Jag ska variera mina examinationsformer och om jag (mot all förmodan) skulle bryta mot detta löfte, så får du mer än gärna blåsa upp och sticka hål på mig.

jag blir så arg….Hycklare!!

Jag har tänkt lite för mycket igen…ehm..dagens tema är hopp ( nu menar jag inte hoppa som i den fysiska aktiviteten, det är bara roligt. nej, folkens dagens tema kan bli lite tungt och jag kommer tappa bort mig efter vägen).

Så…vad är detta hopp? Tron på att det kommer bli bättre. tron, inte vetskapen, att det kommer bli bättre. Så skulle jag vilja sammanfatta hopp.

Vi människor har en tendens att inte vara nöjda i den tillvaro vi lever i så då hoppas vi.  Hoppas att komma till en ”bättre” värld när vi dör. Hoppas att vi kommer få det där jobbet. Hoppas att det här inte kan vara allt.

Ständigt jaga, aldrig nöjda. Så då kommer en mycket, mycket viktig fråga. Om vi vore nöjda skulle vi sluta hoppas då?

För att vara riktigt ärlig, så ”Ja”, det tror jag att människan skulle. Om vi utgår från min tidigare definition av hopp. Om människan vore helt nöjd med sitt liv, varför skulle hon då tro att det ska bli bättre i morgon? Hon har ju redan så bra som hon har det.

Nu hoppas (he!) jag att mina teorier om detta inte stämmer, eller gör jag? En hopplös värld? Alla människor är nöjda och glada…haha! Vilken utopi! det lär inte hända. Hm…alla människor är nöjda, men det finns inget hopp i världen…ja, jösses,ja…

Hur som haver, det sägs ju att det sista som lämnar en människa är hoppet. Kan det inte vara tvärt om? Kanske. För att återgår till ovanstående resonemang. Om en människa skulle vara nöjd, varför skulle hon hoppas? Hoppet har lämnat henne. Och en människa i den djupaste kris, vad har lämnat henne? Hoppet. Och vad har dessa båda stackars satar gemensamt, dom är hopplösa! De har förlorat samma sak, bara under olika villkor.

Nu tappade jag bort mig lite på vägen…ehrm…(situationen kräver en snus)

ja, så var det ,ja…hoppet som sitter ihop med religion. Vad brukar man allt som oftast hoppas på som religiös? (observera ”allt som oftast”) Jo, tron på ett liv efter detta, en bättre morgondag. Hopp och tro är väldigt starkt sammanflätade. Fast, egentligen, hoppet är intimt sammanflätat med all mänsklig verksamhet.

Jag tror att det genomsyrar mycket av det vi gör. Vi agerar på ett visst sätt för att vi hoppas att det ska bli ”bättre”. Mycket av det kan tänkas vara illusioner.

Illusioner om att det skulle bli på ett visst sätt. Hm…men jag tror att innan våra förväntningar blir illusioner så är de hopp i någon form. T.ex. vi hoppas att det ska bli på ett visst sätt när vi har stämt ett möte. När det sen visar sig att det inte blir som vi har tänkt och vi reflekterar över vårt handlande och våra förhoppningar så inser vi, allt som oftast, att det bara var illusioner, drömmar…

Jahaja, folkens, för att avrunda med något lite mer upplyftande.

Hoppet är det som gör oss unika, det som gör oss till individer. Så sluta inte hoppas, det är det som gör dig till den du är och du är bäst i hela världen. Glöm aldrig det, любимый человек!

Att sitta på ett tåg är som att vara i en annan värld. En sluten värld och landskapet runt omkring är som statister. Skuggstatister i denna dödsdans. Tysta skuggor av det som var, inte det som är nu och inte det som inte kommer.

Dra då…stick iväg. Dom har ihjäl dig och det gör dig inte till en martyr. Du vill krossa vad dom står för, men dom krossar dig, dom hinner alltid före, vilka svin!

Sitta på tåget…med för dig okända människor…på väg, mot en förhoppningsvis, känd destination. Dom sitter där som tomma skal…tittar tomt mot dig. Läser dom av dig? Granskar dig från topp till tå, vad ska man annars göra på ett tåg? Spela med i rollen…granska din granne. Stör dig på att den inte kan sitta still.

Perrongen backade, men tåget stod still

Varför är du kvar här? Varför stack du inte?

Jag tänker skita i min kamp och dra.

Pözzz, jävla rasse…

Jag börjar förlora hoppet om mänskligheten på riktigt.

Jag försöker förstå vad det är som gör människor till vad dom är, men detta projekt är dömt att misslyckas. Vad är det jag menar egentligen? men, hur som haver, jag har försökt förstå mig på människor och varför dom beter sig som dom gör. Jag har försökt studera detta på micronivå, försöka förstå varje enskild handling..ehm…det funkade inte..

Men, om man studerar människor på macro nivå, så kan en viss del av deras betteende förklaras. T.ex. om en person är odräglig när den är full, detta kan förklaras om man ser till hela personens situation. den kanske har det pissigt på jobbet, skolan och för att fly från sin tillvaro så tar den till alkohol. Detta konstaterande kanske inte ursäktar personens beteende, men det kan förklara det. dåligt och okreativt exempel…men ändå…hm…om en person köper kaffe mellan två föreläsningar…detta tål att studeras vidare…

jaja…ehm…Elin har konstaterat att jag är vampyr tydligen (?) men jag ska itne låta någon annan deffiniera vem jag är. Men emellanåt så skäms jag över att vara människa.

Tack och lov finns det undantag och det är dessa undantag som gör att jag har ett litet, litet hopp kvar. Hoppet är det sista som överger en människa och i och med att jag har hopp kvar så är jag väl människa jag också.

En svan är inte en älg (eller?) och en klyscha är något som man inte vill höra, men ack, så väl de beskriver verkligheten och känslor.

Se bara på den här;

”Man vet inte vad man har förräns man har förlorat det”- jag vet inte hur många gånger jag har reflekterat kring denna och insett att det stämmer tyvärr. Ok, för att bara ta ett enkelt exempel: en närstående till dig har gått bort. Då börjar du väl allt som oftast tänka på den och allt som du hade velat sagt till den och hur mycket den egentligen betydde för dig. Den fattas dig och det är riktigt illa den måste försvinna för att du ska förstå vad den betyder för dig egentligen. ( När jag skriver ”du” så menar jag även ”jag”, även jag är mänsklig, dock har jag tvekat några gånger, men det tar vi inte här.)

En annan klyscha som används allt för frekvent är:

”Det är inte ditt fel, det är mitt”- Om jag skulle använda den så vore det tyvärr sant. Jag vet att det är fel på mig. Men, jag menar fokens, det kanske inte är så fel som det kan verka. Det kanske är fel på personen som säger det. Den kanske inte har förmåga att älska, t.ex, och personen i fråga vill få fram att det inte är något fel på dig, utan på just den personen som yttrar detta. Dock tycker jag att denna klyscha ska användas med försiktighet, elelr det gäller alla klyschor.

Det kanske är just därför som dom har blivit klyschor, dessa fraser har använts allt för oreflekterat. För egentligen om man tänker efter så är de ganska korrekta beskrivningar av en situation, för min del i alla fall. Jag är nog en klyscha rakt igenom. En arketyp. Ett mönster som man känner igen.

Detta ska ses som ett svar på mitt systers inlägg (kolla upp det vet ja). Det kan också ses som en fortsättning på det.

Som de flesta av oss vet så är det ju Halloween i helgen. Pttf! och Bah! säger jag till det. Jag har lovat en gatsten vid [hg] att jag aldrig ska bryta mot mina principer (bl.a.) och när jag svär vid en gatsten då är det allvar! Man bryter inte ett löfte med en gatsten.

Hur som haver, en av mina principer är att jag inte ska fira Halloween, av den enkla anledningen att det är samma helg som Alla Helgona. jag gillar att gå till kyrkogården och kolla på ljusen. Det är så fint, väldigt harmoniskt, det är så tyst…och hela atmosfären. Det osar av känslor. Samtidigt ger det mig tillfälle att reflektera över…allt…det är bara en person som har velat följa med mig till kyrkogården och Du finns inte i mitt liv längre, så jag får gå ensam. Det blir bäst så. Tio minuter för mig själv, det är allt jag begär.

Jag ska aldrig bryta mot den här principen, min tradition. För egentligen är det en tid då vi var och en reflekterar över dom vi har förlorat. Vi behöver ha den tiden för oss själva egentligen, för vi är väldigt dåliga på att inse att vi alla lider av en dödlig sjukdom, livet. Det är en plåga hela tiden och den plågan är för kort (eMiL)

Men hur som haver, kalla mig gärna konservativ, trångsyn, seg, gammalmodig och dryg, men kalla mig inte….lilla gumman…