En svan är inte en älg (eller?) och en klyscha är något som man inte vill höra, men ack, så väl de beskriver verkligheten och känslor.

Se bara på den här;

”Man vet inte vad man har förräns man har förlorat det”- jag vet inte hur många gånger jag har reflekterat kring denna och insett att det stämmer tyvärr. Ok, för att bara ta ett enkelt exempel: en närstående till dig har gått bort. Då börjar du väl allt som oftast tänka på den och allt som du hade velat sagt till den och hur mycket den egentligen betydde för dig. Den fattas dig och det är riktigt illa den måste försvinna för att du ska förstå vad den betyder för dig egentligen. ( När jag skriver ”du” så menar jag även ”jag”, även jag är mänsklig, dock har jag tvekat några gånger, men det tar vi inte här.)

En annan klyscha som används allt för frekvent är:

”Det är inte ditt fel, det är mitt”- Om jag skulle använda den så vore det tyvärr sant. Jag vet att det är fel på mig. Men, jag menar fokens, det kanske inte är så fel som det kan verka. Det kanske är fel på personen som säger det. Den kanske inte har förmåga att älska, t.ex, och personen i fråga vill få fram att det inte är något fel på dig, utan på just den personen som yttrar detta. Dock tycker jag att denna klyscha ska användas med försiktighet, elelr det gäller alla klyschor.

Det kanske är just därför som dom har blivit klyschor, dessa fraser har använts allt för oreflekterat. För egentligen om man tänker efter så är de ganska korrekta beskrivningar av en situation, för min del i alla fall. Jag är nog en klyscha rakt igenom. En arketyp. Ett mönster som man känner igen.