Solen hopar sig:

Försoningsoffret var offrat. Försoningen hade uteblivit.

Det lilla Mörkret föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg.

”Aj, som Carola!” sade Det lilla Mörkret.

Det lilla Mörkret föll igen. Det föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg. Det föll i en till vägg. Det föll i en till vägg. Det fick ett Kosta Boda glas i magen.

”Det där var väl onödigt nödigt!” skrek en molntuss.

”Exakt. Det var därför jag gjorde det.” sade en snöhög.

Det lilla Mörkret slog sig för benet och satte sig upp. Tillvaron var inte som den var till för.

Något fattades. Något hade blivit ersatt av fantomer skapade av smärta. Dessa fantomer dansade balett. Fantomerna åt upp den självmordsbenägna bambun. Fantomerna åt upp det glutenfria mjölet. Fantomerna åt upp allt som var gott och allt som var äckligt.

Det lilla Mörkret var ensam. Det var tillsammans med sin ensamhet. Det var fult och tomt och kallt. Det var vacker och fullt och varmt. Det var…ingenting…men samtidigt allting. Det var…

Texter darrade i luften. Molntussarna…molntussarna hoppades.

Det lilla Mörkret´s fot hade fått känsel. Detta var något som var vanligt ovanligt och det var allt annat än trevligt.

”Vaken? Vaken! Du är vaken!” väste Nått.

”Jag är inte vaken….men jag är samtidigt vaken…jag ser inte med dina ögon…jag ser inte med mina ögon…jag ser med eMiL´s ögon…inte…kanske…neh!” sade Det lilla Mörkret.

”Kontakta Det lilla Ljuset.” kommenderade Nått till ett Lambohovkid.

”Gör det själv. Vi har inte tid i otid…” pep Lambohovkidet.

”Pinnen!” sade Nått. Pinnen dreglade och simmade iväg till Det lilla Ljuset.

Det lilla Ljuset satt och värpte oliver i sin provisoriska bostad. Pinnen simmade in bakom Det lilla Ljusets ögon. Den kommenderade Det lilla Ljuset att ta sig till Puss och kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister. Gjort och sagt. Det lilla Ljuset anlände till just denna plats i tillvaron som inte var som den var skapad till.

Det lilla Mörkret famnade, greppade och sökte efter ”fisk” som inte fanns där det skulle finnas. Det sökte efter en tröst, en tår, en knuten näve…Det tvekade…och följde sedan efter. Trådarna var lösa.

Det lilla Ljuset smälte ihop trådarna.Gav trösten. Torkade bort tåren. Öppnade näven. Fångade ”fisken”. Det lilla Mörkret slutade leta. Det hade hittat det Det sökte.

”eMiL är..inte här…inte där..här och där…” sade Det lilla Mörkret.

”Håll det inom dig.Få sedan ut det.” Uppmanade Det lilla Ljuset.

Det lilla Mörkret väste. Det kräksjuke-panik-sprang till hålet i väggen. Det slängde sig mot det provisoriska räcket. Det skrek.

Ett långdraget tjut. Ett långdraget pip. Ett långdraget väsande. Ett långdraget tjut.

Invånarna i det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov frös i ögonblicket. De granskade varandra. De granskade sig själva. De såg träden. De såg himlen. De såg den stundande våren. De såg leran. De såg de mögliga löven. De såg cyklarna. De såg den provisoriska matbutiken. De såg den Vise Mannen i Centrum. De såg byggnaden som tillbads emellanåt av Skuggorna. De såg Nått. De såg Ballkongskyddet. De såg Det lilla Ljuset. De såg Lambohovskidzen. De såg Pinnen. De såg Det lilla Mörkret. De såg Livet.

De föll sedan efter. De såg inget mer.

Det lilla Mörkret slutade skrika. Det stod flämtande i hålet i väggen.

”Det är slut…allt är slut…och nu är det bara början kvar.” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Ballkongskyddet, Det lilla Ljuset, Pinnen och Lambohovskidzen smög sig på Det lilla Mörkret.

”De levde…de levde för en stund…För en stund var det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov bebott. Vi har lyckats, любимый человек. Dock bara för en liten evighet, men vi lyckades.” sade Nått.

”Vi lyckades olyckligt…” sade Det lilla Mörkret.

———————————————-

Prolog?

Det lilla Mörkret utförde detta skrik med mycket jämna mellanrum. Var 5:e vecka närmare bestämt. Detta för att hedra minnet av försoningsoffret, eMiL.

Nu, i våra dagar, har invånarna tagit efter denna tradition. De har dock glömt bort varför de utför detta (som allt annat). med detta epos har vederbörande författare haft som ambition att upplysa utövarna varför de skriker. Det är inte ett tentaångestskrik. Det är ett skrik till ett minne. Det är ett skrik som får invånarna i det fjärran landet Lambohov att inse för en kort evighet att de lever…

———————————————

Författarens kommentarer:

Detta har varit otroligt roligt och nu är det med stor sorg i hjärtat och med tinnitus i lilltån som jag sätter punkt för den här delen. Förhoppningsvis har ni haft minst lika roligt som jag. Tack, alla underbara levande människor som har vart min inspirationskälla. Tack till alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack till alla som har medverkat, ni vet inte vilka ni är. Jag vet inte vilka ni är (eller gör jag…). Vet vi verkligen vilka vi är? Måste vi vara något alls? Kan vi inte bara vara nått?

Jag vill också säga att det eMiL säger är direkta citat ur hans låtar och spoken word. Jag kan rekomendera att ni lyssnar på hans låtar för att få en djupare förståelse av detta epos. Gå gärna in på hans hemsida http://emiljensen.se (sidan finns länkad här till vänster, eller höger…eh?…) eller sök på spotify. Eller varför inte följa med mig på en av hans konserter ^^

Detta epos har blandats av riktig tentaångest, hårtesar, pinsamt mycket mängder kaffe och kreativitetsångest (ni som känner mig vet vad jag pratar om…eller gör ni? Kan ni säga att ni känner mig? Nej, jag är inte alls svart och svår. Haha! урод!). Och om ni läser mellan raderna så kommer det fram mycket av mina egna åsikter.

Återigen, tack alla underbara människor som har läst och stöttat mig! Ni vet att utan er vore jag ingenting.

// Er älskande Ville