okej, så här är det; jag skrev ju tenta för ett tag sen och jag har nu hämtat ut eländet…summan av kardemumman; den var uppdelad i två delar, en del fick jag Vg på och den andra delen får jag komplettera på, men hittills ha r jag U på den delen..

så..jag spontant tänkte jag ”Ah, Vg, första och sista gången det händer” ”Ah, U, definitivt inte sista gången jag får det”. Återigen, oreflekterat, hänfaller jag åt det negativa. I stället för att hoppa och dansa för att jag fick Vg så tror jag genast att: a) det är sista gången. b) examinatorn måste ha vart hög som ett höghus när denne rättade tentan. c) det är något som är jävligt fel. d) va fan la jag i kaffet den morgonen?

Istället för att tro att jag har pluggat asmycket…istället för att tro att jag faktiskt kan det hela…så förlägger jag ansvaret på ett objekt. Min seger beror inte på mig, det beror på examinatorn, kaffet eller något odefinerbart som är ”fel”. Varför? För att det svenska folket blir matade med faktafel! Faktafel som får dem att tro att de inte duger.Faktafel som får dem att tro att dem inte är nått.

Om vi då kollar på betyget U. När det kommer till det betyget,ett misslyckande (om man ska dra det långt)…så läggs ansvaret på subjektet. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha frågat någon annan. Jag kunde ha diskuterat just den texten med en annan kurskamrat. Jag kunde ha agerat annorlunda. Alltid detta refererande till subjektet när människan har misslyckats. Varför? av samma anledning..Faktafel, folkens!

Nu vill jag inte påstå att alla är likadana, men tänk gärna efter lite och delge mig av ditt resonemang.

Okej, så här också; emellanåt…så är situationen det omvända. de allra flesta av oss känner igen den här situationen; ett barn förstör…pttf…en vas. Vad utbrister den? ”Det var inte jag!” ansvaret har lagts på ett objekt. Antingen var det vasens fel, världens fel, Simons fel. Utomstående objekt. Det är inte ofta som barn lägger ansvaret på det egna subjektet. Föräldrarnas reaktion blir väl oftast; de berättar mer än gärna för barnet att det är barnens, som handlande subjekt, ansvar. Det var de som gjorde fel. Med denna handling tror jag att föräldrarna vill att barnet ska lära sig att ta eget ansvar. Inga konstigheter här inte. Problemet tror jag dock kan bli att det läggs inte tillräckligt med tid att diskutera med barnet vad det är som är så fel. Det lär sig bara att det är fel, men inte varför. Diskutera gärna med barnet. Barn är inte dumma! De är inte halva människor!

Det som jag tror att man också måste lägga tid och energi på är när människor gör något bra. Uppmuntra det. Kommunikation är A och O. Allt som oftast är det svårt att säga konkret vad det är man har lyckats/misslyckats med. Då är det ju mysigt om människan har en annan människa att diskutera med som kan vara där och vägleda varandra.

Ah,jösses, kalla mig gärna idealist, eller vad tusan som helst. Jag kommer dock inte lyssna på det. Jag gillar inte att bli definierad…vare sig jag är lyckad eller misslyckad…jag ÄR och det räcker gott och väl