Jag har kommit fram till hur jag ska tacka Elin, The One and Only. Hon ska få en tavla! Eller hon ska köpa duken så står jag för arbetet och ångesten, men det är det ultimata sättet för min del att visa att jag är tacksam för allt en person har gjort.

Elin ska tackas för:

1) Hon är Awesome. 2) Hon lånar ut sin cykel åt mig när Den Blåe Hest har drabbats av Lambohovskidzens brinnande ångest. 3) För att hon lånar ut sin bostad när jag behöver det som mest. 4) För att hon är min wing-man. 5) För att hon är min eviga Partner In Crime (du vet vad jag pratar om…) 6) För att hon delar min sjukliga fascination för vin. 7) För att hon existerar ( och bara den punkten är nog i sig..)

Tack, Elin, hjärtat! ^^ Jag ser fram emot att hedra dig med en äkta del av min själ, slit den med hälsan!

Ehm….på tal om det hela…Bettina föreslog att jag skulle ta emot beställningsjobb. Hon och jag tror att det skulle bra på många sätt och vis…så vill innehava en tavla av vederbörande, lämna en liten kommentar med kontaktuppgifter, så kan du få se bilder av tidigare verk. Kostnaderna kommer vara att du får stå för material och arbete. Nu är jag inte ens i närheten av Van Goghs skicklighet och av den anledningen är priset anpassat efter detta faktum. Genom de här beställningsjobben är min förhoppning att etablera mig på den konstnärliga marknaden. Så…jag är novis…

Man är inte äldre än vad man är och beror helt på hur man känner sig, så…jag är inte gammal egentligen…mina barn trodde jag var 25, vet inte om jag ska ta det positivt eller negativt…

Min mentor sa att ju äldre man blir…och om någon utomstående part säger att man är yngre än man är så ska man ta det som något positivt….äh!…även om jag är yngre än folk tror så tar jag det som något positivt..man ska alltid ta det positivt eller skita i det…jaja…Begreppet vuxen är relativt, som allt annat i tillvaron..inget är säkert längre..

Nu bara blajjar jag, men det var inget nytt under månen, det är dags att checka ut, dricka upp, svälja och le och göra något med sin tillvaro, eller? (heh..)

I don´t wanna do this grown- up things. I´ll point my finger at queens and kings.

Aristoteles säger: Att låta sig definieras av andra än sig själv är inte en dygd.

Haha! xD Dagens citat av Lillsttrumpa: ”Fan, vad öm jag kommer vara i de här hålen!” ehm…inget är vad det verkar vara längre…(hon håller på att byta örhängen i örat!!)

Nu ska vi fira Lillstrumpa! <3

För att citera Bettina: ”Aaah! Nu är det fäst!”

Lilla lillstrumpa. Ballkongskyddet. Filen. Teet. Snusen. Kaffet. Spenatsoppan. Oljefärgen. I-poden.

Sitt ner, häll käft och lyssna, jävligt noga, för det här är den vackraste kärleks”ballad” som någonsin har skrivits…

Love ya! Även fast det kanske inte märks så okristligt ofta…

Haha! Bara för att jag kan och är bitter…

Jag boykottar nuneboken, för att jag är så okristligt trött…på alla sjuka grupper, tiny winy emo-kids och att det verkar som att allt existerar kring facebook.

Nej, jag vill kramas på riktigt, leva den riktiga världen….oh, how sweet it is…

Nej, men allvarligt…vad hände med breven? Vad hände med att man fick en personlig inbjudan till ett kalas? Vad hände med telefonsamtal när man fyller år? Det försvann med facebook…(iaf de två senare komponenterna…)

Oh, nej, fy! Usch…för att inte tala om satans verktyg, Farmville…huh!

Jag är väl en gammalmodig gammal ”mormon” kärring (fråga inte om logiken…) Haha! jaja, jag var en punkare en gång i tidernas begynnelse…de gamla takterna sitter väl i..

Hm…undrar om det är nån mer som vågar vägra facebook?

Nej, nu ska jag kratta och lyssna på Skabb…eller TT Reuter….

Inte direkt i alla fall, folkens.

Se det så här; en beröring, säg en kram. Kan te sig ytterst oskyldigt, men vissa människor vill kanske inte vid ett visst tillfälle ha en kram. Det behöver inte bero på subjektet som vill ha en kram, det kan bero på allehanda omständigheter. Ex. subjektet som inte vill ha en kram kanske inte är i rätt sinnelag för att ge en uppriktig kram, då är det väl lika bra att undvika att krama det andra subjektet? (Jag benämner dessa två parter för subjekt av den enkla anledning att de är båda personer med viljor, det är ingen som vill släppa sin önskan. Å andra sidan blir ett av dessa subjekt ett objekt för det andra subjektets vilja, t.ex. subjektet som vill ha en kram, struntar i det andra subjektets vilja att inte ha en kram, sålunda blir detta subjekt som inte vill ha en kram ett objekt för det andra subjektets vilja…och tvärtom…en av dessa parter blir så småningom ett objekt i denna interaktion, men innan någon av dessa två subjekt har fått sin vilja igenom så är de båda just subjekt. Det är det det handlar om..någon får så småningom sin vilja igenom…båda kan inte ”vinna”, om man ska dra det jävligt långt! )

Vi har en intressekonflikt, folkens! Och det är svårt att se en lösning på denna konflikt, antingen kramas subjekten, eller så gör de inte det. Kan båda ”vinna” denna konflikt? Förmodligen…om det finns ett tredje subjekt som vill ha en kram, då kan det ske en kompromiss..subjektet som vill ha en kram kan krama det andra subjektet som vill ha en kram. MEN…för att komplicera det hela ytterligare. Subjekt 1 (som vill ha en kram) vill kanske inte krama just subjekt 3 (det andra subjektet som vill ha en kram), det kanske är ”fel” person. Så den lösningen är inte ideal…

Jag har försökt finna en lösning på det hela…Kanske subjekt 1 och subjekt 2 kan enas om att de inte ska kramas utan berätta med ord hur de känner för varandra. Men det är tydligen också fel. Just ord av ömhet måste kombineras med något (av någon outgrundlig anledning!), detta något är just fysisk beröring. Det räcker inte med att subjekt 2 säger till subjekt 1 att det är en fantastisk människa, men att subjekt 2 inte just nu föredrar att ge subjekt 1 en kram (eller något annat subjekt för den delen, kanske). Det är svårt att inte ta det här personligt. Varför är det inte nog med själslig beröring med ordets makt? Ord kan förstöra en människa, brukar man ju säga, varför kan det inte vara det omvända?

Men varför är det så, folkens, att det är helt i sin ordning att gräla med en människa. Använda ord för sitt missnöje och inte kombinera det med fysisk kontakt. Om en person skulle slå ner en annan människa för att de har en konflikt, då skulle de agerande subjekten få ett straff för detta (frihetsberövade..).

Det är..tja..nästan samma problematik. Men man kan inte stämma ett subjekt för att den gav ett annat subjekt en kram mot detta subjekts vilja. Men man kan stämma ett subjekt för att den gav ett annat subjekt ett slag mot detta subjekts vilja. Det är beröring mot en agents vilja! Det är kränkande.

Det är den fysiska skadan som värderas, inte den själsliga.

För att glida in på ett sidospår (fast det har med den här argumentationen att göra). Om då subjekt 2 (som inte vill ha en kram) säger just detta till subjekt 1 (som vill ha en kram), då ska det förklaras och förklaras och förklaras varför just subjekt 2 inte vill ha denna beröring. Men det krävs ingen förklaring till varför subjekt ska ge varandra kramar.

Det är lustigt…väldigt lustigt…men, människan är väl i grund och botten egoistisk. Hon gör ytterst sällan något för att tillfredsställa någon annan än sig själv…

Så människan äger inte sin egen kropp emellanåt utan det är ett objekt för ett annat subjekts vilja. Det är lustigt…Välkommen till 2000-talets Sverige…

Den uppriktiga kramen..den uppriktiga beröringen…två subjekt har samma mål med ett möte….de ska kramas..och det är just det som sker. Är det inte fantastiskt? Det är så vackert så jag nästan börjar gråta…två människor förenas i ett gemensamt möte på samtliga plan…mm…

Det är underbart att sitta nere vid resecentrum. Möten…det ser så vackert ut…det är vackert för en utomstående part på en parkbänk…

Aristoteles säger: Att vilja är en dygd.

P.s: kram är bara ett exempel på beröring, det hoppas jag ni förstår. D.s.

Språkförbistring på Arrendegatan…norska, svenska, tjeckiska, engelska..heh!…värmländska

Träffade mitt vessle fadderbarn i dag. Mycket sympatisk människa. Men…jag hoppar så otroligt mycket mellan språk, jag förstår inte längre vad jag säger, vad jag menar…jag tror inte det är nån stackars sate som förstår vad jag säger längre.

Med mitt vessle fadderbarn pratar jag engelska och hon försöker lära mig tjeckiska, det är assvårt, men kul. Med folk i min närhet pratar jag svenska och norska. Med mor och far pratar jag värmländska. Med mig själv pratar jag norska. Och mina stackars Vfu-barn får utstå en salt blandning av alltihop, kryddat med skånska. Inte konstigt att dom inte lyssnar på mig, dom förstår inte vad jag säger…

ehm, jo men selvfulgelig…

Internationell medborgare? Jag lurer på hvordan det kom sig att det ble sådan här? Är jag flexibel i mitt tänkande för att jag är flerspråkig? Neh, snarare förvirrad till den ytterste grens.

Jag ska även lära mig italienska för att kunna göra mig relativt förstådd i det land jag ska spendera ett halvår i…processen har redan börjat…Dime…vanligt uttryck när man svarar i telefon. låter fruktansvärt otrevligt, men funktionellt….”Ge mig”…inga konstigheter här inte. Pang på stenen.

Jag har för mycket att säga…jag har inte tid med en Dansk koloni i mitt medvetande!

Så, hvordan löser vi dette? Vaske litt me klorin…awesome!

Aristoteles säger: Avhållsamhet är en dygd.

Eh…men..vackert väder? Eh, va? Nu tar jag er tid i anspråk igen..men, men…whatever…

Så här är det; jag är ute på praktik. min mentor jobbar enbart en liten del..så jag roar mig med att knäcka rätt mina fingrar och…läsa Mark Twain ”Vad är människan?”. Mycket, mycket bitter människa må jag säga, men det han påstår kan jag relatera till via min princip (heh…för jag har inte Gud som yttersta norm, så jag håller inte stånd..Ville 1 – Satans Avkomma 8… men, iaf…) så…jag tycker det är en ytterst intressant och givande bok..

Hur som haver, folkens. Det han menar är att människor är bara resultat av yttre påverkan. Människan är en maskin, för att kunna producera något måste hon ha stimuli (material) från ett yttre objekt. det är detta stimuli som stimulerar människan till handling. det är inte något hon själv får för sig att göra. Vi är maskiner, enligt Twain, sen så finns det olika sofistikerade maskiner. Han tar upp Shakespeare som exempel; han var förmodligen en ångvält. Men poängen är att han var påverkad av sin tid och av den anledningen skrev han sina litterära verk som numera tillhör den litterära kanon.

I boken så är det två parter som diskuterar; en yngre man och en äldre. den yngre ger sig fan på att han ska motbevisa detta elände, men den äldre mannen kommer hela tiden med motbevis. Nu kunde Twain ha skapat en mycket bättre ifrågasättare (för ärligt talat…även jag skulle kunna sticka hål på hans argument…ifrågasättaren tolkar jag som en naiv liten prick…). men, hur som haver….Det är ändock intressant att läsa deras debatt.

Twain går sedan vidare att redogöra för vad det är som driver en människa. Vad kan då detta vara, folkens? Det egna vinnings perspektivet! *katsching!* Människan är en egoistisk varelse som bara agerar om hon vinner själv på det. Subjektet är i ständig fokus. Så…analys; den enkla handlingen. varför sitter jag här och skriver? För att jag har nått att säga. Jag bryr mig inte så fruktansvärt mycket om jag hjälper svältande invånare i Ryd. Detta var ett ganska enkelt exempel…så…men varför donerar jag pengar till Rädda Barnen; förmodligen för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gör något för att hjälpa till. det är inte i första hand för att jag vill hjälpa barn.. (ja, jag är en högst omoralisk båtmotor..men första steget att ändra det som är tokigt är att inse det…)…det är mitt egoistiska tankesätt som kommer i första hand. Usch, jaja, jag har vetat länge att jag inte kommer till himlen…

Jahaja, summa summarum; jag har inte kommit så mycket längre i boken…men jag ser fram emot att läsa ut den..

jag tror jag är en båtmotor…det känns bra…undrar om det är mer sofistikerat än en ångvält? En båtmotor är ganska endimensionellt….jag kanske är en espressomaskin? mm…det känns bra…kanske ska göra nån slibbig latte…mys..

Aristoteles säger: Spontanitet är en dygd

Solen hopar sig:

Försoningsoffret var offrat. Försoningen hade uteblivit.

Det lilla Mörkret föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg.

”Aj, som Carola!” sade Det lilla Mörkret.

Det lilla Mörkret föll igen. Det föll uppåt. Det föll neråt. Det föll åt sidan. Det föll i en vägg. Det föll i en till vägg. Det föll i en till vägg. Det fick ett Kosta Boda glas i magen.

”Det där var väl onödigt nödigt!” skrek en molntuss.

”Exakt. Det var därför jag gjorde det.” sade en snöhög.

Det lilla Mörkret slog sig för benet och satte sig upp. Tillvaron var inte som den var till för.

Något fattades. Något hade blivit ersatt av fantomer skapade av smärta. Dessa fantomer dansade balett. Fantomerna åt upp den självmordsbenägna bambun. Fantomerna åt upp det glutenfria mjölet. Fantomerna åt upp allt som var gott och allt som var äckligt.

Det lilla Mörkret var ensam. Det var tillsammans med sin ensamhet. Det var fult och tomt och kallt. Det var vacker och fullt och varmt. Det var…ingenting…men samtidigt allting. Det var…

Texter darrade i luften. Molntussarna…molntussarna hoppades.

Det lilla Mörkret´s fot hade fått känsel. Detta var något som var vanligt ovanligt och det var allt annat än trevligt.

”Vaken? Vaken! Du är vaken!” väste Nått.

”Jag är inte vaken….men jag är samtidigt vaken…jag ser inte med dina ögon…jag ser inte med mina ögon…jag ser med eMiL´s ögon…inte…kanske…neh!” sade Det lilla Mörkret.

”Kontakta Det lilla Ljuset.” kommenderade Nått till ett Lambohovkid.

”Gör det själv. Vi har inte tid i otid…” pep Lambohovkidet.

”Pinnen!” sade Nått. Pinnen dreglade och simmade iväg till Det lilla Ljuset.

Det lilla Ljuset satt och värpte oliver i sin provisoriska bostad. Pinnen simmade in bakom Det lilla Ljusets ögon. Den kommenderade Det lilla Ljuset att ta sig till Puss och kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister. Gjort och sagt. Det lilla Ljuset anlände till just denna plats i tillvaron som inte var som den var skapad till.

Det lilla Mörkret famnade, greppade och sökte efter ”fisk” som inte fanns där det skulle finnas. Det sökte efter en tröst, en tår, en knuten näve…Det tvekade…och följde sedan efter. Trådarna var lösa.

Det lilla Ljuset smälte ihop trådarna.Gav trösten. Torkade bort tåren. Öppnade näven. Fångade ”fisken”. Det lilla Mörkret slutade leta. Det hade hittat det Det sökte.

”eMiL är..inte här…inte där..här och där…” sade Det lilla Mörkret.

”Håll det inom dig.Få sedan ut det.” Uppmanade Det lilla Ljuset.

Det lilla Mörkret väste. Det kräksjuke-panik-sprang till hålet i väggen. Det slängde sig mot det provisoriska räcket. Det skrek.

Ett långdraget tjut. Ett långdraget pip. Ett långdraget väsande. Ett långdraget tjut.

Invånarna i det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov frös i ögonblicket. De granskade varandra. De granskade sig själva. De såg träden. De såg himlen. De såg den stundande våren. De såg leran. De såg de mögliga löven. De såg cyklarna. De såg den provisoriska matbutiken. De såg den Vise Mannen i Centrum. De såg byggnaden som tillbads emellanåt av Skuggorna. De såg Nått. De såg Ballkongskyddet. De såg Det lilla Ljuset. De såg Lambohovskidzen. De såg Pinnen. De såg Det lilla Mörkret. De såg Livet.

De föll sedan efter. De såg inget mer.

Det lilla Mörkret slutade skrika. Det stod flämtande i hålet i väggen.

”Det är slut…allt är slut…och nu är det bara början kvar.” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Ballkongskyddet, Det lilla Ljuset, Pinnen och Lambohovskidzen smög sig på Det lilla Mörkret.

”De levde…de levde för en stund…För en stund var det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov bebott. Vi har lyckats, любимый человек. Dock bara för en liten evighet, men vi lyckades.” sade Nått.

”Vi lyckades olyckligt…” sade Det lilla Mörkret.

———————————————-

Prolog?

Det lilla Mörkret utförde detta skrik med mycket jämna mellanrum. Var 5:e vecka närmare bestämt. Detta för att hedra minnet av försoningsoffret, eMiL.

Nu, i våra dagar, har invånarna tagit efter denna tradition. De har dock glömt bort varför de utför detta (som allt annat). med detta epos har vederbörande författare haft som ambition att upplysa utövarna varför de skriker. Det är inte ett tentaångestskrik. Det är ett skrik till ett minne. Det är ett skrik som får invånarna i det fjärran landet Lambohov att inse för en kort evighet att de lever…

———————————————

Författarens kommentarer:

Detta har varit otroligt roligt och nu är det med stor sorg i hjärtat och med tinnitus i lilltån som jag sätter punkt för den här delen. Förhoppningsvis har ni haft minst lika roligt som jag. Tack, alla underbara levande människor som har vart min inspirationskälla. Tack till alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack till alla som har medverkat, ni vet inte vilka ni är. Jag vet inte vilka ni är (eller gör jag…). Vet vi verkligen vilka vi är? Måste vi vara något alls? Kan vi inte bara vara nått?

Jag vill också säga att det eMiL säger är direkta citat ur hans låtar och spoken word. Jag kan rekomendera att ni lyssnar på hans låtar för att få en djupare förståelse av detta epos. Gå gärna in på hans hemsida http://emiljensen.se (sidan finns länkad här till vänster, eller höger…eh?…) eller sök på spotify. Eller varför inte följa med mig på en av hans konserter ^^

Detta epos har blandats av riktig tentaångest, hårtesar, pinsamt mycket mängder kaffe och kreativitetsångest (ni som känner mig vet vad jag pratar om…eller gör ni? Kan ni säga att ni känner mig? Nej, jag är inte alls svart och svår. Haha! урод!). Och om ni läser mellan raderna så kommer det fram mycket av mina egna åsikter.

Återigen, tack alla underbara människor som har läst och stöttat mig! Ni vet att utan er vore jag ingenting.

// Er älskande Ville

okej, så här är det; jag skrev ju tenta för ett tag sen och jag har nu hämtat ut eländet…summan av kardemumman; den var uppdelad i två delar, en del fick jag Vg på och den andra delen får jag komplettera på, men hittills ha r jag U på den delen..

så..jag spontant tänkte jag ”Ah, Vg, första och sista gången det händer” ”Ah, U, definitivt inte sista gången jag får det”. Återigen, oreflekterat, hänfaller jag åt det negativa. I stället för att hoppa och dansa för att jag fick Vg så tror jag genast att: a) det är sista gången. b) examinatorn måste ha vart hög som ett höghus när denne rättade tentan. c) det är något som är jävligt fel. d) va fan la jag i kaffet den morgonen?

Istället för att tro att jag har pluggat asmycket…istället för att tro att jag faktiskt kan det hela…så förlägger jag ansvaret på ett objekt. Min seger beror inte på mig, det beror på examinatorn, kaffet eller något odefinerbart som är ”fel”. Varför? För att det svenska folket blir matade med faktafel! Faktafel som får dem att tro att de inte duger.Faktafel som får dem att tro att dem inte är nått.

Om vi då kollar på betyget U. När det kommer till det betyget,ett misslyckande (om man ska dra det långt)…så läggs ansvaret på subjektet. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha frågat någon annan. Jag kunde ha diskuterat just den texten med en annan kurskamrat. Jag kunde ha agerat annorlunda. Alltid detta refererande till subjektet när människan har misslyckats. Varför? av samma anledning..Faktafel, folkens!

Nu vill jag inte påstå att alla är likadana, men tänk gärna efter lite och delge mig av ditt resonemang.

Okej, så här också; emellanåt…så är situationen det omvända. de allra flesta av oss känner igen den här situationen; ett barn förstör…pttf…en vas. Vad utbrister den? ”Det var inte jag!” ansvaret har lagts på ett objekt. Antingen var det vasens fel, världens fel, Simons fel. Utomstående objekt. Det är inte ofta som barn lägger ansvaret på det egna subjektet. Föräldrarnas reaktion blir väl oftast; de berättar mer än gärna för barnet att det är barnens, som handlande subjekt, ansvar. Det var de som gjorde fel. Med denna handling tror jag att föräldrarna vill att barnet ska lära sig att ta eget ansvar. Inga konstigheter här inte. Problemet tror jag dock kan bli att det läggs inte tillräckligt med tid att diskutera med barnet vad det är som är så fel. Det lär sig bara att det är fel, men inte varför. Diskutera gärna med barnet. Barn är inte dumma! De är inte halva människor!

Det som jag tror att man också måste lägga tid och energi på är när människor gör något bra. Uppmuntra det. Kommunikation är A och O. Allt som oftast är det svårt att säga konkret vad det är man har lyckats/misslyckats med. Då är det ju mysigt om människan har en annan människa att diskutera med som kan vara där och vägleda varandra.

Ah,jösses, kalla mig gärna idealist, eller vad tusan som helst. Jag kommer dock inte lyssna på det. Jag gillar inte att bli definierad…vare sig jag är lyckad eller misslyckad…jag ÄR och det räcker gott och väl