Försoningsoffret:

Lambohovskidzen, Nått och Pinnen hade fått Det lilla Mörkret att inse. Inse att för att det obebodda bebodda fjärran Lambohov inte skulle vara obebott bebott så var Det tvungen att offra någon. Någon som tänker åt Det lilla Mörkret. Någon som förekommer ytterst frekvent i detta epos.

”Alla är med om det, förr eller senare, tror man nått annat borde man stannat i magen.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att alla är med om samma sak. Döden.

Det lilla Mörkret hade insett att eMiL var tvungen att offras.

Detta var en mycket förskräcklig insikt. Det lilla Mörkret övervägde att lägga upp insikten på den beryktade hyllan. Precis som Det sträckte sig upp mot hyllan med den mycket förskräckliga insikten sade Nått:

”Sluta vara en martyr! Det är eMiL som ska offras. Han måste offras för våra ogjorda synder. Han måste offras för våra framtida synder.”

”Sen när blev du Carolas Hantlangare?” sade Det lilla Mörkret.

”Jag är Ingens Hantlangare.” sade Nått.

”Me! Ingen är inte här, som vanligt. Ingen finns. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Ingen finns.” sade Det lilla Mörkret.

Vid det här laget fick Lambohovskidzen nog. De tog den mycket förskräckliga insikten. Släppte den sedan på Det lilla Mörkrets fot. Det lilla Mörkret reagerade inte.

”Men, det var väl själva, Carola, också!” snarkade Lambohovskidzen.

”Jag har ingen känsel i det du kallar ”fot”…” sade Det lilla Mörkret.

”Nu räcker det med svammel!” vrålade Pinnen. Simmade upp på Det lilla Mörkrets rygg. Klämde monstruöst på en järnvägsknut. Denna bryska behandling ledde till att Det lilla Mörkret såg ingen annan utväg än att lyda Pinnen. Vad Pinnen ville var dock ganska klart så det var oklart.

Inom en längre tidsperiod var de dock tillbaka till den framtida brottsplatsen. Puss och Kram – kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

DMK plirade mot de förtappade. Skuggorna var skuggor. Groggen luktade fisk. MDM spelade kräks låtar från en svunnen tid.

Dörren osade inte av säkerhet. Den osade Ondskans Högsäte Arvika. Bakfylleångest. Lera. Öl. Avgaser. Förtappelse. Blod. Panik. Försummad Kärlek. Hopplöshet. Billig Kebab. Ingen Veg – mat.

Detta var en mycket otrevlig os. Det lilla Mörkret blev te – svart i magen. Det pep i ren panik:

”Sätt mig på närmaste farkost och ta mig bort..”

”Nej.” sade Pinnen och klämde på järnvägsknuten.

”In!” sade Pinnen sedan.

Det lilla Mörkret såg en utväg. Utvägen var genom Dörren. Lambohovskidzen pillade upp Dörren med tändstickor och kreativitet.

En Himmel öppnade sig för Det lilla Mörkret. En Himmel som osade Glutenfria Scones.Bönor. Sparris. Spenat. Allt som har med Kärlek att göra.

Det lilla Mörkret gick med mindre tunga steg in i Puss och Kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

En Dimma av Förlåtelse fanns i rummet. Förlåtelse för det som komma skulle.

Det lilla Mörkret sneglade på eMiL.eMiL sade:

”Men stressa inte, oroa dig inte. Vaccinera dig.”

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle skynda sig och att Det aldrig skulle bli förlåtet.

Det lilla Mörkret sträckte ut sin fot mot eMiL. Det kvävde en seperationsångest attack.

”Så lätt att falla ur sin historia.” sade eMiL.

Ett hål i taket öppnade sig ovanför Det lilla Mörkret. Någon hällde salt på Det.

Det lilla Mörkret tog tag i eMiL´s hår och ryckte till.

”jag väntar på att någon ska se oss framför sig” sade eMiL. Detta var också det sista eMiL yppade.

Det lilla Mörkret föll uppåt.

För att lyssna till Lambohovseposet 12; 1 – 15 invänta bekräftelse från Huvudstaden.

————————————–

Författarens kommentarer:

Jonatan, jag ser ljuset….