Ehm…men…kött? Eh…Nej, det kan ju börja bättre….Banan?…mja…inte idealt, men det funkar…

Okej, min lilla kusin har fått sitt hjärta utslitet, spottat på, trampat på och överkört. Helt förstörd, stackarn…men av någon anledning tänker folk ”jaja, lilla vän, du ska se att det går över. du vet inte vad lidande är”

Men det är precis vad han vet! Han känner det ju nu! Det är hans upplevelse av lidande, inte ditt!

Det är hans preferensram, inte din. jag antar att du försöker förstår honom utifrån din preferensram och dina erfarenheter. Men man kan inte se ner på en medmännsika på det viset. Det är respektlöst rent utav.

Av någon outgrundlig anledning, är inte barns känsloupplevelser värda nått i förhållande till en ”vuxens” känslor. Varför är det så? Jag vet inte, för det är så absurt. Detta antagande borde inte ens finnas!

Det är ju som att gå tillbaka i utvecklingen och hävda att barn är halva människor. Men, allvarligt, kolla på ett barn? Det har både överkropp och underkropp och ett barn har ett känsloliv. Det upplever känslor av hat, kärlek, upprymdhet..osv…osv…precis som du och jag!

Vad är det som säger att ett barn inte vet vad det innebär att känna ex. hat? Ett barn på 10 år kan ha upplevt så mycket mer än vad en ”vuxen” någonsin kommer göra när det kommer till bl.a. känslor.

Barn har blivit dagens kvinnor. Det var inte för alls så okristligt länge sedan som kvinnor inte sågs som människor. Nu är det barnens tur…När kommer barnens revolt? (man får visserligen vara lite realist..men, jag hoppas du förstår min poäng..)

Det handlar om kapital. Vissa människors känslor värderas högre…kan säljas för ett högre pris. Inte säljas, men de är värda mer.  Med risk för att låta som en mycket, mycket bitter manshatare, men min uppfattning om detta är att det  är den vite, medelålders, mannens känslor som har högst värde.

Sen så verkar det som att ”positiva” känslor, ex. glädje, kärlek, inte ses med denna skepsis och bortförklaras. Det är en naturlig del av ett barns uppväxt tydligen. Men när barnen upplever ”negativa” känslor (sorg, hat) då ska de bortförklaras med påståendet att barnet inte vet något om dessa. ”Happy, happy family!” eller hur var det nu? Är det önskvärt att man ignorerar vissa känslor? Vad lär sig barnet då? Förmodligen att det inte får känna det barnet vill…att vissa känslor SKA man känna, medans man SKA ignorera vissa…Vad kan det leda till i det långa loppet? kanske att barnet inte kan hantera känslor som sorg eller hat. Är det önskvärt?

Men, känslor är känslor. Alla är lika värda, för det är just dina känslor. Låt ingen, INGEN, värdera dina känslor. De är bara dina och du får känna det du känner. Det är en del av livet. Du känner det du känner just för att du är du (och du är ju bäst i hela världen..hela du).

Så, älskade kusin, du får känna att allt är miserabelt. Du får känna att du aldrig kommer kunna älska igen. Du får. Och jag finns här för dig om du vill..jag kommer alltid finnas kvar.

(om jag av någon outgrundlig anledning skulle få barn..så kommer dom bli helt förstörda…riktiga känslomänniskor kommer dom bli..)

Aristoteles säger: Själviskhet är ingen dygd.