I Lambohovskidzens nåd:

Det lilla Mörkret, Nått och Pinnen vaknade bryskt upp i något som liknade en bensintank. Det lilla Mörkret sade:

”Var är fil och te? *morr*”

Lambohovskidzen knorrade:

”I vår värld finns ingen fil. Ingen te. Bara önskningar. Önskningar om en sämre morgondag. Önskningar om en bättre morgondag som leder till en bättre natt. Vi lever på natten och det gör vår hy inflammerad.”

”Ingen fil?! Det är ju värre än Norge…Surmelk, dah?” sade Det lilla Mörkret.

”Nej, de har icke surmelk..” sade Nått.

Något brast inom Det lilla Mörkret. Det hade nyss vaknat. Det fanns ingen fil. Det fanns inget te. Det fanns bara en avgrund. Två avgrunder. Det lilla Mörkret föll genom tre.

Vad som hände sedan är censurerat av Lambohovskidzen. Men det hela resulterade i att Pinnen nu lider av Post Traumatiskt Stressyndrom. Nått tappade håret. Två Lambohovskidz rymde till grannlandet Ryd. Det lilla Mörkret’s upplopp är numera känt över hela det fjärran landet Lambohov och ses som en företeelse som man inte pratar om. Det är för traumatiskt.

De resterande Lambohovskidzen viftade på sina öron mot på Det lilla Mörkret.

” Det hörs att du vill oss inget gott” sade de.

”Det förefaller sig på det viset att mitt syfte är det motsatta.” sade Det lilla Mörkret.

”Eha?” sade Lambohovskidzen.

”Låt mig berätta en saga om hur det förhåller sig i världen..Den kan vara sann. Den kan vara så sann att den förefaller vid första anblick vara osann…” sade Det lilla Mörkret. Det gick igenom för Lambohovskidzen allt som tidigare tagits upp i denna episka berättelse. När Det lilla Mörkret berättat allt detta skiftade Lambohovskidzens öron färg till gult. Detta var ett tecken på att de var svårflörtade.

”Jaha, så det fjärran landet Lambohov är obebott bebott och vad rör det oss?” frågade Lambohovskidzen.

”Ingen aning…vi tänkte bara ge er en liten uppdatering på läget. Hej då!” sade Nått.

”…Vessle…” pep ett Lambohovskid.

Det lilla Mörkret rös till för Pinnen hade simmat upp dess axel.

”Vessle? Vad vill du ha osagt?” frågade Det lilla Mörkret.

”Skit i er kamp. Klara er hel. Dra härifrån om ditt liv är dig kärt.” sade Lambohovskidzen.

”Men vår egen död är det alltid värt. Vi vände oss till er för att ni är en förutsedd oförutsedd bricka på kartan. Ni vill inte låta er själv växla ner i det här. Ni..vill vara det obebodda bebodda fjärran landet Lambohovs riktigt oriktiga medborgare. Vill ni lyssna med förakt klingades i era öron på Rydskidzen och deras svammel om en gammal Hamlet?” predikade Det lilla Mörkret. Och med detta sagt vidrörde Det lilla Mörkret Lambohovskidzens skulderblad. Den fråga som var som ett hål i benet.

Lambohovskidzen knorrade förnöjt.

”Hur ska vi få det ogjorda gjort?” frågade de.

”Genom att tro att vi är de som ni har väntat på.” sade Nått.

”Vilka har vi väntat på?” frågade Lambohovskidzen.

”De som lyfter ner er från kryddhyllan.” svarade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen viftade med sina öron. Och de sade:

”Det är väl det bästa av de sämsta erbjudanden vi fått. Men..bifalles.” sade de.

”Låt oss..” sade Det lilla Mörkret.

”Ska vi börja i rätt ände nu?” frågade Nått.

”Någon måste dö för våra synder.” pep Pinnen. Alla vände genast blicken mot Pinnen. Detta var det sista som Pinnen vågade yppa i Lambohovskidzens närvaro. Anledningarna till detta är för känsligt att behandla i detta sammanhang.

”Någon måste dö för våra synder…ett försoningsoffer…En ny värld kan skapas genom dennes död…ser du, hör du, känner du vad vi måste göra?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

Under Nåtts utläggning genomgick Det lilla Mörkret ett yttre avfall från tillvaron.

”Det finns ingen sanning. Hur vågar du ens tänka tanken, kättare!” sade Det lilla Mörkret.

”Du vet…du har alltid vetat. Du kan inte leva genom honom. Du är en av de som gör det fjärran landet Lambohov obebott bebott. Han måste dö för att du ska kunna leva ditt liv. Du måste föregå med mindre dåligt föredöme om du vill att det ska bli som det ska bli.” sade Lambohovskidzen.

”Ni känner inte mig…men…jag känner dock på lukten vart ni vill komma och jag tycker mycket, mycket okristligt mindre om det…”

”Han måste dö. Det är en del av vår slutgiltiga lösning…” sade Nått.

”Vår slutgiltiga lösning…Medlen helgar ändamålet…” sade Det lilla Mörkret.

”Då är det inte beslutat. Mot Verken!” sade Lambohovskidzen.

”Ah! Nämn inte denna hemska plats!” sade Nått.

”…ehrm…mot Templet vill ni ha sagt.” sade Det lilla Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 11; 1 – 17 invänta Skånes revansch.

———————————-

Författarens kommentarer:

Jag tycker att det är så roligt att skriva det här så jag vet inte när det här kommer sluta…om det slutar. Jag tror att jag omöjligt kan reda upp den här röran…Jag ska inte göra ett tappert försök…