En vän frågade mig när det är dags att släppa taget…när det är dags att sluta hoppas…och glömma lite till…glömma så att man glömmer helt…radera en hel epok av sitt liv

Jag svarade släpp aldrig taget….sluta aldrig hoppas…glöm inte….glöm inte helt, glöm ingenting…behåll epoken av ditt liv i ditt minne.

Min vän svarade men det gör så ont.

Jag svarade det får göra ont. Det kanske måste få göra ont. Livet gör ont.

Min vän frågade när slutar det göra ont.

Jag svarade snart…

För att citera Luther: Hatar när det händer…

Gaahh!! Och idag åker Moa…

Meh!

jag snusar för mycket för mitt eget bästa…jaja…jeg liker de som er naturli…

Ni vet den där känslan av att inte ha gjort tillräckligt? Ogillar den skarpt…kan människan nå en punkt då hon inte kan prestera mer? Enligt universitetet kan människan alltid göra mer. Våga inte vara nöjd! Ogillar detta faktum mycket skarpt också…

”Men Schara! Är du lite lessen..”

Försoningsoffret:

Lambohovskidzen, Nått och Pinnen hade fått Det lilla Mörkret att inse. Inse att för att det obebodda bebodda fjärran Lambohov inte skulle vara obebott bebott så var Det tvungen att offra någon. Någon som tänker åt Det lilla Mörkret. Någon som förekommer ytterst frekvent i detta epos.

”Alla är med om det, förr eller senare, tror man nått annat borde man stannat i magen.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att alla är med om samma sak. Döden.

Det lilla Mörkret hade insett att eMiL var tvungen att offras.

Detta var en mycket förskräcklig insikt. Det lilla Mörkret övervägde att lägga upp insikten på den beryktade hyllan. Precis som Det sträckte sig upp mot hyllan med den mycket förskräckliga insikten sade Nått:

”Sluta vara en martyr! Det är eMiL som ska offras. Han måste offras för våra ogjorda synder. Han måste offras för våra framtida synder.”

”Sen när blev du Carolas Hantlangare?” sade Det lilla Mörkret.

”Jag är Ingens Hantlangare.” sade Nått.

”Me! Ingen är inte här, som vanligt. Ingen finns. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Ingen finns.” sade Det lilla Mörkret.

Vid det här laget fick Lambohovskidzen nog. De tog den mycket förskräckliga insikten. Släppte den sedan på Det lilla Mörkrets fot. Det lilla Mörkret reagerade inte.

”Men, det var väl själva, Carola, också!” snarkade Lambohovskidzen.

”Jag har ingen känsel i det du kallar ”fot”…” sade Det lilla Mörkret.

”Nu räcker det med svammel!” vrålade Pinnen. Simmade upp på Det lilla Mörkrets rygg. Klämde monstruöst på en järnvägsknut. Denna bryska behandling ledde till att Det lilla Mörkret såg ingen annan utväg än att lyda Pinnen. Vad Pinnen ville var dock ganska klart så det var oklart.

Inom en längre tidsperiod var de dock tillbaka till den framtida brottsplatsen. Puss och Kram – kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

DMK plirade mot de förtappade. Skuggorna var skuggor. Groggen luktade fisk. MDM spelade kräks låtar från en svunnen tid.

Dörren osade inte av säkerhet. Den osade Ondskans Högsäte Arvika. Bakfylleångest. Lera. Öl. Avgaser. Förtappelse. Blod. Panik. Försummad Kärlek. Hopplöshet. Billig Kebab. Ingen Veg – mat.

Detta var en mycket otrevlig os. Det lilla Mörkret blev te – svart i magen. Det pep i ren panik:

”Sätt mig på närmaste farkost och ta mig bort..”

”Nej.” sade Pinnen och klämde på järnvägsknuten.

”In!” sade Pinnen sedan.

Det lilla Mörkret såg en utväg. Utvägen var genom Dörren. Lambohovskidzen pillade upp Dörren med tändstickor och kreativitet.

En Himmel öppnade sig för Det lilla Mörkret. En Himmel som osade Glutenfria Scones.Bönor. Sparris. Spenat. Allt som har med Kärlek att göra.

Det lilla Mörkret gick med mindre tunga steg in i Puss och Kram – Kollektivet för Morgondagens Fredsaktivister.

En Dimma av Förlåtelse fanns i rummet. Förlåtelse för det som komma skulle.

Det lilla Mörkret sneglade på eMiL.eMiL sade:

”Men stressa inte, oroa dig inte. Vaccinera dig.”

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle skynda sig och att Det aldrig skulle bli förlåtet.

Det lilla Mörkret sträckte ut sin fot mot eMiL. Det kvävde en seperationsångest attack.

”Så lätt att falla ur sin historia.” sade eMiL.

Ett hål i taket öppnade sig ovanför Det lilla Mörkret. Någon hällde salt på Det.

Det lilla Mörkret tog tag i eMiL´s hår och ryckte till.

”jag väntar på att någon ska se oss framför sig” sade eMiL. Detta var också det sista eMiL yppade.

Det lilla Mörkret föll uppåt.

För att lyssna till Lambohovseposet 12; 1 – 15 invänta bekräftelse från Huvudstaden.

————————————–

Författarens kommentarer:

Jonatan, jag ser ljuset….

Ehm…men…kött? Eh…Nej, det kan ju börja bättre….Banan?…mja…inte idealt, men det funkar…

Okej, min lilla kusin har fått sitt hjärta utslitet, spottat på, trampat på och överkört. Helt förstörd, stackarn…men av någon anledning tänker folk ”jaja, lilla vän, du ska se att det går över. du vet inte vad lidande är”

Men det är precis vad han vet! Han känner det ju nu! Det är hans upplevelse av lidande, inte ditt!

Det är hans preferensram, inte din. jag antar att du försöker förstår honom utifrån din preferensram och dina erfarenheter. Men man kan inte se ner på en medmännsika på det viset. Det är respektlöst rent utav.

Av någon outgrundlig anledning, är inte barns känsloupplevelser värda nått i förhållande till en ”vuxens” känslor. Varför är det så? Jag vet inte, för det är så absurt. Detta antagande borde inte ens finnas!

Det är ju som att gå tillbaka i utvecklingen och hävda att barn är halva människor. Men, allvarligt, kolla på ett barn? Det har både överkropp och underkropp och ett barn har ett känsloliv. Det upplever känslor av hat, kärlek, upprymdhet..osv…osv…precis som du och jag!

Vad är det som säger att ett barn inte vet vad det innebär att känna ex. hat? Ett barn på 10 år kan ha upplevt så mycket mer än vad en ”vuxen” någonsin kommer göra när det kommer till bl.a. känslor.

Barn har blivit dagens kvinnor. Det var inte för alls så okristligt länge sedan som kvinnor inte sågs som människor. Nu är det barnens tur…När kommer barnens revolt? (man får visserligen vara lite realist..men, jag hoppas du förstår min poäng..)

Det handlar om kapital. Vissa människors känslor värderas högre…kan säljas för ett högre pris. Inte säljas, men de är värda mer.  Med risk för att låta som en mycket, mycket bitter manshatare, men min uppfattning om detta är att det  är den vite, medelålders, mannens känslor som har högst värde.

Sen så verkar det som att ”positiva” känslor, ex. glädje, kärlek, inte ses med denna skepsis och bortförklaras. Det är en naturlig del av ett barns uppväxt tydligen. Men när barnen upplever ”negativa” känslor (sorg, hat) då ska de bortförklaras med påståendet att barnet inte vet något om dessa. ”Happy, happy family!” eller hur var det nu? Är det önskvärt att man ignorerar vissa känslor? Vad lär sig barnet då? Förmodligen att det inte får känna det barnet vill…att vissa känslor SKA man känna, medans man SKA ignorera vissa…Vad kan det leda till i det långa loppet? kanske att barnet inte kan hantera känslor som sorg eller hat. Är det önskvärt?

Men, känslor är känslor. Alla är lika värda, för det är just dina känslor. Låt ingen, INGEN, värdera dina känslor. De är bara dina och du får känna det du känner. Det är en del av livet. Du känner det du känner just för att du är du (och du är ju bäst i hela världen..hela du).

Så, älskade kusin, du får känna att allt är miserabelt. Du får känna att du aldrig kommer kunna älska igen. Du får. Och jag finns här för dig om du vill..jag kommer alltid finnas kvar.

(om jag av någon outgrundlig anledning skulle få barn..så kommer dom bli helt förstörda…riktiga känslomänniskor kommer dom bli..)

Aristoteles säger: Själviskhet är ingen dygd.

Ah, det är rent! Lägenheten luktar grönsåpa…Moa kommer snart för att se på True Blood…och nu när lägenheten är ren är det väl dags att kolla till dammråttorna i mig själv….

mhm…lalala….oh!…Fuck….What?!…Nej….Är det så?…Illa, illa…Autch!

Okej…så här är det….jag ska plugga utomlands om typ 1 år..Italien…Awesome…och min ambition här i livet är att jobba utomlands ett tag också….. Tycker jag, ja…men vad tycker mina älskade vänner?

Jag älskar att resa. Om jag skulle sätta mig in i något fack så vore det; luffare. Jag älskar att vara fri…älskar att åka…men, vad är det som är fel i den här meningen? Word tycker att det inte är något…ehm…whatever….men det som är fel är att ordet ”jag” förekommer allt för frekvent…

Glömmer jag inte några?

Klart som, sjutton, att jag gör! Mina vänner…vad skulle jag vara utan er?

Jag är van vid att vara men egen herre. Inte direkt ta hänsyn…eller…fel ordval…folk har varit ganska lugna, för dom vet att jag kommer tillbaka…men den här gången…helt plötsligt verkar det vara allvar med det hela…Italien….Italien…det är långt…Helt plötsligt….får jag blandade reaktioner…

Vissa tycker att ”Hell, yeah! Du ska till Italien och jag kommer och hälsar på!” …vissa tycker ”Jaha…Italien…i ett halvår…aha..kul för dig…”

Helt plötsligt inser jag att jag kommer väl vara saknad…shit!…så här har jag inte tänkt förr….Kommer jag vara saknad? Absurt!

Ah! Varför, varför…tänker jag på mig? Själviskhet…om man ska dra det långt…jag har tydligen inte sett mig som självisk förrän nu…

aa…jösses….självinsikten slår mig i ansiktet med en slägga…Hatar när det händer….men, ack, så nödvändigt…

jag kan inte blåsa av mina planer nu..de har slagit rot i mitt medvetande och när de väl har slagit rot kan de inte dras upp igen…

Jag vet inte om det är monstret som heter ”bakfylla” som talar men…så här klart har jag aldrig tänkt förut…

Så, älskande, förlåt, förlåt för allt..

Men,  jag kommer tillbaka….jag kommer alltid tillbaka…

Er Ville <3 Jag älskar er verkligen, tro inget annat..

Awesome! ^^

Och du?

ehm…det har kommit till min kännedom att vissa människor tar efter det jag skriver, modifierar det och sedan påstår att det är deras idéer…trevligt kan man tycka..otrevligt kan man också tycka..

Det är trevligt att folk håller med det jag säger, men för Guds skull, problematisera gärna det jag påstår. Källkritik är A och O (och B..). Jag kommer absolut inte med några sanningar, för det finns ingen sanning, jag har teorier, du har teorier, perspektiv…berätta mer än gärna om dina perspektiv…min stora last här i livet är att jag är för nyfiken för mitt eget bästa..så berätta…jag har tid..

Så, folkens, våga tänka själv! Dina teorier och perspektiv är mer intressanta än vad mina är. Kom på vad du själv tycker och tänker, för en dag är jag borta och kan inte säga vad du ska tycka…Jag tror, att genom att tänka själv, så blir man mer fri…och att vara fri är det yttersta målet för en människa…tror jag…jag tror för mycket ( men det var inget nytt under månen…).

Ah, jösses, människor, människor…ni är ju helt fantastiska! och det era tankar är helt fantastiska, så våga tänka sjäva, våga skriva ner er tankar för det är så fantastiskt att hitta dessa tankar…om de inte skrivs ner kan risken vara att de springer i väg och vägrar komma tillbaka…de rymmer…för tankar kan vara ganska bångstyriga och rymningsbenägna…ibland kan det kännas som att våra egna tankar hatar oss! Varför tänker vi dessa tankar? Hatar de oss verkligen så mycket?….men det kanske är så att det är vi som hatar våra tankar? Men kan vi hata något som är en så stor del av oss?

Jag kan inte hata mina tankar…för de är en del av mig…en fruktansvärd stor del av mig…skulle jag hata dem så skulle jag hata en fruktansvärd stor del av mig själv..och det vore bara onödigt att slösa energi på att hata sig själv…

Så, summa summarum….Tänk själv, folkens. det är helt underbart när du inser att det är dina tankar och ingen annans…du kommer att inse att du är okristligt smart och bäst…

I Skåne….ensam på ett vandrarhem…tankarna blir oerhört klara…och de är bara mina….

Action is abstraction…you never know how to act…it´s abstract…How to act is relative.  There are no rules. When you think you know the rules, they disappear….and you will be standing in the background thinking ”What the fuck…I had it…I know I had it”. But you can never have it, there is nothing to have. You can know it, but you can’t have it…You can reflect over your actions…but never know how and when to act….But, perhaps it’s worth a, fucking, try? It’s only human to try…try again, and again…and again…then what do we live for? Do we live for someone else? For something else? For a force that some people refer to as ”God”? Well, darling, what do you live for? Well, it doesn’t matter…as long as you’re happy or sad…or nothing…

I Lambohovskidzens nåd:

Det lilla Mörkret, Nått och Pinnen vaknade bryskt upp i något som liknade en bensintank. Det lilla Mörkret sade:

”Var är fil och te? *morr*”

Lambohovskidzen knorrade:

”I vår värld finns ingen fil. Ingen te. Bara önskningar. Önskningar om en sämre morgondag. Önskningar om en bättre morgondag som leder till en bättre natt. Vi lever på natten och det gör vår hy inflammerad.”

”Ingen fil?! Det är ju värre än Norge…Surmelk, dah?” sade Det lilla Mörkret.

”Nej, de har icke surmelk..” sade Nått.

Något brast inom Det lilla Mörkret. Det hade nyss vaknat. Det fanns ingen fil. Det fanns inget te. Det fanns bara en avgrund. Två avgrunder. Det lilla Mörkret föll genom tre.

Vad som hände sedan är censurerat av Lambohovskidzen. Men det hela resulterade i att Pinnen nu lider av Post Traumatiskt Stressyndrom. Nått tappade håret. Två Lambohovskidz rymde till grannlandet Ryd. Det lilla Mörkret’s upplopp är numera känt över hela det fjärran landet Lambohov och ses som en företeelse som man inte pratar om. Det är för traumatiskt.

De resterande Lambohovskidzen viftade på sina öron mot på Det lilla Mörkret.

” Det hörs att du vill oss inget gott” sade de.

”Det förefaller sig på det viset att mitt syfte är det motsatta.” sade Det lilla Mörkret.

”Eha?” sade Lambohovskidzen.

”Låt mig berätta en saga om hur det förhåller sig i världen..Den kan vara sann. Den kan vara så sann att den förefaller vid första anblick vara osann…” sade Det lilla Mörkret. Det gick igenom för Lambohovskidzen allt som tidigare tagits upp i denna episka berättelse. När Det lilla Mörkret berättat allt detta skiftade Lambohovskidzens öron färg till gult. Detta var ett tecken på att de var svårflörtade.

”Jaha, så det fjärran landet Lambohov är obebott bebott och vad rör det oss?” frågade Lambohovskidzen.

”Ingen aning…vi tänkte bara ge er en liten uppdatering på läget. Hej då!” sade Nått.

”…Vessle…” pep ett Lambohovskid.

Det lilla Mörkret rös till för Pinnen hade simmat upp dess axel.

”Vessle? Vad vill du ha osagt?” frågade Det lilla Mörkret.

”Skit i er kamp. Klara er hel. Dra härifrån om ditt liv är dig kärt.” sade Lambohovskidzen.

”Men vår egen död är det alltid värt. Vi vände oss till er för att ni är en förutsedd oförutsedd bricka på kartan. Ni vill inte låta er själv växla ner i det här. Ni..vill vara det obebodda bebodda fjärran landet Lambohovs riktigt oriktiga medborgare. Vill ni lyssna med förakt klingades i era öron på Rydskidzen och deras svammel om en gammal Hamlet?” predikade Det lilla Mörkret. Och med detta sagt vidrörde Det lilla Mörkret Lambohovskidzens skulderblad. Den fråga som var som ett hål i benet.

Lambohovskidzen knorrade förnöjt.

”Hur ska vi få det ogjorda gjort?” frågade de.

”Genom att tro att vi är de som ni har väntat på.” sade Nått.

”Vilka har vi väntat på?” frågade Lambohovskidzen.

”De som lyfter ner er från kryddhyllan.” svarade Det lilla Mörkret.

Lambohovskidzen viftade med sina öron. Och de sade:

”Det är väl det bästa av de sämsta erbjudanden vi fått. Men..bifalles.” sade de.

”Låt oss..” sade Det lilla Mörkret.

”Ska vi börja i rätt ände nu?” frågade Nått.

”Någon måste dö för våra synder.” pep Pinnen. Alla vände genast blicken mot Pinnen. Detta var det sista som Pinnen vågade yppa i Lambohovskidzens närvaro. Anledningarna till detta är för känsligt att behandla i detta sammanhang.

”Någon måste dö för våra synder…ett försoningsoffer…En ny värld kan skapas genom dennes död…ser du, hör du, känner du vad vi måste göra?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

Under Nåtts utläggning genomgick Det lilla Mörkret ett yttre avfall från tillvaron.

”Det finns ingen sanning. Hur vågar du ens tänka tanken, kättare!” sade Det lilla Mörkret.

”Du vet…du har alltid vetat. Du kan inte leva genom honom. Du är en av de som gör det fjärran landet Lambohov obebott bebott. Han måste dö för att du ska kunna leva ditt liv. Du måste föregå med mindre dåligt föredöme om du vill att det ska bli som det ska bli.” sade Lambohovskidzen.

”Ni känner inte mig…men…jag känner dock på lukten vart ni vill komma och jag tycker mycket, mycket okristligt mindre om det…”

”Han måste dö. Det är en del av vår slutgiltiga lösning…” sade Nått.

”Vår slutgiltiga lösning…Medlen helgar ändamålet…” sade Det lilla Mörkret.

”Då är det inte beslutat. Mot Verken!” sade Lambohovskidzen.

”Ah! Nämn inte denna hemska plats!” sade Nått.

”…ehrm…mot Templet vill ni ha sagt.” sade Det lilla Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 11; 1 – 17 invänta Skånes revansch.

———————————-

Författarens kommentarer:

Jag tycker att det är så roligt att skriva det här så jag vet inte när det här kommer sluta…om det slutar. Jag tror att jag omöjligt kan reda upp den här röran…Jag ska inte göra ett tappert försök…

”Hej, Ville!”

”Oh, det där kändes bra…*snyft, snyft*”

nej, men allvarligt, överlever jag den här veckan…så…blir jag inte religiös…jag ska inte äta gul snö…jag ska…lära mig att bita på lilltån…okej…

Ehm..måndag, köa till kravall, grupparbete, föreläsning, inläsning..

ehm..tisdag, planera lektioner till Vfu, Möte med mentor, grupparbete, föreläsning, möte, möte, andas? nehe..

ehm…onsdag, seminarium, in till centrum, träffa fadderbarn, springa till ryd och lämna nycklar…sova? överskattat!

ehm..torsdag, mot helsingborg för att ”föreläsa” om universitetet…hela dagen, oklart vart jag spenderar natten, på en parkbänk? Awesome…

ehm…fredag, mot Ängleholm för att upprepa torsdagens procedur. hem till Linkan och fira Christine på kvällen.

ehm…lördag, död…Kravall…död..

ehm…söndag, likviderad totalt…kanske Moa kommer över på kvällen för True Blood..det vore legendariskt…

jag ska sluta vara ambitiös…och…trasig vinkelslip, jag är sjuk också..aja, det glömmer jag bort nu..

positivt? 1) jag känner att jag lever, 2) jag får se Skåne, 3) jag får åka till Skåne med sympatiska människor, 4)Falafel? 5) kanske eMiL dyker upp <3

jaja, jag lever till max men det kan bli vår död. hah! vilket motsatsförhållande! om man lever till tusen och njuter av varje sekund, på språng (för det är så jag vill ha det) så riskerar jag att dö…det är lustigt, hörrni…lev lagom..hah! vad är detta lagom du talar om? Vad har jag missat…mhm..om jag dör av att sova på en parkbänk i Skåne så gjorde jag det med ett leende på läpparna. Jag har bara för roligt just nu så det vore förargligt om det skedde. Jaja…

Keep smiling, it makes people wonder what you’re up to…

mehe…