Slutet i början:

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret hade, efter många men och om, beslutat sig för att konspirera med Lambohovskidzen. Konspirationer skulle kokas ihop om hur de skulle få det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov att bli…ehm…något annat.

”Jag borde berättat vem du var för mig.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att det var dags att berätta nått för Nått. Men som vanligt lade Det det på hyllan och lät det osagda förbli glömt. Det lät tystnaden vara tyst.

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret klädde sig i konspirationsmundering. Denna bestod av ”ovve” från det närliggande universitetet med dubbelmoral, svarta converse-skor och vita halsdukar. För att vinna Lambohovskidzens ”förtroende” fyllde de strumporna med snus, öl och kärlek. När detta var nerpackat bröt de scones och drack te till eMiL’s ära.

”Brödet som vi äter är ett substitut för ’det-som-inte-får-nämnas-vid-namn’. ” sade Det lilla Mörkret.

”Teet som vi dricker är ett substitut för vin. Vi borde köpa mer vin…” sade Nått.

”Man tager det man inte har.” sade Det lilla Mörkret.

”*ssllluurp!*” sade Pinnen

”Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig, det tror man aldrig att det ska bli.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att allt var meningslöst.

När brödbrytandet och te-drickandet var avklarat begav de sig till Den Blåe Hest.

Den Blåe Hest stod och väntade troget där Det lilla Mörkret inte hade lämnat den. Detta var en vanlig företeelse. Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret besteg Den Blåe Hest för att leta ner Lambohovskidzen.

De fann sina ärkenemesis vid deras högkvarter. Lambohovskidzen hade återerövrat sitt högkvarter (denna kamp är censurerad av Lambohovskidzen).

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret närmade sig Lambohovskidzen med brutal oförsiktighet. De rent utav stormade in i skaran Lambohovskidz som tuffhängde vid sitt högkvarter. Lambohovskidzen blängde på Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Deras nikotinabstinens var nu värre än vad den någonsin varit och kommer att bli. De hade nått toppen av botten. De var de sämsta av de bästa. Den oförsummade försummade framtiden. Deras framtid hade redan varit. Nu befann de sig i deras dåtid. De var som bakfylleångest. De var inget som ingen ville veta av. De var…Kidz…De skulle egentligen vara det obebodda bebodda fjärran Lambohovs framtid. Men nu…ack…så var de inte värda mer än en snöflinga mot gatlyktan. De var icke önskvärda.

Allt detta såg Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Pinnen blev så överväldigad av denna förtappelse så den brast ut i vad människor skulle kalla gråt.

”Hur kom det att bli som det blev?” frågade Nått.

”Ack, strö inte salt i våra infekterade tår!” gurglade Lambohovskidzen.

” Det är precis vad vi ska få ogjort!” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Pinnen och Lambohovskidzen lyssnade oförstående på Det lilla Mörkret. Detta var också en ovanligt vanlig företeelse.

”Det är vad vi ska göra…” sade Det lilla Mörkret och plockade fram lite kärlek ur strumpan.

”Nej, men attans rabarber och en rostig, trasig vinkelslip! Kom inte för nära. Vi vill inte att du ska se våra märken på vår hud”. Sade Lambohovskidzen.

Det lilla Mörkret ställde sig handfallen. Nått tog över kärleken och gick fram mot Lambohovskidzen.

”Men, det var väl själva, Carola också!” knorrade Lambohovskidzen.

Detta var det sista som Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret mindes. De led av tillfälliga minnesluckor så detta var ovanligt vanligt.

När denna minneslucka upphörde var de inte där de lämnade sig.

För att lyssna till Lambohovseposet 10; 1 – 15 sänd en förlåtelse till vederbörande författare.

——————————

Författarens kommentarer:

Det här börjar spåra ur mer och mer…men håll fegheten högt! Skon börjar knytas ihop…