Hur det gick och sprang (del 1):

Det lilla Mörkret hade genom eMiL fått visionen att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Det ogillade skarpt detta faktum och Det hade beslutat sig för att det var dags för en förändring som skulle leda till oförändring.

Det lilla Mörkret gav en blick till Ballkongskyddet. Ballkongskyddet betraktade blicken och sade:

”Vill du inte ha den längre?”

”Dit jag ska behöver man inga blickar. Slit den med din ohälsa.”

”Men…du kommer ju inte se något.”

”Det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.”

Och när Det lilla Mörkret hade yppat detta var diskussionen slut.

Det lilla Mörkret gick till sin låda och tog fram Pinnen. Det lade Pinnen i sin strumpa och tog sikte mot dörren.

Dörren osade av säkerhet. Hade man väl kommit in, kom man aldrig ut. Dörren var dock en mycket idiotisk Dörr, så det var inga problem för Det lilla Mörkret att ta sig ut eller in. Innan Det lilla Mörkret hade tagit sig ut sade eMiL:

”Samma bleka och brända hud..samma förlorade tro på Gud.”

Det lilla Mörkrets ögonbryn slutade hoppas. Det lilla Mörkret tolkade det som att det var på tiden att ögonbrynen slutade hoppas. Det lilla Mörkret hade fel.

Utanför Dörren stod nämligen denna någon som skulle återkomma inom en snar dåtid och lämna blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren självbevarelse drift hoppade en del av Det lilla Mörkrets ögonbryn iväg till Alaska (det har fortfarande inte återvänt, men det skickar kort med klyschiga, turist motiv).

”Nej, dra mig…” sade Det lilla Mörkret. Längre hann Det inte förrän Någon drog iväg Det.

Det släpades och drogs till grannlandet Ryd…(vederbörande författare kväver en rysning). Efter 5 meter in på fiendeterritoritet var Det lilla Mörkret och Någon ”vilse i Ryd”. Det lilla Mörkret blev uppspikat på en betongvägg och Någon gick iväg och lämnade blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren smärta (faktiskt, det gör skitont att bli uppspikad på en betongvägg…) skrek Det lilla Mörkret:

”Min, eMiL, min eMiL! Varför har du övergivit mig?”

Det lilla Mörkret fick inget svar. Det hängde på betongväggen och kände sig illa till fegs.

De blöta spåren glänste i gatuljuset… Bakfylleångesten låg tät över taken… Endast Rydskidzen var vakna…

Rydskidzen krälade sig fram ur sina grästuvor. De krälade sig fram mot de blöta spåren, petade på dom med sina tår, ryckte till, pep och vände sedan tårna mot Det lilla Mörkret. Rydskidzen vickade och knakade med sina tår.

”Vammlet, svammlet och en gammal Hamlet!” sade Rydskidzen.

”Det står ett gammalt sår och spår om ljuvliga år. Det behöver kanske en bår? Så det inte blir ett får.” sade De sedan.

Sagt och gjort. Rydskidzen hämtade en bår. Men sedan visste De inte vad De skulle göra.

”Ta det ner. Det kanske kommer mer?”

”Bränn det upp. Det kanske smakar tupp?”

Rydskidzen kastade stenar, saxar och påsar på varandra för att reda ut vad De skulle göra med Det lilla Mörkret. Emellertid hade Det lilla Mörkret somnat in i koma. Det visste dock hur Det skulle göra för att komma ner. Pinnen simmade fram ur strumpan. Den simmade bakom Det lilla Mörkrets rygg och , av någon outgrundlig grundlig anledning, lyckades Pinnen få ner Det lilla Mörkret från betongväggen. Rydskidzen hade för längesedan lyckats likvidera varandra.

Det lilla Mörkret lyssnade. Det var långt ifrån tyst i grannlandet Ryd. Oljud överallt. Det lilla Mörkret tänkte att grannlandet Ryd måste vara Carolas säte.

Avlägset hörde Det lilla Mörkret hur Carola evengeliet perdikades.

Det lilla Mörkret kvävde en ångestattack. Dock utan resultat. I ren och blå ångest lade Det sig ner och pep:

”eMiL, eMiL…Jag är inte här…i min egen lilla värld av blommor…AH!!…Nej, nej, nej, nej…hatar när det här händer…eMiL…eMiL….Carola? AH!!! Värj dig från ondska!!…men hon verkar ju sååå trevlig….AH!! Värj dig, värj dig….Attans rabarber och en trasig vinkelslip…HAH!!! ”

Under tiden som Det lilla Mörkret konspirerade med en av sina många demoner hade Pinnen simmat iväg för att leta efter Nått. Det fann Nått svältande i sin skokartong vid centrum.

Nått kände igen Pinnen och utan att yppa ett ord följde Nått med Pinnen till Det lilla Mörkret.

”Jag är inte fångad av en stormvind…lalala…men det är en evighet…lalala…” sade Det lilla Mörkret till Nått när det kom fram.

”haah…du verkar trevlig….mysig….mmm…” sade Det lilla Mörkret till Nått.

Nått insåg att Det lilla Mörkret var besatt.

”var är eMiL?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

” mhm…eMiL är….lite mindre levande…he..mene…he…mene…” yrade Det lilla Mörkret.

Nått insåg att nu var goda råd billiga. Nått lyfte upp Det lilla Mörkret. Motade bort några Rydskidz. Bar Det lilla Mörkret till sin skokartong och band fast Det vid en byrå.

För att lyssna till Lambohovseposet 8; 1 – 15…ta en kaka…

—————

Författarens kommentarer:

Hon är ond….och Ryd…är inte lika ont…det är nog snarare ett nödvändigt ont, som måste existera…som lakrits..