Slutet i början:

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret hade, efter många men och om, beslutat sig för att konspirera med Lambohovskidzen. Konspirationer skulle kokas ihop om hur de skulle få det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov att bli…ehm…något annat.

”Jag borde berättat vem du var för mig.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att det var dags att berätta nått för Nått. Men som vanligt lade Det det på hyllan och lät det osagda förbli glömt. Det lät tystnaden vara tyst.

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret klädde sig i konspirationsmundering. Denna bestod av ”ovve” från det närliggande universitetet med dubbelmoral, svarta converse-skor och vita halsdukar. För att vinna Lambohovskidzens ”förtroende” fyllde de strumporna med snus, öl och kärlek. När detta var nerpackat bröt de scones och drack te till eMiL’s ära.

”Brödet som vi äter är ett substitut för ’det-som-inte-får-nämnas-vid-namn’. ” sade Det lilla Mörkret.

”Teet som vi dricker är ett substitut för vin. Vi borde köpa mer vin…” sade Nått.

”Man tager det man inte har.” sade Det lilla Mörkret.

”*ssllluurp!*” sade Pinnen

”Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig, det tror man aldrig att det ska bli.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att allt var meningslöst.

När brödbrytandet och te-drickandet var avklarat begav de sig till Den Blåe Hest.

Den Blåe Hest stod och väntade troget där Det lilla Mörkret inte hade lämnat den. Detta var en vanlig företeelse. Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret besteg Den Blåe Hest för att leta ner Lambohovskidzen.

De fann sina ärkenemesis vid deras högkvarter. Lambohovskidzen hade återerövrat sitt högkvarter (denna kamp är censurerad av Lambohovskidzen).

Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret närmade sig Lambohovskidzen med brutal oförsiktighet. De rent utav stormade in i skaran Lambohovskidz som tuffhängde vid sitt högkvarter. Lambohovskidzen blängde på Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Deras nikotinabstinens var nu värre än vad den någonsin varit och kommer att bli. De hade nått toppen av botten. De var de sämsta av de bästa. Den oförsummade försummade framtiden. Deras framtid hade redan varit. Nu befann de sig i deras dåtid. De var som bakfylleångest. De var inget som ingen ville veta av. De var…Kidz…De skulle egentligen vara det obebodda bebodda fjärran Lambohovs framtid. Men nu…ack…så var de inte värda mer än en snöflinga mot gatlyktan. De var icke önskvärda.

Allt detta såg Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret. Pinnen blev så överväldigad av denna förtappelse så den brast ut i vad människor skulle kalla gråt.

”Hur kom det att bli som det blev?” frågade Nått.

”Ack, strö inte salt i våra infekterade tår!” gurglade Lambohovskidzen.

” Det är precis vad vi ska få ogjort!” sade Det lilla Mörkret.

Nått, Pinnen och Lambohovskidzen lyssnade oförstående på Det lilla Mörkret. Detta var också en ovanligt vanlig företeelse.

”Det är vad vi ska göra…” sade Det lilla Mörkret och plockade fram lite kärlek ur strumpan.

”Nej, men attans rabarber och en rostig, trasig vinkelslip! Kom inte för nära. Vi vill inte att du ska se våra märken på vår hud”. Sade Lambohovskidzen.

Det lilla Mörkret ställde sig handfallen. Nått tog över kärleken och gick fram mot Lambohovskidzen.

”Men, det var väl själva, Carola också!” knorrade Lambohovskidzen.

Detta var det sista som Nått, Pinnen och Det lilla Mörkret mindes. De led av tillfälliga minnesluckor så detta var ovanligt vanligt.

När denna minneslucka upphörde var de inte där de lämnade sig.

För att lyssna till Lambohovseposet 10; 1 – 15 sänd en förlåtelse till vederbörande författare.

——————————

Författarens kommentarer:

Det här börjar spåra ur mer och mer…men håll fegheten högt! Skon börjar knytas ihop…

Hur det gick och sprang (del 2):

Det lilla Mörkret hade blivit besatt av demonen Carola. Det lilla Mörkret var nu fastbunden vid byrån hos Nått.

”..hah…främling vad döljer du för mig?” yrade Det lilla Mörkret.

Nått slog till Det lilla Mörkret med ett paket bacon.

”Jag tror jag är nått att hänga i julgranen!” sade Nått

”Frääääss!” sade Det lilla Mörkret.

Återigen blev Det slaget med ett paket bacon.

”Men, du, du ska alltid finnas kvar. Så länge jag får vara med ska du också vara det.” sade Nått.

”…he..mene…he…mene…Nej!” sade Det lilla Mörkret.

Nått tog lite gammal köttfärs och placerade det på Det lilla Mörkrets fot.

”HAH!!!” skrek Det lilla Mörkret.

”Ni är inte vackrast i världen. Världen är vackrast i er.” sade Nått.

”…*gruff*….” sade Det lilla Mörkret.

Men ur den gamla köttfärsen på Det lilla Mörkrets fot kröp en liten stor knappnål. Pinnen kastade sig över knappnålen och åt upp den. Därmed var knappnålen likviderad. Vad som hände med Carola vet bara eMiL. Likväl var Carola inte längre i Det lilla Mörkret.

”….ni som vet att en mur bara är en bro på högkant….” mumlade Det lilla Mörkret.

” och det som är som det är inte måste vara konstant.” sade Nått.

”Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det…” sade Det lilla Mörkret.

”Ni som vågar vara sena och defekta.” sade Nått.

”Å, hur ni lyckas exaltera, får mig att orka vilja mera, utan att jag känner mig sämre eller måste prestera… Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er!” sade Det lilla Mörkret.

”Välkommen tillbaka…” sade Nått.

”Mmm…hatar när sånt här händer..”

”Äh, любимый человек. Det kan hända den bästa av dom sämsta…dig alltså..”

”Äh, молчать!”

”Så…vad förskaffar mig denna ära? Besök från det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov?”

Den resterande delen av Det lilla Mörkrets ögonbryn hoppade till.

”Vid, eMiL ’s skäggstubb! Hur vet du detta?”

”För att….vi är del av samma låga, vi är svar på samma fråga…” sade Nått.

”eMiL?”

”Nja…nästan fel…det hör dock inte hit. Jag vet vad du vill göra och jag ska inte hjälpa dig genom att hjälpa dig. Jag följer med till det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.”

”Awesome…jag vill inte gå vilse i Ryd igen…ack, hemska otukt!” sade Det lilla Mörkret.

Sagt och gjort. Nått, Pinnen och Det lilla mörkret försökte hitta sin väg ut ur grannlandet Ryd. Otaliga gånger gick de nästan vilse, men de lyckades lägga band på sig. Pinnen var dock otroligt vilsen av sig så den åkte på spöstraff. Pinnen lyckades då komma tillbaka till sina osinnen.

Efter att ha krälat, krupit och rullat i periferin i ett sekel, två månader, fem dagar, 13 timmar, 26 minuter och 7 sekunder såg de det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov.

”Ser du att det är obebott bebott?” frågade Det lilla Mörkret Nått.

”Jag hör dåligt och fattar trögt…men jag ser alldeles ypperligt..” muttrade Nått.

”Hey ho…” sade Det lilla Mörkret.

”…lets go!” sade Nått.

De anlände till Puss och kram – kollektivet för morgondagens fredsaktivister. Ballkongskyddet låg och ”vilade ögonen”.

”Men, kött! Är du tillbaka redan?” sade Ballkongskyddet.

”Det där är en definitionsfråga.” sade Det lilla Mörkret.

”Men har man sett vad Mörkret släpat in! Nått!” sade Ballkongskyddet.

”..ehm…jag säger inget utan min advokat!” pep Nått och smet in i Det lilla Mörkrets boning.

”Nått mår mindre dåligt i dag.” förklarade Det lilla Mörkret och hasade sig mot sin boning.

Ballkongskyddet haffade Det lilla Mörkret i rymmen från flykten.

”Du…luktar…kreativitet och plan” sade Ballkongskyddet.

”Mmm..jag rullade mig i lite plan-olja. Rör mig inte!” sade Det lilla Mörkret.

Ballkongskyddet såg glädjen i Det lilla Mörkret. Detta var en ovanlig företeelse och bådade sällan gott. Ballkongskyddet släppte Det lilla Mörkret som hasade sig förvånansvärt snabbt in till Nått.

”Så…var slutar vi?” frågade Nått.

”Vi slutar där vi börjar…Mot Lambohovskidzen…” sade Det lila Mörkret.

För att lyssna till Lambohovseposet 9; 1 – 15 drick lite vin som smakar svamp och metall, men som är ekologiskt. Bra skit!

—————

Författarens kommentarer:

Inte ens jag vet vart det här ska sluta…vem som är vad och vad som är vem…och när och hur det var…..och var och hur det närmar sig slutet…men slutet är alltid nära…ner kommer vi alltid, vi har bara olika fall tid…

jaha…nu är det bestämt..så här är det:

Januari:

I kväll ska jag inviga mina nya lakan med Elin. Tolka det hur ni vill..För Elin har spanat in mig under en längre tid. Min plånbok är tom, så vi går hem till mig efter att ha druckit upp allt vin som smakar svamp och metall, men det är ekologiskt! Bra skit!

Februari:

Jag ska utbyta sexiga sms med Elin ( runt den 10: e). Jag ska bjuda Elin på bio i mitten av månaden och vi ska hångla loss som tonåringar. Vi har inte insett att vi är tillsammans än. Det ingår i dejten att vi ska leka i snön och ta en dusch tillsammans.

Mars:

Den 18:e ska jag ordna hemma-spa, ensam. Elin ska satsa på ny kille, hatar när det händer. Elin och hennes nya kille ska ge varandra massage för att slappna av. Jag ska koppla av…och vara svartsjuk…

April:

Elin och jag ska vårstäda och samtidigt ska jag skriva min bok. den 26:e ska vi vårstäda och den som städar snabbast får bestämma vart vi ska ha sex sen. (lätt att det blir i garderoben…).

Maj:

runt den 3:e blir jag osäker och jag oroar mig för om jag ska förlora mina vänner eller min Elin. Men osäkerheten skingras efter hett sex eller en tjejkväll, eller både och. Elin och hennes kompisar ska sälja sitt överflöd på loppis och pengarna går till tjejkvällen med mig…och kondomer..eller hur var det nu?

Juni:

Jag känner ett behov att komma ifrån min vardagliga rutin och ägnar lördagen till shopping med Elin. Elin ska välja mellan mig och den som hon träffade i mars, hon väljer den som är bäst i sängen, alltså mig…

Juli:

jag är kärlekskrank och runt den 25:e tar jag initiativet till extra fysiskt sex med Elin när vi är på semester och plaskar i vågorna och hittar en bra plats för hångel på stranden.

Augusti:

Elin och jag ska köpa klänningar. runt den 20:e hittar vi våra fynd och jag köper även ett par skor med killer-klackar. Vi ska även gå på museum med Linda då jag och Elin förför en vakt…vart leder detta, folkens?

September:

Jag ska gå på jobbfest och hittar då den perfekta pojkvännen, eMiL med andra ord, jag är nu erkänd författare. Elin ska kräva att alla ska  göra på hennes sätt, men hon är flexibel när det kommer till nya grejjer i sovrummet, hon ska få orgasm. Punkt!

Oktober:

den 10:e ska jag klä ut mig till sexig hushållerska och ge eMiL det han förtjänar…det slutar med att han lämnar mig, det blir för hårt…Elin brukar föredra att hänga på en vinbar med kompisar….men vi träffas på en het nattklubb och det ena leder till det andra…

November:

Jag lyckas på jobbet och runt den 15:e frågar jag ut en gullig kille på dejt. Denna är Elin! Elin köper en svart ursexig klänning att ha på våran dejt. Mycket vackert…vi har redan hitta den i vår bibel, Cosmopolitan. (eller hur var det nu?).

December:

Den 10:e känner jag ett behov att resa, för Elin är populär bland andra killar, så jag blir svartsjuk och sticker. men runt den 20:e tar Elin på sig ett silkigt nattlinne och tänder några ljus och låter mina händer vandra över hela henne.

Jaha, Elin…det är bara så här det kommer bli…så…ja…trevligt…

Detta är mitt och Elins 2010…allt enligt Cosmopolitan…Rock on! Kan inte mer än stämma, nu ska vi suga i oss lite vin som smakar metall och svamp, men som är ekologiskt!

Hur det gick och sprang (del 1):

Det lilla Mörkret hade genom eMiL fått visionen att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Det ogillade skarpt detta faktum och Det hade beslutat sig för att det var dags för en förändring som skulle leda till oförändring.

Det lilla Mörkret gav en blick till Ballkongskyddet. Ballkongskyddet betraktade blicken och sade:

”Vill du inte ha den längre?”

”Dit jag ska behöver man inga blickar. Slit den med din ohälsa.”

”Men…du kommer ju inte se något.”

”Det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.”

Och när Det lilla Mörkret hade yppat detta var diskussionen slut.

Det lilla Mörkret gick till sin låda och tog fram Pinnen. Det lade Pinnen i sin strumpa och tog sikte mot dörren.

Dörren osade av säkerhet. Hade man väl kommit in, kom man aldrig ut. Dörren var dock en mycket idiotisk Dörr, så det var inga problem för Det lilla Mörkret att ta sig ut eller in. Innan Det lilla Mörkret hade tagit sig ut sade eMiL:

”Samma bleka och brända hud..samma förlorade tro på Gud.”

Det lilla Mörkrets ögonbryn slutade hoppas. Det lilla Mörkret tolkade det som att det var på tiden att ögonbrynen slutade hoppas. Det lilla Mörkret hade fel.

Utanför Dörren stod nämligen denna någon som skulle återkomma inom en snar dåtid och lämna blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren självbevarelse drift hoppade en del av Det lilla Mörkrets ögonbryn iväg till Alaska (det har fortfarande inte återvänt, men det skickar kort med klyschiga, turist motiv).

”Nej, dra mig…” sade Det lilla Mörkret. Längre hann Det inte förrän Någon drog iväg Det.

Det släpades och drogs till grannlandet Ryd…(vederbörande författare kväver en rysning). Efter 5 meter in på fiendeterritoritet var Det lilla Mörkret och Någon ”vilse i Ryd”. Det lilla Mörkret blev uppspikat på en betongvägg och Någon gick iväg och lämnade blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur.

I ren smärta (faktiskt, det gör skitont att bli uppspikad på en betongvägg…) skrek Det lilla Mörkret:

”Min, eMiL, min eMiL! Varför har du övergivit mig?”

Det lilla Mörkret fick inget svar. Det hängde på betongväggen och kände sig illa till fegs.

De blöta spåren glänste i gatuljuset… Bakfylleångesten låg tät över taken… Endast Rydskidzen var vakna…

Rydskidzen krälade sig fram ur sina grästuvor. De krälade sig fram mot de blöta spåren, petade på dom med sina tår, ryckte till, pep och vände sedan tårna mot Det lilla Mörkret. Rydskidzen vickade och knakade med sina tår.

”Vammlet, svammlet och en gammal Hamlet!” sade Rydskidzen.

”Det står ett gammalt sår och spår om ljuvliga år. Det behöver kanske en bår? Så det inte blir ett får.” sade De sedan.

Sagt och gjort. Rydskidzen hämtade en bår. Men sedan visste De inte vad De skulle göra.

”Ta det ner. Det kanske kommer mer?”

”Bränn det upp. Det kanske smakar tupp?”

Rydskidzen kastade stenar, saxar och påsar på varandra för att reda ut vad De skulle göra med Det lilla Mörkret. Emellertid hade Det lilla Mörkret somnat in i koma. Det visste dock hur Det skulle göra för att komma ner. Pinnen simmade fram ur strumpan. Den simmade bakom Det lilla Mörkrets rygg och , av någon outgrundlig grundlig anledning, lyckades Pinnen få ner Det lilla Mörkret från betongväggen. Rydskidzen hade för längesedan lyckats likvidera varandra.

Det lilla Mörkret lyssnade. Det var långt ifrån tyst i grannlandet Ryd. Oljud överallt. Det lilla Mörkret tänkte att grannlandet Ryd måste vara Carolas säte.

Avlägset hörde Det lilla Mörkret hur Carola evengeliet perdikades.

Det lilla Mörkret kvävde en ångestattack. Dock utan resultat. I ren och blå ångest lade Det sig ner och pep:

”eMiL, eMiL…Jag är inte här…i min egen lilla värld av blommor…AH!!…Nej, nej, nej, nej…hatar när det här händer…eMiL…eMiL….Carola? AH!!! Värj dig från ondska!!…men hon verkar ju sååå trevlig….AH!! Värj dig, värj dig….Attans rabarber och en trasig vinkelslip…HAH!!! ”

Under tiden som Det lilla Mörkret konspirerade med en av sina många demoner hade Pinnen simmat iväg för att leta efter Nått. Det fann Nått svältande i sin skokartong vid centrum.

Nått kände igen Pinnen och utan att yppa ett ord följde Nått med Pinnen till Det lilla Mörkret.

”Jag är inte fångad av en stormvind…lalala…men det är en evighet…lalala…” sade Det lilla Mörkret till Nått när det kom fram.

”haah…du verkar trevlig….mysig….mmm…” sade Det lilla Mörkret till Nått.

Nått insåg att Det lilla Mörkret var besatt.

”var är eMiL?” frågade Nått Det lilla Mörkret.

” mhm…eMiL är….lite mindre levande…he..mene…he…mene…” yrade Det lilla Mörkret.

Nått insåg att nu var goda råd billiga. Nått lyfte upp Det lilla Mörkret. Motade bort några Rydskidz. Bar Det lilla Mörkret till sin skokartong och band fast Det vid en byrå.

För att lyssna till Lambohovseposet 8; 1 – 15…ta en kaka…

—————

Författarens kommentarer:

Hon är ond….och Ryd…är inte lika ont…det är nog snarare ett nödvändigt ont, som måste existera…som lakrits..

Det obebodda bebodda fjärran landet Lambohov:

Det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Varför? Ja, det vet inte ni, men vederbörande författare vet. Och detta ska vederbörande författare och eMiL redogöra för er.

För att börja med att klargöra en grundläggande företeelse. eMiL vet. eMiL är allsmäktig. eMiL’s allvetande för under inga omständigheter ifrågasättas. Om eMiL’s auktoritet ifrågasätts av någon kommer denna någon att drabbas av Lambohovskidzens brinnande ångest. eMiL är allsmäktig. Punkt!

Nu när detta är klargjort och inte ifrågasatt (eller?…) kan vederbörande författare och eMiL redogöra varför det fjärran landet var obebott bebott.

För utomstående Invandrare kunde det verka som att det fjärran landet Lambohov var bebott. Skuggorna, Övriga, DMK, MDM, Det lilla Mörkret, Ballkongskyddet och Det lilla Ljuset verkade vara invånarna. De följde vissa rutiner. De gick till den provisoriska matbutiken. Skuggorna tillbad Byggnaden som tillbads emellanåt av Skuggorna. Innebar detta att det fjärran landet Lambohov var bebott? Bara för att fanns invånare? Detta var bara en teater för utomstående Invandrare.

”Allt jag gillar upphör” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att det fjärran landet Lambohov var på väg mot sin egen uppgång.

Så var det och så blev det (detta händelseförlopp återkommer i Lambohovseposet 7; 1 – 10 ).

Konsekvenserna av detta händelseförlopp blev dock att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott. Detta innebar att invånarna inte levde som de tycktes leva. De var allt igenom döda. De levde bara på rutiner (dessa rutiner har beskrivits i Lambohovseposet 1; 1 – 15). De bröt aldrig sina rutiner. Om de bröt sina rutiner skulle eMiL inte längre vara allsmäktig.

”Skulle glassbilen gå i moll?” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att glassbilen är en ond tingest.

Återigen. Om dessa rutiner bröts skulle Invandrarna se att det fjärran landet Lambohov var obebott bebott och eMiL’s allsmäktighet skulle ifrågasättas. Detta ville inte eMiL. eMiL bidrog till att teatern skulle fortsätta sluta.

Detta var och är inte eMiL’s vilja. eMiL beslutade sig.

eMiL uppenbarade sig för Det lilla Mörkret i Det lilla Mörkrets dåliga morgonhumörs-rus. eMiL sade:

”Passa dig, jag gillar dig”.

I sitt dåliga morgonhumörs-rus tolkade Det lilla Mörkret det som att Det sket fullständigt i om Det skulle passa sig för eMiL eller ej. Detta gjorde eMiL förargad.

”Jag är en naiv idealist som dör på slutet” sade eMiL.

Det lilla Mörkret’s ögonbryn hoppade ett extra hopp. Det lilla Mörkret tolkade det som att denna någon, som skulle dyka upp inom en snar dåtid och lämna blöta spår efter trasor som inte riktigt kramats ur, stod och perkulerade vid dörren.

Det lilla Mörkret insåg att det fjärran landet Lambohov inte var vad det utgav sig för att vara och att något dramatiskt var tvunget att göras. Något dramaturgiskt som skulle bryta det fjärran landet Lambhohovs uppåt nedåt gående romb. Det lilla Mörkret insåg även att Det var ensam tillsammans.

”Dra härifrån om ditt liv är dig kärt. Din egen död är det aldrig värt.” sade eMiL.

Det lilla Mörkret tolkade det som att Det skulle stanna här och där med eMiL. Det’s egen död var och är det alltid värt.

För att lyssna till Lambohovseposet 7; 1 – 15 lev lite…

————-

Författarens kommentarer:

Ursäkta detta filosofernade och koder…jag kan inte lämna tips på hur detta ska tolkas…det vet bara du och ingen annan. Denna annan är jag och snubben på bussen.

vad eMiL vill kanske avslöjas i följande epos…det får ni bestämma…eller inte…

nja…down and away! Styr tårna mot Västervik för att predika ur LiU Evangeliet.

Outfiten är klar och bibeln är med…vad kan gå fel?

Västervik är säkert trevligt..

Äntligen är vi ute på vägarna igen…Ja, jag är en luffare

So, watch out, Västervik. here we come…

mhm..mys…

Okej…ja, det får jag! Speciellt när jag börjar dagen med att läsa en insändare i Arvika Nyheter med så låg argumentation så jag nästan kräks!

Denna insändare handlade om vargjakten. Jag citerar:

”Hatet sitter i generna och kommer av att våra förfäder utrotade vargen för att kunna leva i och av landsbygden” (Arvika Nyheter, 2010-01-15).

Hatet sitter i generna?…Tillåt mig att skratta ondskefullt! Moahaha!

Allvarligt, om man har den inställningen kan man lika gärna säga att homofobi, rasisim, islamofobi (osv, osv.) sitter i generna. Men det är mycket mer kontroversiellt att säga att något som homofobi sitter i generna, för det är en så pass förlegad argumentation och debatt så då skulle folk resa ragg oc hmena att den här personen borde gå och dra något gammalt över sig. Så vargen är en het potatis på insändarsidorna (och har varit ett bra tag nu…).

Vart finns människans fria val om man hela tiden ska hänvisa till att ”det sitter i generna”? Har jag inget val alls? okej, lyssna på det här: ”Nej, asså, min farfars, pappas, bror var homofob, så då måste jag automatiskt också vara homofob, för det sitter ju i generna…” Ah, attans! hatar när det händer…Pttf!! och Bah!! säger jag. man kan inte hänvisa till att det sitter i generna när det kommer till hat och allehanda känslor…det går inte ihop! Var fri, människa, känn vad du vill! för du är du och inte din farfars pappas bror…snälla, människa…vill du älska vargar gör det…vill du hata dom, gör det, men skyll inte på våra förfäder!

Sen så…jag har inte å höga tankar om människor längre…så ursäkta, min bitterhet….men….jag antar att det är så lätt att hänvisa till generna…”Gener de e ett sånt däringa vetenschkapligt ord, så de måste stämme, däh. Ja skriver de i e insändere.” Det verkar som att folk inte bryr sig om att lära sig vad bl.a. gener innebär utan oreflekterat suger åt sig allt som forskning påstår. Vart är kritiken? Nej, den ligger och sover sött under mattan, stör den inte, den blir så grinig då.

Nu menar jag inte att varenda människa ska bedriva egen forskning, men våga ifrågasätta det som sägs. Våga ifrågasätta det självklara, för om 50 år kanske det inte är så självklart längre…Vi kommer inte vara störst, bäst, vackrast, smartast i morgon…

Nej, hörrni…för mig kräver situationen lite retande av kritiken…jag tycker att den har sovit för länge nu…

Umgängesformer i det fjärran landet Lambohov:

”Puss och kram- kollektivet för morgondagens fredsaktivister” blev ofta besökt. Det var en studentknut och en mycket, mycket invecklad sådan. Invandrare vallfärdade för att tillbedja eMiL ( trodde eMiL, ja…). Syftet med dessa vallfärder varierade dock något…(eller?). Vederbörande författare kan omöjligt veta deras syften. Dock har vederbörande författare teorier. Teorier som utmynnar i följande kategori.

Denna teori berör tenta-ätande-pluggande-ångestskrikande. Det lilla Ljuset och Den Kärlekskranka Invandraren med Toaborste besökte ”Puss och kram-kollektivet för morgondagens fredsaktivister” frekvent med just detta syfte. Tenta-ätandet tog sig i uttryck i scones…okristligt mycket scones….knäckebröd och skorpor (från Platsen som inte Berörts av eMiLs Strålglans). Detta ledde till att övrigt tentande inte var så högt prioriterat.

Tentaångestskrikande var en poetisk konstform. De regler Det lilla Mörkret, Ballkongskyddet, Det lilla Ljuset och Den Kärlekskranka Invandraren med Toaborste skulle foga sig efter när det gäller denna konstform var; klockan 00:00 (alltså den dagen Tentan skulle åka på spöstraff) ska vederbörande studerande öppna ballkongdörren eller fönstret och skrika ut sin ångest. Under tiden som detta epos skrevs ekade Tentaångestskriken över det fjärran landet Lambohov. Dessa skrik har satt sin prägel på det fjärran landet Lambohov. Dessa skrik har lämnat avtryck. Dessa avtryck tar sig i uttryck genom att det fjärran landet Lambohov numera är obebott bebott ( denna problematik återkommer i Lambohoveposet 6; 1 – 15).

”Otur och tur som tog mig just hit, till dig bit för bit”. Sade eMiL

Det lilla Mörkret tolkade det som att *ehrm* denna ”någon” skulle återkomma inom en snar dåtid och lämna spår efter blöta trasor som inte riktigt kramats ur började närma sig.

Vojjne, vojjne…

Tentapluggandet tog sig i uttryck i…tog sig i uttryck i…eehmm…( vederbörande författare letar frekvent efter information….)…tog sig i uttryck i….(What the fuck?)….eehmm…Lalala….(Vart har jag lagt, den förbannade, trasan?)…..Ja, men…Vackert väder, eller hur?….(Leta, leta, leta…skokartong? Fel!)…..och barnen lever? Nehej, tråkigt….(men, attans rabarber!!)….och bilen går framåt? Nehej, bakåt, ja, där ser man….(Men, oseriöst!)….och frugan då? Jahaja, hon tjatar som vanligt? Hatar när det händer….(och hatar när inget är där det inte är)….eehmm….och jobbet? Nehej, det äter upp dig inifrån och du vill måla sillar på chefen, jahaja….(Va? Vem, fan, pratar jag med? Äh, trasan, trasan, var är du?)…Information om detta Tentapluggande har blivit beslagtaget av Lambohovskidzen. Jag lovar…(haha! Dom gick på det! Losers….).

För att lyssna till Lambohovseposet 6; 1 – 15…please, hold… *tut*…*tut*….Äh, fuck it!

—————-

Författarens kommentarer:

jag måste sticka nu…

Information om hur tentapluggandet gick till ÄR beslagtaget av Lambohovskidzen. Fråga dom om du inte tror mig…om du vågar…

Jag är ledig hela veckan och i dag fick jag Trueblood, säsong 1, så…jag vet vad jag ska göra…mycket…och lite till…och lite mindre…

Roaor…

Well…the weekend was LEGEN….wait for it!….DARYYYYY! xD

Nej, men, allvarligt, mer awesome helg får jag leta efter. Hurra, för alla underbara, awesome, legendariska människor!

Visdomsord från Erik har infunnit sig och uppmuntran från Invandrarna, Det lilla Ljuset, Ballkongskyddet, Den Kärlekskranka Invandraren med Toaborste och He From Far Far Away, så jag ska damma av det gamla Lambohovseposet och nytt kapitel kokas ihop med kaffe, hårtesar och ontisk ångest. Men…älskar när det händer…

Situationen kräver ett och annat…Nöden kanske kräver handling…vardagen kräver handling…Döden kräver handling…Allt kräver handling tydligen….Varför kan varken dom eller vi bara acceptera att handling inte alltid krävs? Handlingen kanske redan har infunnit sig innan nöden, vardagen eller döden inträffat? Hm…handlingen komer innan och efter?

Kanske, kanske…en handling var tänkt inför något, men sen så måste personen omvärdera handlingen, komma med en annan handling? Hur ska folk handla…äh…eller agera?

Action is abstraction…( fråga om något är oklart…)

Denna vardag kräver dock en låt…enligt mitt synsätt..och vila…och resorb..