Ehm…jag har varit (och är) bitter på universitetets dubbelmoral, så jag författade ett mycket akademiskt mejl för att få svar på mina funderingar om huruvida det vore möjligt för en student att kräva alternativa examinationsformer.

Jag har fått svar…

Kontentan var att; ”kursplanen är fastställd och det får lärare och studenter rätta sig efter” mhm..jahaja, bara gilla läget, då

”har du inte en diagnos så kan du glömma alternativa examinationsformer” mhm…jahaja, suck it up!

ja, jösses, folkens, vad ska man säga? försöka se det positiva med detta…ehm…jag ska vara glad att jag blir examinerad överhuvudtaget? Det här systemet medför att jag kan söka jobb utomlands? (Hurra, för Bolognaprocessen!) ….ehm…lärarna lider också av salstentamen? Kan väl inte vara så kul att rätta.. Ja, det var de 3 positiva aspekterna, underbart…

Jag och Moa satt och diskuterade hur man på bästa sätt skriver mejl till höjdarna på universitetet och vi kom fram till att för det första så ska man vara okristligt akademisk (!) och man ska göra sig själv till ett offer.  ( ex. ”Nej, tänk inte på mig, men det vore ju bra om du svarade på detta och jag ska dyrka dig som en potatis om du gör det. Men stressa inte, jag kan vänta, nej, nej, tänk inte på stackars mig, för jag är student, jag är inte människa…oj,oj, vessle, vessle!..” ). Man ska med andra ord ikläda våldtagandet  av deras empati i en akademisk språklig dräckt. Underbart, det är lättare gjort än sagt.

Ganska lustigt egentligen…

Jag vet äntligen också hur jag ska bli professor också. Först min utbildning (4.5 år) sen läsa till en master (2 år) sen doktorerande (4 år) + skriva en okristligt bra avhandling sen odla skägg (många, många år) = förhoppningsvis professor. Men först ska man gå igenom en slags opponering (or something…) och som professor ska man föreläsa… ja, jösses, den akademiska vägen är lång, men, ack, så spännande.

Men, medans ni och jag väntar, lyssna på den här och njut ( om vu vill, elelr inte. Gör ett val,чёрт)