Ehm…det vet jag inte..

Hur som haver, jag har återigen upptäckt att vi beter oss som att vi aldrig kommer dö. Men, snälla, det kommer vi göra! Ingen, ingen, kommer att leva för alltid, det bara är så av någon anledning.

Varje dag är ett tecken på att döden är nära. varje dag är ett steg närmare döden. Titta bara på dig själv; en rynka här, lite grått hår. ( nu är jag inte så gammal än så att jag har varken rynkor eller grått hår) Men det finns folk i min närhet som har dom här tecknen…och det är sorgligt att jag inte har tänkt på det förrän nu…Att rynkor och grått hår är ett tecken på att mina nära och kära är på god väg att lämna mig.

Det är tragiskt på ett vis…men magiskt?

Det ska bli…intressant…att åka tillbaka till dom värmländska skogarna igen…Jag har inte varit där på många, många månader och jag har förlikat mig mycket mer med döden sen jag var där sist. Kommer jag se det där som jag inte har vågat se? hm…ja, jösses amalia…

ehm…jag är ingen domedagsprofet…jag bara säger det som vi inte kan blunda för, att vi lever vid en brant med ena foten över kanten…