Jag har läst ”Dantes gudomliga komedi” av Niklas Rådström, eller vad han hette. Bra som tusan var den i alla fall, ni borde läsa den!

Men hur som haver, det bästa var nog slutordet av författaren där han bland annat kommenterad kring människors förmåga att skjuta upp saker och ting. Visst känns det här resonemanget igen: ”Nej, men jag väntar med att resa tills jag har fått ordning på min ekonomi” ”Nej, jag väntar med att skaffa barn tills jag har ett fast jobb” ”Nej, jag väntar med att läsa alla böcker jag vill tills jag är pensionär” ”Nej, jag väntar med att ta reda på tvätten tills i morgon”

Folk verkar tro att livet är oändligt i och med att vi skjuter upp saker och ting, men så är inte fallet. jag kanske dör där jag sitter. Taket kanske trillar ner, elelr varför inte himlen? Någon kanske stormar in i lägenheten och stryper både mig och Lillstrumpa. Det vet vi inte, allt som vi vet är att vi har en dödlig sjukdom, kära vänner. Allihop. Vi ska dö. Alla är med om det förr eller senare.

Jag har fått låna mitt liv, eller något, men det känns som det. Det är inte riktigt mitt…på något vis…och ”utlånaren” börjar väl bli lagomt irriterad på mig för att jag inte har amorterat. Men det gör jag en annan gång, jag skjuter upp det.

Jag skulle väl vilja säga att leva sitt liv är själva amorteringen, det är det som denne ”utlånare” (eller varför inte kalla det banken) vill att vi ska göra, det är det enda ”banken” kräver. och det är ett rimligt krav enligt mig.

Så, vad innebär det att leva sitt liv? jag sitter inte på något facit, det är upp till var och en. För mig är det att aldrig tveka, inte skjuta upp saker och ting. Lev som om varje dag var den sista ( fast ibland får man vara rationell också, kanske inte är så himla lyckat att köpa höns för pengar som skulle gå till mat….). Men bara rent allmänt,  jag vill säga till den där ”personen” att jag gillar den, eller för den delen hatar den om det så är. Gå ut och kolla mitt område. Åka en liten tur till Växjö ( kanske är en trevlig stad?)

Eller vad jag nu känner för att göra, huvudsaken är att jag inte alltid gör det som andra vill eller förväntar att jag ska göra och att jag inte skjuter upp saker.I morgon kanske ”banken” blir för trött på mig…

Som en liten avslutning skulle jag vilja citera eMiL:

”Nästa gång jag föds så ska jag inte tveka, jag ska dyka ut med händerna före…”

Något rör sig i Lambohov…något som prasslar i buskarna….något som smeker mot en fjunig kind….något som viskar…något som får Lambohovskidzen att…tänka…

Bengt Magnusson (!): Vi har intervjuat ett av offren. Vad heter du, lilla vän?

Lilla Vän: Skit i det, du!

B.M: Ehrm…vi kallar dig Lilla Vän…eller nåt.. Kan du beskriva händelseförloppet?

L.V: Asså, jag var på väg hen efter en sjuuuuukt roliii fest, asså. å när ja geck förbi ett jävla träd, schlockna gatlampan, asså..å sen, vettu, så ba hoppa de fram en person bakom mej, asså, å, ja, ba, Guuuud! Nu döör ja! Men, denne personen, asså, den bare viska i örat ”Vem är du?…” å sen va den bare borta, vettu, putsväck! Å, ja, ba ringde min kömpis, da, å ja, ba Guuud o kömpisen min ba, guuud! å sen geck ja hem.

B.M: (som under hela utläggningen har föbrilt försökt förstå vad L.V säger) Jaha, och det var allt som hände?

L.V: Skit i det, du!

B.M:  jaha, då var vi färdiga här…ehm…över till studion.

(Våga ställa frågor, våga provocera, våga få folk att reflektera över sina val, det skadar dom inte, den ende det kan skada är du…du kan bli dömd till döden som Sokrates, men vore det inte värt det?)

Ett liv utan undersökning och självprövning är icke värt att leva för en människa.

Lagen om alla tings jävlighet, men I’m happy…

Att komma hem till skogen är som att resa i tiden. Allt ser exakt likadant ut…mitt gamla barndomsrum ser exakt som det gjorde när jag lämnade det. Dofterna är de samma. Allt står som det alltid har stått. Alla minnen sitter i väggarna. Samma rörelsemönster hos skådespelarna. För det är precis vad det är, ett skådespel. Och jag är inte längre deltagare, jag har blivit åskådare.

Åskådare till ett skådespel som jag inte vill vara delaktig i. Allting följer samma mönster, jag har sett föreställningen får många gånger, jag kan den utantill så jag vill inte se den mer. Så om jag väl måste vara där (för att jag ska skriva en reflektion kring det hela) så sover jag i stället, gör ngt nyttigt av situationen. Sover…. går in i en dvala…väck mig inte i morgon, kära syster…

Nu har jag vaknat…jag har kommit tillbaka till mitt hem. till ett skådespel där jag är aktiv och där jag inte vet hur det ska sluta. Ingenting är förutsägbart och det är därför jag nu är vaken.

Good morning, starshine! The earth says hello.

P.s. En tågkonduktör skrämde Jenny och det gjorde verkligen min dag. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

någonting händer…

Pulsen ökar, hjärtat slår som en stånghammare i bröstet, det knyter sig i magen. Hela kroppen skakar. Jag börjar flacka med blicken. Oron är en faktum, likaså ångesten.

Vagnen osar av testosteron och ångest och jag lider…lider…och sjunker, sjunker ner mot en oundviklig avgrund..

hela kroppen gör uppror och jag börjar bli galen och orörlig av sorg.

Synfältet blir mindre, sorlet i öronen blir högre.

Ett svagt basande hörs genom sorlet, som blir högre och högre.

Ett rött hus blixtrar förbi allt eftersom tåget kör vidare till okänd destination.

Lukten…det luktar…ångest…fylla, lera, svett, motorolja, avgaser…det luktar…

*pling, pling, plong* ”Nästa station, Arvika, Arvika”

Take me away….

Jag ska göra slut med kärlek. (ehm..punkt)

jag blir så trött och framförallt arg så att jag nästan kremeras är jag står. Överallt debatteras om kärlek, pratas om kärlek…ah! jag blir nästan galen och orörlig! jag orkar inte mer.

Hela fenomenet har blivit så sönderanalyserat att det inte finns något kvar av det som kanske en gång fanns.

Så, jag ska sluta bidra till denna sönderplockning. Det överlåter jag till er andra så ska jag ägna mig åt saker som ni inte ägnar er åt. och  jag ska njuta av det.

Stay out of love untill you´re ready

Ha det så roligt, lovers…

jag tänkte att det var på tiden att jag presenterade mig med alla mina namn och ge en förklaring till varje så du vet på ett ungefär vad jag för prick:

Sara: ja, mitt offentliga tilltalsnamn, eller det beror på vem man frågar. Hur som haver. Mor och far var helt övertygade att jag var en kille när jag låg i magen och när jag väl kom ut så visade det sig ju att så inte var fallet (även fast jag tvekar ibland). Så dom visste inte vad jag skulle heta. Då sa min ärade morbror att ”Sara” är ett fint namn. Samtidigt som jag föddes var även låten ”Sarah” med mauro scocco populär så jag tror han fick det därifrån. tack ,Erik!

Maria: Ingen rolig historia bakom detta, min kära mor heter Maria så det är väl där jag fått det ifrån.

Heders Niclas: När jag läste mitt första år på universitetet var jag i en studiegrupp med 2 Niklas. Vilket dom tyckte var väldigt roligt och när dom fick höra ovanstående historia om mitt namn och att jag skulle ha hetat Niclas så blev jag en heders Niclas. Känner mig oerhört hedrad! Ave, It´s learning!

Ville: Mitt favoritnamn. Under en fest på gymnasiet satt jag och pratade med några killar i en soffa. Någon kom in och frågade vilka det var, svaret blev ”amen, det är valle och Viktor” ” Och vem är den 3:e?” ” Det är Ville.” För dom som inte vet så fanns det ett barnprogram som hette ”Ville, Valle och Viktor” och eftersom killarna jag satt med hette Viktor och Valle så blev det naturligt att den 3:e, jag, blev Ville.

Löfgren: Mitt givna efternamn.

Winnerbäck: Tydligen så vet jag för mycket om Lars Winnerbäck.

Så, namn ses som en stor del av en persons identitet. Tänk bara, när du frågar någon vem den är så svarar personen oftast med sitt namn. men är du bara ett namn? Jag är så mycket mer än bara mina namn, men mina namn är en del av min historia och kan säkert ha påverkat den jag är i dag på ett eller annat vis.

Vem är du?

Jag kom på en metafor för ett tag sen som handlar om att förlora en annan människa.

Tänk dig en adventsljusstake som man allt som oftast brukar ha i fönstret vid jul. Om man vrider ur en lampa, så slocknar alla andra lampor.

Så anser jag att det är när någon/något lämnar oss. Sen så är frågan om dom andra lamporna kommer tändas igen, eller bara lysa lite svagt, men det är individuellt. Men för oss blev livet inte riktigt som det har varit.

Jag har blivit erbjuden att jobba som samtalledare. Kort och gott, jag ska prata om jämställdhet med 14 åriga tjejjer. När jag fick reda på att jag blivit kallad till intervju var min spontana tanke ”Vad ska jag ha på mig?!”

När jag sen hade kommit hem och ransakat både min garderob och mig själv slog det mig. Varför ska jag visa upp någon som jag inte är? Det är ju jag som blivit kalld, inte någon annan. Och om jag nu tar på mig något som jag tror att dom vill att jag ska ha och sedan har på mig något annat, när jag blir mig själv, så faller ju min trovärdighet. Nu formulerade jag mig lite flummigt, men min huvudsakliga poäng är att jag borde ta på mig mig själv.

Vilket då kommer resultera i, stuprörsjeans, randig tröja och trasiga converse. men det är ju jag. Lite, randig, lite trasig. Lite tilltuffsad.

Och gillar dom det inte, så var det i alla fal ett tappert försök. men jag kan vara stolt över mig själv att jag vågade visa upp vem jag är. och återigen, om jag inte får jobbet, ja…alla kan inte gilla mig coh alla kan inte gilla dig. Men dom personerna som inte gillar dig är ingen idé att slösa energi på. personerna som verkligen gillar dig är värda att både slösa och lägga energi på, det är dom som betyder något och det är oftast dom som ger dig konstruktiv kritik till att utvecklas, om du nu tycker det är roligt.

Hur som haver, i morgon blir det arbetsintervju och jag ska ta dom med storm, för jämställdhet är något som jag brinner för. För att kanske väcka lite mer debatt, så säger jag att jag är feminist. Om du påstår att jag är manshatare, så har du fått feminism om bakfoten. Sätt dig ner, slå upp ordet och sen kan vi prata.

jag har funderat på att göra lumpen. det vore något att skryta med för barbarnen.

Jag frågade min Lillstrumpa om hon trodde att jag skulle klara det. Summan av kardemumman; hon trodde att jag skulle klara det fysiskt, men inte psykiskt. Hon trodde att jag skulle bli för bitter och obstinat, vägra lyda order.

Men då kan man fråga sig; går inte hela livet ut på att lyda order på ett eller annat sätt? När man är liten så ska man lyda order från inom den primära kommunikationen, t.e.x föräldrar och dylikt. När man sedan kommer till skolan ( den sekundära kommunikationen) så är tanken att man ska lyda order där också, annars är man tydligen misslyckad ( varför det är på det viset tål att funderas på ). efter skolan kommer man allt som oftast ut i arbetslivet och återigen är det regler man ska foga sig efter för att inte bli arbetslös ( vilket hemskt ultimatum, men så är den bittra sanningen).

För att inte tala om alla regler i samband med myndigheter. För att ta CSN, som är det klassiska exemplet, finns en hel uppsjö med föreskrifter man ska uppfylla för att få ersättning och för att inte tala om alla paragrafer och regler när man ska börja betala tillbaka. ( Nu känner jag hur det börjar snurra massa paragrafer, huh!) Hur som haver, ”var som vi vill annars går det dig illa!”

Sen så har dom värsta ”lagarna” av alla, dom osynliga, normer… Många har fallit offer för dessa och tyvärr slutar normerna inte att svälja offer. Fogar man sig inte efter normerna blir man, tyvärr, oftast socialt utstött. varje grupp har sin egen uppsättning av uttalad och ike uttalade lagar och för att passa in måste man kuvas under dom tills man kräks. Våga inte passa in, våga tänka efter, jag hoppas du vågar sätta dig upp mot det som verkar självklart, men som inte är så självklart när det granskas under lupp, och om du hamnar utanför kan du komma till mig, i min värld är alla välkomna, även fast jag har lyckats låsa ute mig själv ur min egen värld, men det är en helt annan historia.

I samband med detta kom jag att tänka på något som eMiL sa, tror att det var något i stil med att ”man bryter inte lagen, det är lagen som bryter oss”. Väldigt tänkvärt.

Hur som haver, jag kanske inte passar inom det militära för jag har för mycket åsikter om hur det borde vara. Och den egenskapen skulle jag inte byta ut mot något. Jag vill vara fri i tanken och det kommer jag vara ända in i sista andetaget. ”Mina tankar är vapen som slåss. Mina tankar är det sista som ni tar”