Att komma hem till skogen är som att resa i tiden. Allt ser exakt likadant ut…mitt gamla barndomsrum ser exakt som det gjorde när jag lämnade det. Dofterna är de samma. Allt står som det alltid har stått. Alla minnen sitter i väggarna. Samma rörelsemönster hos skådespelarna. För det är precis vad det är, ett skådespel. Och jag är inte längre deltagare, jag har blivit åskådare.

Åskådare till ett skådespel som jag inte vill vara delaktig i. Allting följer samma mönster, jag har sett föreställningen får många gånger, jag kan den utantill så jag vill inte se den mer. Så om jag väl måste vara där (för att jag ska skriva en reflektion kring det hela) så sover jag i stället, gör ngt nyttigt av situationen. Sover…. går in i en dvala…väck mig inte i morgon, kära syster…

Nu har jag vaknat…jag har kommit tillbaka till mitt hem. till ett skådespel där jag är aktiv och där jag inte vet hur det ska sluta. Ingenting är förutsägbart och det är därför jag nu är vaken.

Good morning, starshine! The earth says hello.

P.s. En tågkonduktör skrämde Jenny och det gjorde verkligen min dag. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen