någonting händer…

Pulsen ökar, hjärtat slår som en stånghammare i bröstet, det knyter sig i magen. Hela kroppen skakar. Jag börjar flacka med blicken. Oron är en faktum, likaså ångesten.

Vagnen osar av testosteron och ångest och jag lider…lider…och sjunker, sjunker ner mot en oundviklig avgrund..

hela kroppen gör uppror och jag börjar bli galen och orörlig av sorg.

Synfältet blir mindre, sorlet i öronen blir högre.

Ett svagt basande hörs genom sorlet, som blir högre och högre.

Ett rött hus blixtrar förbi allt eftersom tåget kör vidare till okänd destination.

Lukten…det luktar…ångest…fylla, lera, svett, motorolja, avgaser…det luktar…

*pling, pling, plong* ”Nästa station, Arvika, Arvika”

Take me away….