Under året som au-pair kom jag i väldigt nära kontakt med överklassen.

En nivå på den sociala stegen som jag aldrig kommer att nå igen. För den som tror att livet i överklassen är bara fina middagar och etikett så kan jag säga att så är det, speciellt när det är en stor middag.

Det ska inte visas överdrivna känslor, fnissa lite försynt. Inte kramas, håll händerna på den andre partens överarmar och pussa i luften ,eller på kinden om du känner den väl. Med detta kroppspråk skulle jag vilja påstå att man signalerar till personen i fråga att den får komma nära, men inte för nära. Håll i den andre parten hårt så den inte kommer för nära!

Vad är det folk är så rädda för att någon utomstående ska se? Sprickorna i ytan kanske? Jag har letat febrilt efter dom, en spricka att hålla fast i, så att jag inte skulle falla ner i denna kontrollerade värld av etikett och vett.

Jag hittade ingen och jag föll.

Djupare ner i en värld som jag inte vet något om, men som jag kom att veta mer om ju djupare jag föll. Ju djupare jag föll desto mer kontrollerad blev jag.  Kramarna blev inte som dom har varit, skrattet hördes inte lika högt dom tysta skriken blev fler.

Allt suddades ut.

Tills en onsdag. Det började som vilken onsdag som helst, en kontrollerad onsdag. Jag hade suttit rakt på stolen med servett i knät och händerna likaså när jag var färdig med middagen. Men denna onsdag skulle jag träffa några vänner. Jag och en tjej började prata dialekter och vi började såsmåningom härma dom. Vilket jag uppenbarligen tyckte var väldigt roligt. jag kände hur jag började klättra upp ur överklassens ravin. hur jag började skratta högre och högre tillsammans med min ravinsklättrare. Det hela slutatde med att vi låg på golvet och skrek av skratt samtidigt som vi härmade värmländska, östgötska, norrländska, you name it! Efteråt var vi båda så slutkörda att vi bara låg och andades.

Vem vet vart jag hade varit om inte denna ängel kommit och lyft upp mig? Det vågar jag inte tänka på.

Hur som haver, överklassen…den som vill klättra på den sociala stegen och träda in i denna värld borde tänka om.  Du får inte känna, det som gör dig till människa.

Det som kanske lockar dom flesta är att umgås med privilegierade människor. Återigen, tänk om! Människorna i din närhet är privilegierade, du är bara för blind att se det om du tror något annat. Varför är människor så desperata i sin jakt på det bättre? Det är ett helt annat kapitel som jag inte tänker ta upp nu, men det får vi alla fundera på till nästa gång.

Nu tappade jag bort mig lite…men, jag är glad att jag inte tillhör överklassen.

En annan person som blev min räddare var min operakompis, Arne. Han brydde sig inte om sociala normer, han kramades med hela sitt väsen, han skrattade högt och fruktansvärt fult. Mer Arne till folket inom överklassen!

Tack, Linda och Arne. Det här är till er.