När jag bodde i Oslo gick jag väldigt mycket i Vigelandsparken ( för övrigt är det en helt underbar park) men det jag tänkte ta upp här är ett litet fenomen som jag blev observant på efter några månader som norsk.

Nämligen att folk inte vill dela med sig av sina samtal. Tänk er denna situation: Du går ensam i parken. Du möter ett par (två människor). Du ser på håll att dom pratar, men när dom är ungefär två meter i från dig så tystnar dom tvärt. Dom går förbi dig och när dom är ungefär två meter bakom dig så börjar dom prata igen.

Det är som att det är en osynlig kupol runt omkring dig, en kupol som man inte får prata i som utomstående.

Hur kommer sig detta kan man då fråga sig? Det har jag ingen aning om. Jag har bara sett detta handlingsmönster och jag har förbrilt sökt efter an förklaring, dock utan resultat. Det som finns hos mig efter denna empiri är bara obesvarade frågor.

Dock slutar det inte här. För detta fenomen verkar bara uppstå när det är enbart två individer som korsar din väg. Om dom är flera så fortsätter dom prata. Och detta fenomen uppstår inte när det är många människor i parken samtidigt.

är vi så rädda att dela med oss av vårat samtal? Vill vi inte att någon utomstående ska veta vad vi har ätit till frukost (t.ex.)?

Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att den ensamna personen du möterinte lyssnar, förmodligen. Och om den skulle lyssna så skulle den bara uppfatta fragment av erat samtal, den skulle förmodligen inte få något sammanhang, skulle inte förstå vad ni pratade om.

Jag anser att paret tystnar för säkerhetsskull. man kan tydligen aldrig vara för säker i vårat samhälle. Känslig information kan läcka ut  under bråkdelen av en sekund som någon utomstående lyssnar och vem vet, det kan få förödande konsekvenser.

Jag prövade att titta en av personerna i ögonen och nicka en gång. personen i fråga stelnade till och tittade bryskt på mig. Och allt detta hände under, som sagt, bråkdelen av en sekund. Vad personen i fråga menade med sin reaktion har jag inte kommit fram till. Kände den sig hotad? Förmodligen. Kanske den trodde att jag hade uppfattat vad dom pratade om, jag inkräktade på deras samtal, jag var en ovälkomen gäst.Med detta exempel vill jag uppmana potentiella läsare av detta inlägg att våga bryta sociala normer, våga provocera, våga lyssna, våga vara ovälkomen.

Detta fenomen har jag inte haft tid att undersöka närmare i Sverige, det får bli ett av mina många framtida projekt. Kanske jag ska studera detta fenomen när jag åker till Vietnam? Hm…