Läste en krönika av Bob Hansson för ett tag sen. Den hette just ”Får jag älska dig?”

Den var bra, det han ville få fram enligt mig, var att det finns för lite kärlek i samhället, vilket jag kan hålla med om. Men, egentligen, jakten efter kärlek är större än någonsin.

Hela tiden blir man exponerad för allehanda budskap som säger att det är ”fel” att vara ensam. Helst ska man hitta någon att dela resten av sitt liv med..nu..eller, ja, i min ålder ( gissa hur gammal jag är). Men hur som haver. Är det så fel att vara ensam? Är det inte tillåtet att inte delta i denna hektiska jakt?

Jaga,jaga, jaga!! och vad händer när man har fått sitt byte? Är man nöjd, leker man med det ett tag och sedan kastar bort det? Eller tar man någon bara för att ha personen i fråga att visa upp som ett förbannat kuttersmycke? (ursäkta att jag eldar upp mig, men jag blir riktigt förbannad!)

Jaja, jösses…får man älska någon? ja, det får man, för det är en sådan kärlekshysteri som jag kräks på…nästan ( observera nästan ) varenda människa vill ha kärlek, så man kan inte påstå egentligen att samhället lider brist på kärlek. Det är väl snarare så att vi är så hämmade av sociala normer att vi inte vågar älska, vi tror att vi inte får, att vi inte är värda mer än lorten under ”Pelles” skor.

Och, och, vi blir aldrig nöjda…gräset kanske är grönare på andra sidan…

Så, får jag älska dig? Kanske inte, inte sen, kanske aldrig. Får du älska mig? Nej

P.S. Jag har inget emot personer som heter Pelle, det är bara en metafor. Hej,Pellarna! Hoppas ni mår bra! D.S.

P.S.S. jag är inte så bitter som jag låter. snälla, psykoanalysera mig inte…D.S.S.