Cyklade från stan i dag, utan musik för en gång skull…

Lyckades cykla förbi parken där vi fikade. Och allt kom tillbaka till mig…hur vi köpte frallor på cafeét precis brevid. Vi tyckte dom var för torra, men personalen var trevlig.

Jag minns hur vi satt där i timme och ut och timme in, pratade och spelade schack. Jag lät dig vinna en gång för att du blev så frustrerad. Jag minns hur du gjorde mig osäker, hur du läste mig som en öppen bok. Jag minns dina ögon som fick mig ur balans. Tänk att en blick från dig fick mig att slänga mitt skal.

Vi gick på teater på kvällen. Du grät, jag var likgiltig, som vanligt, men din sentimentalitet berörde mig. Jag minns hur vi gick gatan hem till mig och allt jag ville var att hålla om dig och säga att det inte var som det verkade.

Vi sov skavföttes i min säng och när jag vaknade hade du vänt dig om så att vi sov med våra huvuden brevid varandra, så det första jag såg på morgonen var ditt vackra hår…

Så idag när jag cyklade förbi parken och mindes allt så fick jag, vad jag skulle vilja benämna, sentimentalstroke…det var ett under att jag inte blev galen och orörlig av sorg

Jag kanske skulle sjunga lite falskt så att du vet att jag är kvar någonstans här ute, även fast jag försvann ett tag på vägen..