I dag kommer kära mor och far ta reda på kött i köket. Mor frågade om jag ville vara med och hjälpa till. Bara tanken får mig att rysa ärligt talat…

i samband med detta vill jag dra en paralell till en ”mysig” upplevelse. Under året som jag var au-pair i Oslo fyllde min värdmamma 40 år och det skulle bli stor fest. Min operakompis, Arne, är utbildad kock och han skulle skära upp lite grönsaker till detta firande och han frågade mig om jag ville hjälpa till, självklart, inga problem. Dagen D så åkte vi dit och vi började skära upp grönsaker, detta tog inte lång tid, så jag trodde jag skulle få åka hem, men icke. Jag fick ett till mysigt uppdrag, vika ihop parmaskinka och salami… jaja, det var bara att bita ihop och göra det, kvävde min ångest så gott jag kunde. Arne gick iväg och jag trodde inte att han skulle komma tillbaka så jag började släppa ut min ångest genom att börja rysa och göra små ljudeffekter. Bäst som jag håller på hör jag hur någon fnissar till bakom mig och där står Arne och när vi ser på varann så brister båda ut i gapskratt.

Efter ett tag frågar han mig om det är jobbigt….ja, det var det ju, men allt för konsten som man säger…

så i dag kommer det alltså vara något dött i vårt kök. Negativa doftminnen dyker upp…ända sen vi har vart små har vi haft hemslaktat kött i vårt kök och det luktar verkligen lik…på allvar….jag ska rymma ut lite i skogen några timmar när dom börjar…

undrar om man kan ringa till polisen och säga att mor och far står och packar ner ett lik i påsar?