Skriva av sig brukar man ju säga, kanske du ska skriva av dig? Vem skriver man för egentligen? Skriver man för sin egen del eller skriver man för någon annan? Oftast när man skriver något så har man oftast som baktanke att någon ska läsa det förr eller senare. Kanske inte en utomstående part, du kanske vill läsa det några år senare, och är du samma person då eller är du någon annan?

En filosof sa en gång att man kan itne träda ner i samma flod två gånger.( tolka det som ni vill)

I dag blev jag välsignad mot min vilja…det var en andakt för tanterna på jobbet. Någon var tvungen att följa med dom och lotten föll på mig. Under andakten spelade en av prästerna på en ostämd gitarr och jag kvävde en impuls att gå upp och försöka stämma den åt henne. Hur som haver, udner sista låten gick samma präst runt och välsignade varenda kotte och när hon kom till mig skrattade hon lite lätt…varför? För att hon såg att jag redan är förlorad? Haha, det krävs mer än en välsignelse för att rädda mig, så det kan hon ha.

Att höra dåligt och fatta trögt går i släkten och nu börjar jag se dåligt också, på alla sätt och vis. Vilket har blivit en ganska stor last i mitt liv, på alla sätt och vis.

Just nu är jag bara så trött på…allt…but I’m happy, cause the streets are allways there for me. Och det är en upplyftande tanke som gör att det blev en bra dag trots allt.

Dagens visa: Ge fan i mej // Attentat