Jag och Jenny var ute i skogen och plockade blåbär i dag. Rätt som det var kom vi till ett kalhygge och en utsikt som var som tagen från ett kort. Jenny verkade vara överväldigad av utsikten, men jag kunde inte se det vackra i det…jag är väl förstörd. Har lärt mig vad det bor för människor här, så allt jag längtar efter är att få komma bort, bort, bort..

Ja, hej och hå, det är så fint här, det ska jag inte sticka under stolen med, men…inskränktheten tar död på mig. Nu är det bara två veckor kvar, tack och lov. Går ltie på sparlåga och har skickat mitt känsloliv till Sergey, han får ta hand om det ett tag till.

Tanken slog mig också: att människor är så fascinerade av att flytta ut till landet. Bilden dom oftast har är att bada naken vid en enslig strand, ha några får, flaggstång, barn som springer runt i vita bomullsklänningar och livet leker. Lite klyschigt som ” Barnen i Bullerbyn” Det som jag inte tror att dom tar med i beräkningen är allt jobb och den isoleringen som det är här ute i Ingenmansland ( det går två bussar till Arvika på vardagarna ). När så folk kommer på detta faktum så använder de sitt lilla hus på landet som sommarstuga, vilket då leder till att landsbygden dör under vinterhalvåret ännu mer och blommar upp på sommaren. Samma sak som det är nu, fast ännu värre. Det finns några få tappra själar här ute som kan bo här året runt och det ska dom ha en eloge för. Jag förstår inte riktigt…allt jag vill är att komma bort, bort,bort…och aldrig komma tillbaka igen…

Dagens visa: // Road Trippin // Red Hot Chili Peppers