Det borde vara kriminellt att ha det så bra på jobbet och samtidigt klaga över det.

Jag får hur mycket kärlek som helst från mina tanter, de behöver kärlek och det får dom och en annan får tillbaka kärlek. och uppskattning, dom är så oerhört tacksamma och kramgoa. en tant frågade mig om hon kuden få en kram, självklart! Det var det enda hon ville ha just då. ( detta var för övrigt tanten som äger mig ). Samma tant frågade mig om jag ville dansa med henne också. ja, ja, någon bröllopsvals skulle vi väl ha? Det var bara det att jag fick dansa själv medans hon sjöng, så jag dansade Tre-takts vals med mig själv i ca. 5 minuter. det var en upplevelse kan jag säga. ( kommer jag leva i morgon också, för jag är nyfiken vart det här kommer sluta ).

sen så har vi en massagestol på jobbet. Inte en sån här som vibrerar, utan an stol som verkligen knådar och baknar så att man är helt mör när man går upp därifrån. Får man ha det så bra? och ändå klagar jag…vad är det som är fel? jag är en bortskämd unge egentligen…i morgon ska jag sjunga och dansa in på jobbet och ta en svängom med min ägare. Kanske ska plocka blommor också…

I dag ringde det också en snubbe från Arvika. Det värsta var att han inte presenterade sig först, utan han kallprtade med mig och frågade hur jag hade det. I mitt stilla sinne växer en panikkänsla…borde jag veta vem den här personen är? Vad har jag gjort mig skyldig till nu?…det är illa att man alltid tror att det värsta har hänt…litar jag inte tillräckligt på mig själv? Svar: Nej.

Han undrarde om jag var intresserad att gå en utbildning…har aldrig träffat honom…vad jag vet…

Dagens visa: There is no if // The Cure